Funktionshinder är en ojämlikhet som beror på slumpen,
olycka eller sjukdom. Funktionshindret ger upphov till
fullständigt oacceptabla problem och orättvisor för den
enskilda människan. Som politiker har vi ett ansvar för att
prioritera människor med funktionsnedsättningar och andra
utsatta grupper, även om det ibland kan innebära att vi
riskerar att stöta oss med större och starkare särintressen.
Integritet, självbestämmande och delaktighet blir inte mindre viktigt bara
för att man råkar ha en funktionsnedsättning. Det är rättigheter som skall
omfatta alla. FN har utarbetat standardregler om delaktighet och jämlikhet
som antagits av hela generalförsamlingen. Reglerna tillkom på svenskt
initiativ. Grundbultarna i dessa standardregler är självständighet, arbete och
värdighet. Det krävs aktiva insatser från medlemsländernas sida för att
reglerna skall omsätta i praktiken. Sverige har förpliktigat sig att leva upp
till
standardreglerna. Enligt Handikappombudsmannen är Sverige det land i
världen där standardreglerna är mest kända. Trots detta finns det fortfarande
stora brister i Sverige, brister som snarast måste åtgärdas. På samma sätt som
arbetet fortskrider med att förverkliga barnkonventionen genom att skärpa
lagstiftningen måste ett omfattande arbete sättas i gång även för att anpassa
Sveriges lagar efter de krav som FN uppställt.
Sverige bör också bidra till att lyfta fram dessa frågor i biståndet inom
ramen för fattigdomsbekämpning och i arbetet med att stärka fred, demokra-
ti, mänskliga rättigheter samt agerandet i Världsbanken och samarbetet inom
FN och EU. Strategier och metoder för hur handikappfrågor skall kunna
införlivas i bilaterala och multilaterala utvecklings- och katastrofinsatser bör
tas fram.
Utgångspunkten för en liberal handikappolitik är alla människors lika
värde och lika rätt. Därför var Folkpartiet pådrivande när det gällde den
handikappreform som genomfördes när Bengt Westerberg var socialminister
och som helt har förändrat livssituationen för dem som är allra svårast
funktionshindrade.
Folkpartiet liberalerna vill riva upp försämringarna i handikappreformen.
De försämringar som har gjorts av Socialdemokraterna med stöd av Centern
måste tas tillbaka. På sikt får handikappreformen inte heller innebära en
slutsignal i strävan att förbättra livsbetingelserna för människor med
funktionsnedsättning. Det är också viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla
reformer kostar mycket pengar. Att stärka det juridiska skyddet mot
diskriminering och att vid reparation och ombyggnad samtidigt passa på att
tänka på att bygga handikappvänligt är - för att nämna några exempel -
oerhört angeläget och inte särskilt dyrt.
Vi vill särskilt peka på tre områden där rättigheterna för människor med
funktionsnedsättning behöver stärkas. Människor med funktionsnedsättning
skall ha samma möjligheter som alla andra att leva ett självständigt liv, ha ett
arbete att gå till samt känna sig trygga mot alla former av diskriminering.
Självständighet, arbete och värdighet är för Folkpartiet tre nyckelord i det
fortsatta reformarbetet.
Återställ
handikappreformen
Redan våren 1996 började försämringen av
handikappreformen då Socialdemokraterna och Centern
beslöt att skära ned stödet till rätten till personlig assistans.
De farhågor som Folkpartiet då förde fram inför
riksdagsbeslutet har tyvärr visat sig bli verklighet. Många
funktionshindrade har fått sin rätt till personlig assistans
omprövad. En annan konsekvens är att flera försäkrings-
kassor skickar över ansvaret till kommunerna och alltså gör
en snävare bedömning än tidigare. Vårbudgeten 1997
innebar ytterligare inskränkningar då samma partier beslöt
att spara ytterligare ett par hundra miljoner kronor på
assistansersättningen. Återigen vältrades en större del av
ansvaret över på kommunerna. För de människor som berörs
har det delvis blivit en återgång till situationen före
handikappreformen, då de var beroende av den enskilda
kommunens välvilja och där insatserna skilde sig åt mellan
kommunerna. Folkpartiet anser att de rättigheter som LSS
och LASS ursprungligen givit personer med
funktionsnedsättning och deras anhöriga måste återinföras.
Den personliga assistenten bör snarare användas mer i
arbetslivet och i studieverksamheten. Assistentens insatser i
skolarbetet eller på dagis skall utvecklas så att den enskilde
känner trygghet i att allt kring hans eller hennes person
fungerar så bra att alla övriga krafter kan användas till att
satsa på skolarbetet eller i den pedagogiska leken.
Enligt Handikappombudsmannen är 40 000 personer eller fler berättigade
till stödinsatser enligt LSS men erhåller inte detta - trots att kommunerna fått
statsbidrag för att tillgodose dessa personers stödbehov. När rätten till
personlig assistans är återställd är dessa personers behov en angelägen
uppgift att åtgärda.
En av insatserna i LSS är råd och stöd. Det kan handla om stöd av logoped,
psykolog, dietist m m. Enligt ett par domar i Regeringsrätten konstateras att
habiliterande och rehabiliterande insatser inte kan beviljas som råd och stöd
enligt LSS. I praktiken innebär alltså det att råd och stöd enligt LSS saknar
innehåll. Detta strider mot lagens förarbeten. Det är angeläget att det görs ett
klargörande av riksdagens avsikt med insatsen råd och stöd enligt LSS
genom ett förtydligande av lagtexten.
Avskaffa 65-års regeln nu
Regeringen anger i budgetpropositionen för år 2000 att ett
förslag som innebär att personer som beviljats
assistansersättning före 65 års ålder skall få behålla denna
även efter 65-årsdagen. Detta skall enligt regeringen i bästa
fall kunna träda i kraft årsskiftet 2000/2001. Förhandlingar
med Svenska Kommunförbundet skall genomföras och
regeringen antyder att detta kan försena reformen.
Folkpartiet anser att frågan redan nu är tillräckligt utredd och
att reformen därför skall träda i kraft den 1 januari år 2000.
Frågan har diskuterats länge och Folkpartiet har hela tiden
framhållit att det är av största vikt att den löses så att
människor efter 65-årsdagen kan fortsätta sitt liv som
tidigare och slippa bli beroende av kommunens hemtjänst.
Vi anvisar i vår ekonomiska motion 150 miljoner kronor för
år 2000.
Ändringar i
socialtjänstlagen
Den 1 januari 1998 ändrades reglerna om överklaganden av
beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen. Endast vissa
beslut om bistånd kan numera överklagas genom så kallat
förvaltningsbesvär - övriga beslut överklagas genom den
mindre förmånliga laglighetsprövningen. I praktiken har
detta inneburit att den enskilde funktionshindrade i större
utsträckning än tidigare måste förlita sig på kommunens
goda vilja för att få stöd för andra insatser än de som räknas
upp i 6§ socialtjänstlagen, som t ex ledsagning och
avlösning. Förändringar har nu visat sig ge en försämrad
rättstrygghet för den enskilde. Detta är oacceptabelt och
möjligheterna till överklagande måste återställas.
Hjälpmedelsgaranti och bra
hjälpmedel ger ökad frihet
Tekniska hjälpmedel kan bidra till att omgivningen inte
längre blir ett problem för den som har ett funktionshinder.
Funktionshindret leder inte längre till handikapp. Ett
funktionshinder skall inte behöva innebära betydande
merkostnader för den enskilde. Avgifter på hjälpmedel skall
därför undvikas eller hållas på låg nivå. Ingen skall av
ekonomiska skäl behöva avstå från ett hjälpmedel som han
eller hon har behov av. Ur samhällsekonomisk synvinkel
måste det också vara kostnadseffektivt med gratis
hjälpmedel om alternativet annars är hemtjänst.
Det är viktigt med en hög kvalitet i hjälpmedelsförskrivningen. När
förskrivningen sprids ut på för många händer finns det en risk att kvaliteten
sjunker. I stora delar av landet bygger landsting och kommuner upp
parallella organisationer för hjälpmedel, detta är ett slöseri med kompetens
och resurser. Oavsett hur kommuner och landsting delat upp ansvaret för
hjälpmedel mellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna.
En vattentät organisation måste istället byggas upp mellan landstingen och
kommunerna så att den enskilde får den hjälp han eller hon behöver i form
av rådgivning, utprovning och anpassning av hjälpmedel. En ökad
konkurrens på hjälpmedelsområdet kan vara ett sätt att höja kvaliteten och att
kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än vad
som sker idag kunna upphandla tjänster från privata entreprenörer. Det är då
viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga utprovning-hörapparat-
uppföljning. Många gånger kan väntetiden för den som är i behov av
hjälpmedel vara oacceptabelt lång. Det leder till en onödig inskränkning i
möjligheterna att leva ett självständigt liv. Folkpartiet föreslår därför att
den
av oss föreslagna vårdgarantin även skall omfatta tekniska hjälpmedel som är
medicinskt motiverade. Den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb
hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Tekniken ger möjligheter
Datatekniken ger möjligheter, inte minst för barn med
funktionsnedsättning. Tekniken möjliggör för fler barn med
svåra funktionsnedsättningar att få upplevelser, delta i lekar
och gå i skolan med andra barn. Inte minst det faktum att
barn är mer ohämmade gör att de ofta har lättare än vuxna att
ta till sig ny teknik. En dator till alla barn med
funktionsnedsättning anser Folkpartiet vara ett rimligt krav.
Funktionshindrade elever bör också ha tillgång till datorn
som hjälpmedel hemma. På flera håll i landet ingår, av
kostnadsskäl, inte datorer i den s k
hjälpmedelsförteckningen, vilket innebär att funktions-
hindrade inte kan få en dator som individuellt hjälpmedel. Vi
avvisar en sådan restriktiv hållning. Datorer är ett ovärderligt
hjälpmedel för många funktionshindrade.
"Handikappguider"
Informationsbaser med uppgifter om tillgänglighet - s k
handikappguider bör utvecklas. Dessa guider uppmuntrar
fler att anpassa sina affärs- och boendemiljöer för människor
med funktionshinder. För att underlätta för personer med
funktionsnedsättning att delta i samhällslivet skall
information om tillgänglighet finnas, information som kan ge
vägledning vad gäller allt från handikappanpassade
offentliga institutioner till tidningar som ges ut på kassett.
Om en informationsbas av detta slag kan skapas, kommer det
att bli intressant även för privata företag att meddela vilken
service som finns. Erfarenheterna visar att
handikapptillgänglighet ofta också leder till ökad
tillgänglighet för äldre och för barnfamiljer. Ju fler grupper
som berörs, desto större blir allas intresse av att informera
om att deras verksamhet är tillgänglig. Vi kallar denna
informationsbas handikappguide. Elektronisk handikapp-
upplysning har prövats på olika håll, bl a i Stockholms läns
landsting. Den som har tillgång till dator och modem kan få
information och ta del av kunskap och erfarenheter på
handikappområdet. Det går också att ringa till
handikappupplysningen. Den skall vara ett elektroniskt
bibliotek, konsumentupplysning samt mötesplats för
erfarenhetsutbyte och debatt. Kommuner och
handikapporganisationer kan med fördel delta i den här
typen av projekt, som bör få vidare spridning i landet.
Kollektivtrafiken skall göras
tillgänglig för
funktionshindrade
Färdtjänsten är ett komplement till allmänna
kommunikationer därför att inte alla kan resa med tåg, bussar
eller spårvagnar som finns idag. Målet är att de allra flesta
funktionshindrade skall kunna använda allmänna
kommunikationer. När upphandling av trafiktjänster skall
genomföras måste handikappanpassning vara ett krav.
Tyvärr besitter inte alla som ansvarar för upphandlingen
tillräcklig kunskap om funktionsnedsättningar vilket leder till
problem för såväl den funktionshindrade som för den som
skall utföra färdtjänstuppdraget. En förutsättning för att
människor med funktionshinder skall kunna använda
kollektivtrafiken är förstås också att den omgivande miljön
så långt som möjligt är handikappanpassad. Detta ställer
krav på kommunerna att se till att gatumiljön är tillgänglig
för personer med funktionshinder.
Reglerna för färdtjänst
måste bli flexiblare
Även om alla kommunikationer anpassas till de vanligaste
funktionshindren kommer det att finnas människor som trots
detta måste erbjudas färdtjänst. För att färdtjänsten skall bli
ett bra komplement för dem som behöver dessa tjänster
också efter en anpassning av offentliga färdmedel krävs att
ansvaret ligger hos en huvudman. Det skall vara samma
huvudman som för kollektivtrafiken. Genom en sådan
koppling kan vi få utvecklingen att gå fortare framåt och
göra det lättare för enskilda genom att de bara behöver vända
sig till en instans för att få stöd och service vid sina resor. På
sina håll i landet har färdtjänsten ställt upp orimliga regler
som starkt begränsar friheten för människor med
funktionshinder. Det är t ex inte rimligt att den som är
funktionshindrad skall behöva acceptera att tidspassningen
för specialfordon varierar med upp till flera timmar, eller att
beställningen måste ske dagen innan. Reglerna för färdtjänst
behöver därför ses över på sina håll, så att färdtjänsten ökar -
inte begränsar - den enskildes frihet.
Smärre hinder i offentliga
miljöer som är enkla att
åtgärda skall i första hand
tas bort
Arbetet med att avhjälpa mindre hinder i offentliga miljöer
som drabbar funktionshindrade bör intensifieras. Dessa
"smärre hinder" kan exempelvis vara avsaknad av
hörselslingor, felaktig belysning, dåliga dörrar eller avsaknad
av dörröppnare.
När det gäller byggnaders tillgänglighet är målet på samma sätt som för
kollektivtrafiken att alla offentliga byggnader och platser bör göras
tillgängliga. Det finns varierande grad av hinder på platser där allmänheten
vistas. Erfarenheterna visar att det på sina håll kan handla om mycket enkla
ingrepp - annorlunda färgsättning för att markera olika nivåer, annorlunda
dörrar eller dörröppnare i en entré.
Mera omfattande hinder kräver längre tid för att ansvariga skall hinna
planera och ekonomiskt klara av att komma till rätta med dem. I många fall
kan bristen på tillgänglighet vara så stor i dagsläget att stora ombyggnader
krävs för en handikappanpassning. Det är då rimligt med en längre
övergångstid. Detta bör läggas in i de långsiktiga budgetarna och finansieras
enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Varje ansvarig myndighet,
landsting och kommun skall upprätta planer som anger i vilken takt och på
vilket sätt tillgänglighetsproblemen skall avhjälpas. Ibland måste särskild
hänsyn tas t ex vid planer som gäller kulturhistoriska miljöer.
Samhället har byggt upp en uppsjö av hinder i infrastrukturen, t ex trottoar-
kanter och trappor, bussar utan lyftplatta, TV-program utan text för döva,
övergångsställen utan akustiska signaler m m. Studenter med funktionshinder
har fått vänta flera år på att börja sina studier därför att
universitet/högskolor
inte ansett sig kunna ta emot dem på grund av lokalernas utformning.
Det är anmärkningsvärt att utbildningen i handikappkunskap för arkitekter
försämrats jämfört med 1990-talets början. Det är en självklarhet att varje
arkitektstuderande måste få kunskap om olika handikappgruppers behov av
anpassning av lokaler inte bara med hänsyn till rörelsehinder utan också
beträffande syn- och hörselhandikapp. Även andra yrkesgrupper som har
ansvar för utformningen av lokaler och samhällsplanering behöver utbildning
i handikappkunskap såväl i grundutbildningen som i fortbildningen.
Underlätta eget boende
Nyproducerade flerfamiljshus bör så långt det är möjligt
byggas anpassade till människor med funktionshinder. Den
yttre miljön kring bostäderna bör också i möjligaste mån
vara anpassad så att det finns handikapparkering, anpassad
sophantering och i övrigt tillgängliga miljöer. Om vi lyckas i
vår ambition att anpassa samhället efter allas behov kommer
också kraven på specialinsatser att kunna minska. Det
bostadsanpassningsbidrag som finns idag kan komma att
minska i omfattning när det boende som erbjuds i större
utsträckning är så utformat att också personer med
funktionsnedsättning kan flytta in utan särskild anpassning.
Att tro att bostadsanpassningsbidragen helt kan upphöra är
dock att hoppas på för mycket. Det kommer alltid att finnas
situationer som kräver ytterligare anpassning för att enskilda
skall kunna klara sin vardag.
Attityder mot
funktionshindrade måste
förändras
När det gäller attityder till människor med funktionshinder
finns tyvärr fortfarande stora brister, inte minst gäller detta
tjänstemän och handläggare som har direkt kontakt med
funktionshindrade och deras anhöriga. Många verkar inte
förstå allvaret i människors situation utan betraktar grund-
läggande behov som vilka ärenden som helst. Många
funktionshindrade har berättat om hur svårt det är att få den
hjälp de behöver från det allmänna. Det är dessutom också så
att personer med funktionshinder och föräldrar till
funktionshindrade barn har blivit mer insatta och för sin
talan på ett effektivare sätt, detta i sin tur pressar personalen
som kritiserar arbetsledningen för att inte ge det stöd
personalen behöver i komplicerade fall. Neddragningen av
resurser vid försäkringskassor, i skolor, i sjukvården och
inom socialtjänsten kan vara en viktig förklaring till
människors upplevelser av dåligt bemötande.
Folkpartiet anser detta oacceptabelt. Den personal som ansvarar för
ärenden rörande funktionshindrade måste få den utbildning, den tid och det
stöd som krävs för att ge ett bra bemötande och kunna göra en korrekt
bedömning och därmed tillgodose de funktionshindrades behov.
Psykiskt funktionshindrade
Psykiatrireformen, som trädde i kraft den 1 januari 1995
inledde en önskad och viktig utveckling mot öppnare
vårdformer. Socialstyrelsens slutrapport avseende
uppföljningen av psykiatrireformen överlämnades till
regeringen i maj 1999. I rapporten konstateras bland annat
att reformen fått en god start, men att den ännu inte "satt
sig". Vidare sägs att reformens styrmedel i form av
lagstiftning och statligt stimulansbidrag bidragit till att de
psykiskt funktionshindrades situation har uppmärksammats
mer. Det påpekas också att intresseorganisationerna är
positiva och överlag anger att den inslagna vägen är den
rätta. Rapporten visar också på ett antal problem både med
utformningen av lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) och kommunernas tillämpning av
denna. Många människor med psykiska funktionshinder,
Socialstyrelsen anger 20 000 till 25 000 personer, saknar
adekvat sysselsättning anpassad till deras funktionshinder.
En stor del av dem som är hemlösa tillhör också gruppen
psykiskt funktionshindrade. Det är mycket oroväckande att
den i och för sig viktiga reformen fungerar så dåligt för så
många människor. De psykiskt sjuka har dessutom ofta
väldigt svårt att själva tillvarata sina rättigheter.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 2000 att inrätta en
verksamhet med personligt ombud för psykiskt funktionshindrade. Folk-
partiet välkomnar detta, det är ett krav som Folkpartiet har föreslagit i flera
år. Pengar för detta anslås, men det krävs också rekryterings- och informa-
tionsinsatser om reformen skall kunna komma de psykiskt funktionshindrade
till del. Det förekommer ju redan idag att personliga ombud finns, men det
har visat sig svårt att rekrytera dessa. De som vill vara personliga ombud
måste också erbjudas en utbildning för att på ett bra sätt klara sitt uppdrag.
Att vidtaga åtgärder för att förbättra livet för de psykiskt funktionshindrade
måste vara en prioriterad uppgift.
Underlätta eget
förvärvsarbete
Inkomst genom arbete skall vara den huvudsakliga
utgångspunkten också för den som är funktionshindrad. Att
förtidspensionera unga människor utan att ha prövat alla de
vägar som står till buds i form av handledare, utbildning eller
andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder är en styggelse som
måste motarbetas. Det är samhällsekonomiskt lönsamt att
sats på lönebidrag eller arbete i Samhall om alternativet
annars är förtidspension, vilket är verkligheten för många i
dag. Neddragningar som nu sker inom Samhall riskerar att
ställa ännu fler människor utan arbete. Samhalls sätt att
arbeta måste förnyas - viktigast skall vara att ge
arbetsmöjligheter till de svårast funktionshindrade. Ett sätt
att bidra till detta är att hjälpmedel som behövs i arbetet i
högre utsträckning än i dag kan finansieras genom
arbetsmarknadsanslagen. Ett annat sätt är att på bred front
underlätta förvärvsarbete för funktionshindrade med hjälp av
handledare, s k job coach. Handledaren kan bistå den
enskilde i dennes arbete och informera arbetsgivaren och
arbetskamraterna om olika tekniker som kan hjälpa den som
är funktionshindrad på arbetsplatsen. En handledare blir
också en naturlig länk mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren, en samtalspart som var och en kan ta upp
problem med, som det kanske är svårt att formulera direkt
till varandra. Handledaren garanterar också att de
arbetsuppgifter som den enskilde har att utföra blir gjorda.
Inledningsvis kan en person behöva mycket stöd för att
senare kunna klara sina arbetsuppgifter med minskat eller
inget stöd alls. Handledaren har flera personer som får stöd,
men de är i olika skeden av behov av stödinsatser. I flera
stater i USA arbetar man sedan många år framgångsrikt med
att underlätta förvärvsarbete för funktionshindrade med hjälp
av handledare. "Supported employment" fungerar som en
hjälp till självhjälp.
Regeringen har tydligen inte för avsikt att permanenta denna typ av stöd.
Folkpartiet anser att denna modell, som visat sig så framgångsrik, skall
lanseras på bred front i Sverige. Ett system med detta stöd på arbetsplatsen
bör lämpligen kunna utvecklas genom ett flexibelt utnyttjande av löne-
bidragen.
Diskrimineringslagstiftning
FN har i sina standardregler tydligt slagit fast att
diskriminering av funktionshindrade är en fråga om
mänskliga rättigheter. Inget land kan numera komma undan
sitt ansvar. FN:s expertkommittéer bevakar alla
samhällsområden med avseende på detta.
Standardreglerna är inte juridiskt bindande. Deras funktion är att vara
normbildande och ligga till grund för beslut i medlemsstaterna. Flera länder,
bland andra USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika, har
genom att stifta antidiskrimineringslagar säkrat funktionshindrades rättig-
heter.
I våras tog riksdagen beslut om en diskrimineringslagstiftning i närings-
livet. Detta är emellertid inte tillräckligt. Det finns många exempel på hur
människor med funktionsnedsättning diskrimineras och därmed inte uppnår
den delaktighet i hela samhällslivet som standardreglerna föreskriver.
Om Sverige vill säkerställa alla människors fulla rättigheter, krävs att
Sveriges lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s standardregler.
Bengt Lindqvist har i sin utredning SOU 1999:21 föreslagit att förbud mot
diskriminering av funktionshindrade förs in i grundlagens 1 kap. 2 §, andra
stycket. I regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter
finns även två bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 2:15 om
etniska minoriteter och 2:16 om könsdiskriminering. Här anser Folkpartiet
att 2 kap. bör utökas med förbud mot diskriminering av funktionshindrade.
Med sådana tillägg skulle funktionshindrade få möjlighet att göra sin sak
gällande i svensk domstol.
Respekt för lag och domstol
Det förekommer flera fall där kommuner inte verkställer
domstolarnas domar. Det är ett flagrant övergrepp mot de
medborgerliga rättigheter som slagits fast i lag av riksdagen.
Därför måste det övervägas om inte sanktioner skall
tillgripas mot det domstolstrots som idag pågår i vissa
kommuner. Det är nödvändigt för att visa att även
funktionshindrades rättigheter skall tas på allvar.
Bilstödet
Under budgetåret har Riksrevisionsverket (RRV), på
regeringens uppdrag, genomfört en översyn av bilstödets
konstruktion och det framtida stödbehovet. Frågan om
eventuella regelförändringar bereds för närvarande inom
Regeringskansliet. Som ett ytterligare underlag i detta arbete
finns också Bilstödsutredningens slutbetänkande "Rätten till
ratten" (SOU 1994:55) som ännu inte har föranlett några
åtgärder från regeringens sida. RRV har i sin översyn
identifierat ett antal områden där det finns behov av
förändringar både vad gäller personkrets,
anpassningsåtgärder, åldersgränser samt höjning av både
grundbidrag och anpassningsbidrag. I och för sig önskvärda
förändringar kommer att öka kostnaderna för bilstödet totalt
sett. Vi anser att regeringen innan något förslag läggs bör
göra en hälso- och samhällsekonomisk analys av de av bl a
RRV föreslagna förändringarna. Bilstödet är ett bra medel
för att ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet till
delaktighet i samhällslivet och en bättre livskvalitet. Tillgång
till en egen anpassad bil minskar också beroendet av
samhällsinsatser i olika former.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige måste uppfylla FN:s standardregler
för funktionshindrade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återställa rätten till personlig assistans,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avskaffa 65-årsregeln,
4. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade som i motionen
anförts om ett förtydligande om avsikten med insatsen råd och stöd
enligt LSS,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utökad vårdgaranti som även omfattar rätten
till tekniska hjälpmedel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen bör föreslå åtgärder som ökar
rättssäkerheten för personer som är i behov av annat bistånd såsom det
definierades före ändringen av biståndsreglerna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avsikten med insatsen hjälp i hemmet, 6 §
socialtjänstlagen, är att den skall kunna utformas på olika vis beroende
av enskilda behov,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att datorer skall ingå i hjälpmedelsförteckningen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handikappguider,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökad tillgänglighet i kollektivtrafiken,2
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en flexiblare färdtjänst,2
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att myndigheter, landsting och kommuner skall
upprätta planer för att åtgärda lättare hinder i den offentliga miljön och
att detta skall finansieras enligt ansvars- och finansieringsprincipen,4
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att behålla bostadsanpassningsbidrag-
en,4
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att arkitektstuderande och andra yrkesgrupper
med ansvar för utformningen av lokaler och samhällsplanering skall
ha utbildning i handikappades behov i fråga om tillgänglighet i miljön
m.m.,4
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den personal som ansvarar för ärenden
rörande funktionshindrade får en adekvat utbildning som krävs för ett
bra bemötande av den funktionshindrades behov,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lansera en modell med handledare för
funktionshindrade på arbetsmarknaden,3
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om diskriminering av funktionshindrade,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa sanktioner mot de kommuner som
begår domstolstrots,1
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en hälso- och samhällsekonomisk analys av
bilstödet,
21. att riksdagen till utgiftsområde 9 anslag B 8 Kostnader för stat-
lig assistansersättning för budgetåret 2000 anvisar 1 955 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 7 091 000 000 kr.
Stockholm den 4 oktober 1999
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Harald Nordlund (fp)
Helena Bargholtz (fp)
1 Yrkande 19 hänvisat till KU.
2 Yrkandena 11 och 12 hänvisade till TU.