Inledning
Funktionshinder är en ojämlikhet som beror på slumpen, olycka eller sjukdom. Funktionshindret ger upphov till fullständigt oacceptabla problem och orättvisor för den enskilda människan. Som politiker har vi ett ansvar för att prioritera människor med funktionsnedsättningar och andra utsatta grupper, även om det ibland kan innebära att vi riskerar att stöta oss med större och starkare särintressen.
Integritet, självbestämmande och delaktighet blir inte mindre viktigt bara för att man råkar ha en funktionsnedsättning. Det är rättigheter som skall omfatta alla. FN har utarbetat standardregler om delaktighet och jämlikhet som antagits av hela generalförsamlingen. Reglerna tillkom på svenskt initiativ. Grundbultarna i dessa standardregler är självständighet, arbete och värdighet. Det krävs aktiva insatser från medlemsländernas sida för att reglerna skall omsätta i praktiken. Sverige har förpliktigat sig att leva upp till standardreglerna. Enligt Handikappombudsmannen är Sverige det land i världen där standardreglerna är mest kända. Trots detta finns det fortfarande stora brister i Sverige, brister som snarast måste åtgärdas. På samma sätt som arbetet fortskrider med att förverkliga barnkonventionen genom att skärpa lagstiftningen måste ett omfattande arbete sättas i gång även för att anpassa Sveriges lagar efter de krav som FN uppställt.
Sverige bör också bidra till att lyfta fram dessa frågor i biståndet inom ramen för fattigdomsbekämpning och i arbetet med att stärka fred, demokra- ti, mänskliga rättigheter samt agerandet i Världsbanken och samarbetet inom FN och EU. Strategier och metoder för hur handikappfrågor skall kunna införlivas i bilaterala och multilaterala utvecklings- och katastrofinsatser bör tas fram.
Utgångspunkten för en liberal handikappolitik är alla människors lika värde och lika rätt. Därför var Folkpartiet pådrivande när det gällde den handikappreform som genomfördes när Bengt Westerberg var socialminister och som helt har förändrat livssituationen för dem som är allra svårast funktionshindrade.
Folkpartiet liberalerna vill riva upp försämringarna i handikappreformen. De försämringar som har gjorts av Socialdemokraterna med stöd av Centern måste tas tillbaka. På sikt får handikappreformen inte heller innebära en slutsignal i strävan att förbättra livsbetingelserna för människor med funktionsnedsättning. Det är också viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla reformer kostar mycket pengar. Att stärka det juridiska skyddet mot diskriminering och att vid reparation och ombyggnad samtidigt passa på att tänka på att bygga handikappvänligt är - för att nämna några exempel - oerhört angeläget och inte särskilt dyrt.
Vi vill särskilt peka på tre områden där rättigheterna för människor med funktionsnedsättning behöver stärkas. Människor med funktionsnedsättning skall ha samma möjligheter som alla andra att leva ett självständigt liv, ha ett arbete att gå till samt känna sig trygga mot alla former av diskriminering. Självständighet, arbete och värdighet är för Folkpartiet tre nyckelord i det fortsatta reformarbetet.
Återställ handikappreformen
Redan våren 1996 började försämringen av handikappreformen då Socialdemokraterna och Centern beslöt att skära ned stödet till rätten till personlig assistans. De farhågor som Folkpartiet då förde fram inför riksdagsbeslutet har tyvärr visat sig bli verklighet. Många funktionshindrade har fått sin rätt till personlig assistans omprövad. En annan konsekvens är att flera försäkrings- kassor skickar över ansvaret till kommunerna och alltså gör en snävare bedömning än tidigare. Vårbudgeten 1997 innebar ytterligare inskränkningar då samma partier beslöt att spara ytterligare ett par hundra miljoner kronor på assistansersättningen. Återigen vältrades en större del av ansvaret över på kommunerna. För de människor som berörs har det delvis blivit en återgång till situationen före handikappreformen, då de var beroende av den enskilda kommunens välvilja och där insatserna skilde sig åt mellan kommunerna. Folkpartiet anser att de rättigheter som LSS och LASS ursprungligen givit personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga måste återinföras. Den personliga assistenten bör snarare användas mer i arbetslivet och i studieverksamheten. Assistentens insatser i skolarbetet eller på dagis skall utvecklas så att den enskilde känner trygghet i att allt kring hans eller hennes person fungerar så bra att alla övriga krafter kan användas till att satsa på skolarbetet eller i den pedagogiska leken.
Enligt Handikappombudsmannen är 40 000 personer eller fler berättigade till stödinsatser enligt LSS men erhåller inte detta - trots att kommunerna fått statsbidrag för att tillgodose dessa personers stödbehov. När rätten till personlig assistans är återställd är dessa personers behov en angelägen uppgift att åtgärda.
En av insatserna i LSS är råd och stöd. Det kan handla om stöd av logoped, psykolog, dietist m m. Enligt ett par domar i Regeringsrätten konstateras att habiliterande och rehabiliterande insatser inte kan beviljas som råd och stöd enligt LSS. I praktiken innebär alltså det att råd och stöd enligt LSS saknar innehåll. Detta strider mot lagens förarbeten. Det är angeläget att det görs ett klargörande av riksdagens avsikt med insatsen råd och stöd enligt LSS genom ett förtydligande av lagtexten.
Avskaffa 65-års regeln nu
Regeringen anger i budgetpropositionen för år 2000 att ett förslag som innebär att personer som beviljats assistansersättning före 65 års ålder skall få behålla denna även efter 65-årsdagen. Detta skall enligt regeringen i bästa fall kunna träda i kraft årsskiftet 2000/2001. Förhandlingar med Svenska Kommunförbundet skall genomföras och regeringen antyder att detta kan försena reformen. Folkpartiet anser att frågan redan nu är tillräckligt utredd och att reformen därför skall träda i kraft den 1 januari år 2000. Frågan har diskuterats länge och Folkpartiet har hela tiden framhållit att det är av största vikt att den löses så att människor efter 65-årsdagen kan fortsätta sitt liv som tidigare och slippa bli beroende av kommunens hemtjänst. Vi anvisar i vår ekonomiska motion 150 miljoner kronor för år 2000.
Ändringar i socialtjänstlagen
Den 1 januari 1998 ändrades reglerna om överklaganden av beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen. Endast vissa beslut om bistånd kan numera överklagas genom så kallat förvaltningsbesvär - övriga beslut överklagas genom den mindre förmånliga laglighetsprövningen. I praktiken har detta inneburit att den enskilde funktionshindrade i större utsträckning än tidigare måste förlita sig på kommunens goda vilja för att få stöd för andra insatser än de som räknas upp i 6§ socialtjänstlagen, som t ex ledsagning och avlösning. Förändringar har nu visat sig ge en försämrad rättstrygghet för den enskilde. Detta är oacceptabelt och möjligheterna till överklagande måste återställas.
Hjälpmedelsgaranti och bra hjälpmedel ger ökad frihet
Tekniska hjälpmedel kan bidra till att omgivningen inte längre blir ett problem för den som har ett funktionshinder. Funktionshindret leder inte längre till handikapp. Ett funktionshinder skall inte behöva innebära betydande merkostnader för den enskilde. Avgifter på hjälpmedel skall därför undvikas eller hållas på låg nivå. Ingen skall av ekonomiska skäl behöva avstå från ett hjälpmedel som han eller hon har behov av. Ur samhällsekonomisk synvinkel måste det också vara kostnadseffektivt med gratis hjälpmedel om alternativet annars är hemtjänst.
Det är viktigt med en hög kvalitet i hjälpmedelsförskrivningen. När förskrivningen sprids ut på för många händer finns det en risk att kvaliteten sjunker. I stora delar av landet bygger landsting och kommuner upp parallella organisationer för hjälpmedel, detta är ett slöseri med kompetens och resurser. Oavsett hur kommuner och landsting delat upp ansvaret för hjälpmedel mellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. En vattentät organisation måste istället byggas upp mellan landstingen och kommunerna så att den enskilde får den hjälp han eller hon behöver i form av rådgivning, utprovning och anpassning av hjälpmedel. En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet kan vara ett sätt att höja kvaliteten och att kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än vad som sker idag kunna upphandla tjänster från privata entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga utprovning-hörapparat- uppföljning. Många gånger kan väntetiden för den som är i behov av hjälpmedel vara oacceptabelt lång. Det leder till en onödig inskränkning i möjligheterna att leva ett självständigt liv. Folkpartiet föreslår därför att den av oss föreslagna vårdgarantin även skall omfatta tekniska hjälpmedel som är medicinskt motiverade. Den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Tekniken ger möjligheter
Datatekniken ger möjligheter, inte minst för barn med funktionsnedsättning. Tekniken möjliggör för fler barn med svåra funktionsnedsättningar att få upplevelser, delta i lekar och gå i skolan med andra barn. Inte minst det faktum att barn är mer ohämmade gör att de ofta har lättare än vuxna att ta till sig ny teknik. En dator till alla barn med funktionsnedsättning anser Folkpartiet vara ett rimligt krav. Funktionshindrade elever bör också ha tillgång till datorn som hjälpmedel hemma. På flera håll i landet ingår, av kostnadsskäl, inte datorer i den s k hjälpmedelsförteckningen, vilket innebär att funktions- hindrade inte kan få en dator som individuellt hjälpmedel. Vi avvisar en sådan restriktiv hållning. Datorer är ett ovärderligt hjälpmedel för många funktionshindrade.
"Handikappguider"
Informationsbaser med uppgifter om tillgänglighet - s k handikappguider bör utvecklas. Dessa guider uppmuntrar fler att anpassa sina affärs- och boendemiljöer för människor med funktionshinder. För att underlätta för personer med funktionsnedsättning att delta i samhällslivet skall information om tillgänglighet finnas, information som kan ge vägledning vad gäller allt från handikappanpassade offentliga institutioner till tidningar som ges ut på kassett. Om en informationsbas av detta slag kan skapas, kommer det att bli intressant även för privata företag att meddela vilken service som finns. Erfarenheterna visar att handikapptillgänglighet ofta också leder till ökad tillgänglighet för äldre och för barnfamiljer. Ju fler grupper som berörs, desto större blir allas intresse av att informera om att deras verksamhet är tillgänglig. Vi kallar denna informationsbas handikappguide. Elektronisk handikapp- upplysning har prövats på olika håll, bl a i Stockholms läns landsting. Den som har tillgång till dator och modem kan få information och ta del av kunskap och erfarenheter på handikappområdet. Det går också att ringa till handikappupplysningen. Den skall vara ett elektroniskt bibliotek, konsumentupplysning samt mötesplats för erfarenhetsutbyte och debatt. Kommuner och handikapporganisationer kan med fördel delta i den här typen av projekt, som bör få vidare spridning i landet.
Kollektivtrafiken skall göras tillgänglig för funktionshindrade
Färdtjänsten är ett komplement till allmänna kommunikationer därför att inte alla kan resa med tåg, bussar eller spårvagnar som finns idag. Målet är att de allra flesta funktionshindrade skall kunna använda allmänna kommunikationer. När upphandling av trafiktjänster skall genomföras måste handikappanpassning vara ett krav. Tyvärr besitter inte alla som ansvarar för upphandlingen tillräcklig kunskap om funktionsnedsättningar vilket leder till problem för såväl den funktionshindrade som för den som skall utföra färdtjänstuppdraget. En förutsättning för att människor med funktionshinder skall kunna använda kollektivtrafiken är förstås också att den omgivande miljön så långt som möjligt är handikappanpassad. Detta ställer krav på kommunerna att se till att gatumiljön är tillgänglig för personer med funktionshinder.
Reglerna för färdtjänst måste bli flexiblare
Även om alla kommunikationer anpassas till de vanligaste funktionshindren kommer det att finnas människor som trots detta måste erbjudas färdtjänst. För att färdtjänsten skall bli ett bra komplement för dem som behöver dessa tjänster också efter en anpassning av offentliga färdmedel krävs att ansvaret ligger hos en huvudman. Det skall vara samma huvudman som för kollektivtrafiken. Genom en sådan koppling kan vi få utvecklingen att gå fortare framåt och göra det lättare för enskilda genom att de bara behöver vända sig till en instans för att få stöd och service vid sina resor. På sina håll i landet har färdtjänsten ställt upp orimliga regler som starkt begränsar friheten för människor med funktionshinder. Det är t ex inte rimligt att den som är funktionshindrad skall behöva acceptera att tidspassningen för specialfordon varierar med upp till flera timmar, eller att beställningen måste ske dagen innan. Reglerna för färdtjänst behöver därför ses över på sina håll, så att färdtjänsten ökar - inte begränsar - den enskildes frihet.
Smärre hinder i offentliga miljöer som är enkla att åtgärda skall i första hand tas bort
Arbetet med att avhjälpa mindre hinder i offentliga miljöer som drabbar funktionshindrade bör intensifieras. Dessa "smärre hinder" kan exempelvis vara avsaknad av hörselslingor, felaktig belysning, dåliga dörrar eller avsaknad av dörröppnare.
När det gäller byggnaders tillgänglighet är målet på samma sätt som för kollektivtrafiken att alla offentliga byggnader och platser bör göras tillgängliga. Det finns varierande grad av hinder på platser där allmänheten vistas. Erfarenheterna visar att det på sina håll kan handla om mycket enkla ingrepp - annorlunda färgsättning för att markera olika nivåer, annorlunda dörrar eller dörröppnare i en entré.
Mera omfattande hinder kräver längre tid för att ansvariga skall hinna planera och ekonomiskt klara av att komma till rätta med dem. I många fall kan bristen på tillgänglighet vara så stor i dagsläget att stora ombyggnader krävs för en handikappanpassning. Det är då rimligt med en längre övergångstid. Detta bör läggas in i de långsiktiga budgetarna och finansieras enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Varje ansvarig myndighet, landsting och kommun skall upprätta planer som anger i vilken takt och på vilket sätt tillgänglighetsproblemen skall avhjälpas. Ibland måste särskild hänsyn tas t ex vid planer som gäller kulturhistoriska miljöer.
Samhället har byggt upp en uppsjö av hinder i infrastrukturen, t ex trottoar- kanter och trappor, bussar utan lyftplatta, TV-program utan text för döva, övergångsställen utan akustiska signaler m m. Studenter med funktionshinder har fått vänta flera år på att börja sina studier därför att universitet/högskolor inte ansett sig kunna ta emot dem på grund av lokalernas utformning.
Det är anmärkningsvärt att utbildningen i handikappkunskap för arkitekter försämrats jämfört med 1990-talets början. Det är en självklarhet att varje arkitektstuderande måste få kunskap om olika handikappgruppers behov av anpassning av lokaler inte bara med hänsyn till rörelsehinder utan också beträffande syn- och hörselhandikapp. Även andra yrkesgrupper som har ansvar för utformningen av lokaler och samhällsplanering behöver utbildning i handikappkunskap såväl i grundutbildningen som i fortbildningen.
Underlätta eget boende
Nyproducerade flerfamiljshus bör så långt det är möjligt byggas anpassade till människor med funktionshinder. Den yttre miljön kring bostäderna bör också i möjligaste mån vara anpassad så att det finns handikapparkering, anpassad sophantering och i övrigt tillgängliga miljöer. Om vi lyckas i vår ambition att anpassa samhället efter allas behov kommer också kraven på specialinsatser att kunna minska. Det bostadsanpassningsbidrag som finns idag kan komma att minska i omfattning när det boende som erbjuds i större utsträckning är så utformat att också personer med funktionsnedsättning kan flytta in utan särskild anpassning. Att tro att bostadsanpassningsbidragen helt kan upphöra är dock att hoppas på för mycket. Det kommer alltid att finnas situationer som kräver ytterligare anpassning för att enskilda skall kunna klara sin vardag.
Attityder mot funktionshindrade måste förändras
När det gäller attityder till människor med funktionshinder finns tyvärr fortfarande stora brister, inte minst gäller detta tjänstemän och handläggare som har direkt kontakt med funktionshindrade och deras anhöriga. Många verkar inte förstå allvaret i människors situation utan betraktar grund- läggande behov som vilka ärenden som helst. Många funktionshindrade har berättat om hur svårt det är att få den hjälp de behöver från det allmänna. Det är dessutom också så att personer med funktionshinder och föräldrar till funktionshindrade barn har blivit mer insatta och för sin talan på ett effektivare sätt, detta i sin tur pressar personalen som kritiserar arbetsledningen för att inte ge det stöd personalen behöver i komplicerade fall. Neddragningen av resurser vid försäkringskassor, i skolor, i sjukvården och inom socialtjänsten kan vara en viktig förklaring till människors upplevelser av dåligt bemötande.
Folkpartiet anser detta oacceptabelt. Den personal som ansvarar för ärenden rörande funktionshindrade måste få den utbildning, den tid och det stöd som krävs för att ge ett bra bemötande och kunna göra en korrekt bedömning och därmed tillgodose de funktionshindrades behov.
Psykiskt funktionshindrade
Psykiatrireformen, som trädde i kraft den 1 januari 1995 inledde en önskad och viktig utveckling mot öppnare vårdformer. Socialstyrelsens slutrapport avseende uppföljningen av psykiatrireformen överlämnades till regeringen i maj 1999. I rapporten konstateras bland annat att reformen fått en god start, men att den ännu inte "satt sig". Vidare sägs att reformens styrmedel i form av lagstiftning och statligt stimulansbidrag bidragit till att de psykiskt funktionshindrades situation har uppmärksammats mer. Det påpekas också att intresseorganisationerna är positiva och överlag anger att den inslagna vägen är den rätta. Rapporten visar också på ett antal problem både med utformningen av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och kommunernas tillämpning av denna. Många människor med psykiska funktionshinder, Socialstyrelsen anger 20 000 till 25 000 personer, saknar adekvat sysselsättning anpassad till deras funktionshinder. En stor del av dem som är hemlösa tillhör också gruppen psykiskt funktionshindrade. Det är mycket oroväckande att den i och för sig viktiga reformen fungerar så dåligt för så många människor. De psykiskt sjuka har dessutom ofta väldigt svårt att själva tillvarata sina rättigheter.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 2000 att inrätta en verksamhet med personligt ombud för psykiskt funktionshindrade. Folk- partiet välkomnar detta, det är ett krav som Folkpartiet har föreslagit i flera år. Pengar för detta anslås, men det krävs också rekryterings- och informa- tionsinsatser om reformen skall kunna komma de psykiskt funktionshindrade till del. Det förekommer ju redan idag att personliga ombud finns, men det har visat sig svårt att rekrytera dessa. De som vill vara personliga ombud måste också erbjudas en utbildning för att på ett bra sätt klara sitt uppdrag. Att vidtaga åtgärder för att förbättra livet för de psykiskt funktionshindrade måste vara en prioriterad uppgift.
Underlätta eget förvärvsarbete
Inkomst genom arbete skall vara den huvudsakliga utgångspunkten också för den som är funktionshindrad. Att förtidspensionera unga människor utan att ha prövat alla de vägar som står till buds i form av handledare, utbildning eller andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder är en styggelse som måste motarbetas. Det är samhällsekonomiskt lönsamt att sats på lönebidrag eller arbete i Samhall om alternativet annars är förtidspension, vilket är verkligheten för många i dag. Neddragningar som nu sker inom Samhall riskerar att ställa ännu fler människor utan arbete. Samhalls sätt att arbeta måste förnyas - viktigast skall vara att ge arbetsmöjligheter till de svårast funktionshindrade. Ett sätt att bidra till detta är att hjälpmedel som behövs i arbetet i högre utsträckning än i dag kan finansieras genom arbetsmarknadsanslagen. Ett annat sätt är att på bred front underlätta förvärvsarbete för funktionshindrade med hjälp av handledare, s k job coach. Handledaren kan bistå den enskilde i dennes arbete och informera arbetsgivaren och arbetskamraterna om olika tekniker som kan hjälpa den som är funktionshindrad på arbetsplatsen. En handledare blir också en naturlig länk mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, en samtalspart som var och en kan ta upp problem med, som det kanske är svårt att formulera direkt till varandra. Handledaren garanterar också att de arbetsuppgifter som den enskilde har att utföra blir gjorda. Inledningsvis kan en person behöva mycket stöd för att senare kunna klara sina arbetsuppgifter med minskat eller inget stöd alls. Handledaren har flera personer som får stöd, men de är i olika skeden av behov av stödinsatser. I flera stater i USA arbetar man sedan många år framgångsrikt med att underlätta förvärvsarbete för funktionshindrade med hjälp av handledare. "Supported employment" fungerar som en hjälp till självhjälp.
Regeringen har tydligen inte för avsikt att permanenta denna typ av stöd. Folkpartiet anser att denna modell, som visat sig så framgångsrik, skall lanseras på bred front i Sverige. Ett system med detta stöd på arbetsplatsen bör lämpligen kunna utvecklas genom ett flexibelt utnyttjande av löne- bidragen.
Diskrimineringslagstiftning
FN har i sina standardregler tydligt slagit fast att diskriminering av funktionshindrade är en fråga om mänskliga rättigheter. Inget land kan numera komma undan sitt ansvar. FN:s expertkommittéer bevakar alla samhällsområden med avseende på detta.
Standardreglerna är inte juridiskt bindande. Deras funktion är att vara normbildande och ligga till grund för beslut i medlemsstaterna. Flera länder, bland andra USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika, har genom att stifta antidiskrimineringslagar säkrat funktionshindrades rättig- heter.
I våras tog riksdagen beslut om en diskrimineringslagstiftning i närings- livet. Detta är emellertid inte tillräckligt. Det finns många exempel på hur människor med funktionsnedsättning diskrimineras och därmed inte uppnår den delaktighet i hela samhällslivet som standardreglerna föreskriver.
Om Sverige vill säkerställa alla människors fulla rättigheter, krävs att Sveriges lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s standardregler. Bengt Lindqvist har i sin utredning SOU 1999:21 föreslagit att förbud mot diskriminering av funktionshindrade förs in i grundlagens 1 kap. 2 §, andra stycket. I regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter finns även två bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 2:15 om etniska minoriteter och 2:16 om könsdiskriminering. Här anser Folkpartiet att 2 kap. bör utökas med förbud mot diskriminering av funktionshindrade. Med sådana tillägg skulle funktionshindrade få möjlighet att göra sin sak gällande i svensk domstol.
Respekt för lag och domstol
Det förekommer flera fall där kommuner inte verkställer domstolarnas domar. Det är ett flagrant övergrepp mot de medborgerliga rättigheter som slagits fast i lag av riksdagen. Därför måste det övervägas om inte sanktioner skall tillgripas mot det domstolstrots som idag pågår i vissa kommuner. Det är nödvändigt för att visa att även funktionshindrades rättigheter skall tas på allvar.
Bilstödet
Under budgetåret har Riksrevisionsverket (RRV), på regeringens uppdrag, genomfört en översyn av bilstödets konstruktion och det framtida stödbehovet. Frågan om eventuella regelförändringar bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Som ett ytterligare underlag i detta arbete finns också Bilstödsutredningens slutbetänkande "Rätten till ratten" (SOU 1994:55) som ännu inte har föranlett några åtgärder från regeringens sida. RRV har i sin översyn identifierat ett antal områden där det finns behov av förändringar både vad gäller personkrets, anpassningsåtgärder, åldersgränser samt höjning av både grundbidrag och anpassningsbidrag. I och för sig önskvärda förändringar kommer att öka kostnaderna för bilstödet totalt sett. Vi anser att regeringen innan något förslag läggs bör göra en hälso- och samhällsekonomisk analys av de av bl a RRV föreslagna förändringarna. Bilstödet är ett bra medel för att ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i samhällslivet och en bättre livskvalitet. Tillgång till en egen anpassad bil minskar också beroendet av samhällsinsatser i olika former.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige måste uppfylla FN:s standardregler för funktionshindrade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återställa rätten till personlig assistans,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa 65-årsregeln,
4. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade som i motionen anförts om ett förtydligande om avsikten med insatsen råd och stöd enligt LSS,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utökad vårdgaranti som även omfattar rätten till tekniska hjälpmedel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör föreslå åtgärder som ökar rättssäkerheten för personer som är i behov av annat bistånd såsom det definierades före ändringen av biståndsreglerna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avsikten med insatsen hjälp i hemmet, 6 § socialtjänstlagen, är att den skall kunna utformas på olika vis beroende av enskilda behov,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att datorer skall ingå i hjälpmedelsförteckningen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappguider,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökad tillgänglighet i kollektivtrafiken,2
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en flexiblare färdtjänst,2
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att myndigheter, landsting och kommuner skall upprätta planer för att åtgärda lättare hinder i den offentliga miljön och att detta skall finansieras enligt ansvars- och finansieringsprincipen,4
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att behålla bostadsanpassningsbidrag- en,4
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arkitektstuderande och andra yrkesgrupper med ansvar för utformningen av lokaler och samhällsplanering skall ha utbildning i handikappades behov i fråga om tillgänglighet i miljön m.m.,4
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den personal som ansvarar för ärenden rörande funktionshindrade får en adekvat utbildning som krävs för ett bra bemötande av den funktionshindrades behov,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lansera en modell med handledare för funktionshindrade på arbetsmarknaden,3
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskriminering av funktionshindrade,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa sanktioner mot de kommuner som begår domstolstrots,1
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en hälso- och samhällsekonomisk analys av bilstödet,
21. att riksdagen till utgiftsområde 9 anslag B 8 Kostnader för stat- lig assistansersättning för budgetåret 2000 anvisar 1 955 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 7 091 000 000 kr.
Stockholm den 4 oktober 1999
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Harald Nordlund (fp)
Helena Bargholtz (fp)
1 Yrkande 19 hänvisat till KU. 2 Yrkandena 11 och 12 hänvisade till TU.
3 Yrkande 17 hänvisat till AU.
4 Yrkandena 13-15 hänvisade till BoU.