med anledning av prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken
Inledning
Människor med funktionshinder är individer med varierade och
särpräglade behov och önskemål. Det var den bärande tanken bakom den
handikappreform som under första delen av 1990-talet infördes av en
moderatledd regering. Byggstenarna var valfrihet, självbestämmande och
integritet.
Stödet riktades direkt till enskilda människor, i stället för att gå omvägen
över kommunen. Att möjliggöra för handikappade att så långt möjligt delta i
det vanliga samhällslivet är inte bara en fråga för kommunerna, utan ett
gemensamt ansvar för oss alla. Det ligger också i allas intresse att även
handikappade får möjlighet att vara med, inte minst i familjelivet, arbetslivet,
medier och den offentliga debatten.
Redan genom att välja namn på propositionen har den socialdemokratiska
regeringen visat att den åtminstone hittills har haft en helt annan syn på
handikappolitiken än vi moderater. Handikappade har framför allt betraktats
som patienter, inte som individer eller medborgare. Den socialdemokratiska
handikappolitiken bygger på storskaliga lösningar som alla handikappade -
"patienterna"- oavsett egna önskemål förväntas anpassa sig till.
Den borgerliga handikappreformen innebar att ansvaret och makten flytta-
des från politiska sammanträdesrum till de enskilda individerna. Den nuvar-
ande regeringen har i stället fört en politik som försvagat de funktionshind-
rades ställning och inflytande. Steg för steg har man urholkat den val-
frihetsinriktade handikappreformen.
Kommunerna har t.ex. fått ökat ansvar för stödet till de handikappade. I
riksdagen påpekade vi moderater att det fanns en uppenbar risk för att enskil-
da funktionshindrade skulle hamna i kläm mellan försäkringskassan och de
enskilda kommunerna. Farhågorna avfärdades, men det går nu att konstatera
att de i högsta grad var välgrundade. Runt om i landet drabbas inte minst
barn och ungdomar som har funktionshinder av att det nu finns två olika
huvudmän som ansvarar för stödet.
Många kommuner lever dessutom inte upp till de lagstadgade rättigheter
som finns för de funktionshindrade; ett växande antal fall visar till och med
att många kommuner inte ens rättar sig efter domstolsbeslut på handikapp-
området. En förklaring är att kommunerna inte kompenserades för den ökade
kostnaden när ansvaret överfördes till dem.
Vi moderater har avvisat samtliga de försämringar som den socialdemo-
kratiska regeringen drivit igenom sedan hösten 1994. I praktisk handling har
vi visat att vi menar allvar när vi säger att människor som behöver det
offentligas stöd och omsorg alltid garanteras detta.
Det är däremot en klar kontrast mellan Socialdemokraternas ständigt
vackra ord när det gäller de funktionshindrade - senast manifesterad i den
nationella handlingsplanen - och den bistra verklighet som alltfler handi-
kappade upplever just på grund av de försämringar som Socialdemokraterna
genomfört de senaste åren.
Den nationella handlingsplanen en besvikelse
Enligt en sammanställning av riksdagens utredningstjänst över anslag
som riktas direkt till funktionshindrade eller avser verksamheter som rör
denna grupp uppgår det statliga stödet till drygt 21 miljarder kronor för
år 2000.
Kostnaderna för kommunernas insatser för personer med funktionshinder
bedöms uppgå till sammanlagt drygt 19 miljarder kronor inklusive boende.
Därav avsåg större delen (cirka 79 %) kostnader för insatser enligt LSS och
LASS.
Vad gäller landstingens kostnader för insatser till funktionshindrade finns
bristfälliga uppgifter. Landstingen skall t.ex. erbjuda habilitering och
rehabilitering, ansvara för hjälpmedelsförsörjning och erbjuda vardagstolk-
ning för vissa funktionshindrade. Enligt en mycket grov uppskattning kan
hälso- och sjukvårdshuvudmännens totala kostnader för hjälpmedel i dag
uppgå till cirka sex miljarder kronor.
Sammantaget satsar stat, kommuner och landsting alltså uppemot 45 mil-
jarder kronor årligen på olika former av stöd till funktionshindrade. Det
delade ansvaret för de handikappade medför att dessa satsningar inte är
effektivt samordnade, vilket medför brister i välfärden. För många individer
som är i behov av stöd leder det dessutom till att man måste ha kontakt med
många tjänstemän på många olika myndigheter; kommunen, försäkrings-
kassan och landstinget, bara för att nämna några.
Inte minst därför vore det bra med ett samlat grepp för att förbättra handi-
kappolitiken. Men regeringens förslag till handlingsplan för handikappoliti-
ken har uppenbara brister och är på flera viktiga punkter oklar. Allmänna
deklarationer om att stärka funktionshindrades ställning och om att handi-
kapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer följs inte upp av några
förslag till konkreta åtgärder.
I stället för konkreta förbättringar av det offentliga stödet till de handi-
kappade försöker regeringen sätta upp mål för vad andra - d.v.s. kommuner
och privata företag - skall göra. Socialdemokraterna försöker på detta sätt
skyla över det faktum att de inte prioriterar de handikappade.
Vi moderater är besvikna - men inte förvånade - över att propositionen
inte innehåller några förbättringar av rätten till personlig assistans. Där tas
tyvärr heller inte några steg för att föra ut stödet bättre till de direkt
berörda
eller för att öka valfriheten.
Moderaternas förslag till förbättringar för de
funktionshindrade
Den handikappreform som genomfördes av den borgerliga regeringen
innebar att svårt funktionshindrade personers rätt till assistans
garanterades av staten. Efter de senaste årens försämringar ställs
funktionshindrades rätt till assistans mot - och jämförs med - andra
gruppers behov i den kommunala budgeten.
Följden av förändringarna har bl.a. varit att inställningen till funktions-
hindrades rättigheter blivit mera negativ bland politiker och handläggare i
kommunerna. På sina håll framställs LSS som en "gökunge" i kommunernas
sociala budget, ett åtagande som tränger ut andra viktiga behov, och funk-
tionshindrade med stora assistansbehov uppfattas t.o.m. som privilegierade i
förhållande till andra grupper i samhället.
I den dagliga verksamheten i kommunerna hänvisas ofta till ökningen av
antalet funktionshindrade med rätt till assistans när brister inom äldre-
omsorgen påtalas. På motsvarande sätt ställs funktionshindrade elevers krav
på stöd och assistans i skolan mot det allmänna behovet av skolpersonal etc.
Målet med assistansersättningen - att underlätta för funktionshindrade att
integreras i samhället - får inte på detta sätt ställas mot andra behov i
kommunernas budget. Vi har därför föreslagit att hela det ekonomiska
ansvaret för assistansersättningen skall återgå till staten.
Vi anser vidare att schabloniseringen av ersättningen skall slopas och att
reglerna kring ersättning i princip skall återgå till vad som gällde före den 1
september 1997 samt att rätten till personlig assistans under skoltid och vid
vistelse på dagcenter etc. skall återinföras. Vi har följaktligen föreslagit att
anslaget för assistansersättning ökas med 1,3 miljarder kronor.
Moderata samlingspartiet har sedan länge drivit frågan att personer som
fyller 65 år skall få fortsatt rätt till personlig assistans även efter det att
pensionsåldern uppnåtts. Vi har även anvisat medel till detta. I budget-
behandlingen noterade vi att regeringen - efter flera år av tillkännagivanden
från riksdagen i denna fråga - nu föreslår att en sådan rätt i bästa fall införs
år 2001. Det är ett steg i rätt riktning, om än litet och senkommet. Vi anser
att denna förbättring skulle ha skett redan från den 1 januari år 2000.
I budgetbehandlingen föreslog vi dessutom ett särskilt bostadsstöd till
funktionshindrade på 100 miljoner kronor. Kortfattat kan här nämnas att vi
anser det orimligt att funktionshindrade skall tvingas söka socialbidrag för att
kunna bo kvar i sina handikappanpassade lägenheter. Vid avslag på
bidragsansökan kan för övrigt resultatet bli att den handikappade måste flytta
till en mindre bostad som inte uppfyller kraven på anpassning med allt vad
det innebär av ökat hjälpberoende och minskad självständighet.
Slutligen föreslog vi i avvaktan på mera permanenta förbättringar ett
särskilt stimulansbidrag till kommunerna för att dessa mer aktivt skulle
arbeta med psykiskt funktionshindrade, som i dag ofta försummas. Stimu-
lansbidraget skulle uppgå till 255 miljoner kronor.
Sammantaget innebar de moderata förslagen en resursförstärkning för
handikappolitiken på omkring två miljarder kronor.
Att kunna välja skola och utbildning
Vi moderater anser att stödet till de handikappade behöver förstärkas.
Men det behöver också avregleras och göras mera individanpassat. Vår
utgångspunkt är att funktionshindrade, i minst lika hög grad som andra
människor, själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser
deras behov. Inte minst gäller det utbildning och kompetensutveckling.
Möjligheten att välja skola är särskilt viktig för personer med särskilda
behov. Mot den bakgrunden ser vi beslutet att lägga ned Ekeskolan - en
skola för multihandikappade barn - inte bara som ett hårt slag mot de barn
och ungdomar som drabbas, utan också som ett lågvattenmärke när det gäller
synen på alla elevers rätt att välja skola.
Vi har den principiella uppfattningen att alla skolor så långt möjligt skall
vara utformade så att elever med särskilda behov inte utestängs. Vi anser
dock inte att målsättningar om integration och anpassning av den vanliga
skolan skall innebära att skolor som t.ex. Ekeskolan - med den kompetens
som byggts upp där under många år - tvingas stänga igen.
Specialskolor skall även i framtiden vara ett alternativ för de elever som
anser att de bättre kan tillgodose deras särskilda behov. Det är anmärknings-
värt att regeringen av principiella skäl vill att elever med särskilda behov, på
grund av medfödda eller förvärvade funktionshinder, inte skall kunna välja
att gå i skolor som är särskilt utformade för deras förutsättningar.
Stärk individens ställning
Alltfler unga funktionshindrade accepterar inte att betraktas som "offer"
och personer som alltid skall tas om hand genom särskilda stöd på arbets-
marknaden, förtidspensioner eller andra offentliga stöd. Man vill ges en
rimlig chans att visa att man faktiskt kan klara av avancerade arbeten
trots en syn- eller hörselskada eller trots att man är rullstolsburen.
De senaste åren har IT-utvecklingen gått med en nästan ofattbart snabb
hastighet. Nya möjligheter öppnar sig varje dag. Genom de olika mjuk-
varuprogram som finns på dataområdet har särskilt unga funktionshindrade
givits möjlighet till ett rikare fritidsliv samtidigt som nya arbetsmöjligheter
har öppnat sig. Den nya teknikens möjligheter för funktionshindrade kommer
att få en allt större betydelse.
Samtidigt måste man ha klart för sig att det alltid kommer att finnas
människor med funktionshinder som trots all teknik behöver extra stöd och
hjälp. Detta stöd skall garanteras och det står inte i något motsatsförhållande
till teknikens möjligheter.
För att stärka den enskildes ställning är det också nödvändigt att insatser
enligt LSS får en tydligare dokumentation så att kvalitetsuppföljning möjlig-
görs samtidigt som man i ökad utsträckning öppnar upp för individuella
lösningar och för ökat inflytande för den enskilde. Stödet skall så långt som
möjligt gå direkt till den person som det syftar till att hjälpa, utan att
behöva
ta omvägen över kommunen eller landstinget.
Sammantaget är handlingsplanen ett mycket stort misslyckande om ambi-
tionen är att ta ett långsiktigt helhetsgrepp för att förbättra stödet till de
handikappade. Betecknande för alla de förändringar som föreslås är att de
brister i något av två avseenden, antingen vad gäller konkretion eller vad
gäller realism och genomförbarhet. Det är också anmärkningsvärt att pro-
positionen saknar förslag till långsiktiga forskningsinsatser för att belysa
värdet av de föreslagna åtgärderna för den enskilde individen så att
resurserna kan användas på bästa sätt.
Ytterst illustrativ är den grundlagsändring till skydd för funktionshindrades
rättigheter som enligt propositionen skall utredas av författningsutredningen.
Det som föreslås är en skrivning av övergripande principkaraktär i regerings-
formens programstadgande 1 kap. 2 §.
Grundlagsändringen är alltså en viljeinriktning och kommer i praktiken
inte att få någon rättslig betydelse. Det vore enligt vår uppfattning mera
angeläget att studera t.ex. andra länders erfarenheter av att i ökad
utsträckning använda civilrättsliga regler för att stärka den enskildes
ställning
i samhället. Flera av de länder som av regeringen framhålls som föredömen i
handikappolitiken - t.ex. Sydafrika - har valt just denna väg.
En sådan utveckling väcker många frågor t.ex. vad beträffar förenligheten
med svensk rättstradition. Behovet av att generellt stärka den enskildes
ställning gentemot myndigheter och politiska beslut är dock stort och har
enligt vår mening fått en alltför undanskymd roll i regeringens proposition.
En ökad kompetensuppbyggnad på området skulle vara av godo.
Handikappanpassning i samband med ny- och
ombyggnader
Propositionen ställer långtgående krav på förbättrad tillgänglighet för
handikappade. Målet för den nationella handlingsplanen är att hela
Sverige om tio år skall vara handikappanpassat. Anpassningen omfattar
bostäder och offentliga byggnader, men också arbetsplatser,
kommunikationsmedel, gator och affärer, d.v.s. lokaler och platser dit
allmänheten har tillträde.
De första bestämmelserna om tillgänglighet för funktionshindrade infördes
emellertid i lag redan 1966. Det handlar i propositionen snarare om att rätta
till brister i implementeringen av den redan antagna handikappolitiken än om
att föreslå några egentliga förbättringar.
Praktiska erfarenheter visar att kommuner ofta tillämpar reglerna om
handikappanpassning på olika sätt. Att handikappanpassningen fungerar i
praktiken är samtidigt en både viktig och prioriterad uppgift. Inte minst
medför framsynta anpassningsåtgärder - som planeras på ett tidigt stadium i
byggprocessen - besparingar såväl för byggherren som i ett längre perspektiv
för berörda kommuner. Det handlar t.ex. om lägre utgifter för s.k. anpass-
ningsbidrag och hemtjänst.
Vi anser mot denna bakgrund att det kan vara motiverat att i enlighet med
regeringens förslag låta Boverket förtydliga redan befintliga regler angående
handikappanpassning.
Handikappanpassning av befintliga lokaler
Nuvarande regler om handikappanpassning gäller i princip inte befintliga
lokaler. Men enligt propositionen om en nationell handlingsplan skall
kraven fortsättningsvis också gälla äldre bebyggelse. Denna retroaktiva
verkan av plan- och bygglagen är den största nyheten och skall enligt
propositionen gälla "enkla" åtgärder för att underlätta tillgängligheten.
Förslag om retroaktiva åtgärder på plan- och byggområdet kommer i pro-
position senare under år 2000. Det är således inte möjligt att redan nu fullt ut
bedöma förslaget. En möjlighet till undantag skall enligt uppgift finnas för
mindre näringsidkare och för miljöer som är särskilt känsliga i ett kultur-
historiskt, miljömässigt eller konstnärligt avseende.
Klart är dock att handlingsplanen i detta avseende inte stöds med några
statliga medel. Fastighetsägarna och de som driver en verksamhet skall svara
för de ombyggnader som behövs liksom för de kostnader som föranleds.
Regeringen hävdar att en huvudorsak bakom detta vägval är att special-
destinerade pengar leder till att tillgängligheten inte blir en del av den
ordinarie verksamheten.
Vi moderater har tidigare begärt att regeringen bör tillsätta en utredning
som utan dröjsmål studerar de amerikanska erfarenheterna på handi-
kappolitikens område och hur dessa kan användas i arbetet för att underlätta
de funktionshindrades situation i Sverige. Samtidigt borde frågan om
ansvars- och finansieringsprincipen ytterligare belysas.
Uppenbarligen anser sig nu regeringen kunna föreslå en mycket långt-
gående tillämpning av just dessa principer utan någon utredning av kostnader
och finansiering. Tillvägagångssättet är minst sagt förvånande, när man
betänker omfattningen av de åtaganden som planeras. Även med mycket
optimistiska bedömningar blir kostnaderna för att genomföra planen mycket
stora.
Man kan ha synpunkter på hur säkra beräkningar av kostnaderna som kan
göras. Men det är inte ansvarsfullt att göra så stora åtaganden, utan att
presentera någon som helst bedömning av kostnaderna.
Förslaget om att retroaktivt ställa nya krav på befintlig bebyggelse är som
det nu utformats inte realistiskt. Regeringens förslag är därför heller inte
trovärdigt. Motsvarande kan sägas om de mål som uppställs för kollektiv-
trafiken, vilken enligt planerna bör vara helt anpassad till funktionshindrade
år 2010.
Vi moderater avvisar förslaget om retroaktivitet i plan- och bygglagstift-
ningen. Vi tycker däremot att det är en självklarhet att offentliga myndig-
hetslokaler dit allmänheten kan behöva ha tillträde görs tillgängliga för
handikappade. De brister som tyvärr fortfarande finns i detta avseende bör
avhjälpas utan dröjsmål, och för detta ändamål bör regeringen skyndsamt
vidta ändamålsenliga åtgärder.
Åtgärder mot kommunalt domstolstrots
I propositionen föreslås att man genom lagstiftning skall förmå
kommunerna att följa domstolsutslag om handikappades rättigheter enligt
socialtjänstlagen och LSS. Detta genom att koppla domstolsbeslut
gällande dessa lagar till en möjlighet för länsstyrelsen att besluta om vite.
Länsstyrelserna skall dessutom få i uppdrag att verka för att kommuner
och landsting planerar bättre för att kunna möta behoven av personlig
assistans m.m.
Vi moderater är av flera skäl tveksamma till förslaget att ge länsstyrelsen
rätt att förelägga vite gentemot de kommuner som av t.ex. resursskäl inte kan
tillgodose särskilda behov enligt socialtjänstlagen eller LSS. När det gäller
LSS anser vi, som påpekats ovan, att staten bör ta tillbaka finansierings-
ansvaret från kommunerna. Det innebär i så fall att motiven för att införa
sanktioner mot kommuner för domstolstrots försvagas allmänt sett. Som
förslaget i propositionen är utformat uppfattar vi det snarast som onödigt, om
våra egna strukturellt mera långtgående förslag genomförs.
Dessutom har riksdagen så sent som 1998 begränsat rätten att anföra
förvaltningsbesvär över biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen, vilket innebär
att omfattningen av domstolstrots inte längre är särskilt stor i praktiken.
Slutligen har lagrådet i sitt yttrande över propositionens förslag framfört
både allvarliga principiella och praktiska invändningar; invändningar som vi
delar.
Det viktiga för oss moderater är att den enskilde individen får sin rätt. Då
är det inte tillräckligt att länsstyrelsen ges en vitesmöjlighet. Mot den
bakgrunden avvisar vi förslaget om att en vitesmöjlighet skall kopplas till
domstolsbeslut enligt socialtjänstlagen och LSS. I stället bör regeringen
återkomma till riksdagen med förslag som ger den enskilde individen
möjlighet att få ekonomisk kompensation från kommunen motsvarande
kostnaden för att betala någon annan - t.ex. en privat utförare - som kan
tillgodose de aktuella behoven.
Omfattningen av sådan kompensation bör om möjligt fastställas redan i
samband med den första domstolsbehandlingen, för att undvika att enskilda
måste processa i flera omgångar. Likformighet med de regler som gäller för
att erhålla betalning för andra i domstol fastställda fordringar bör så långt
möjligt eftersträvas.
Bidrag till handikapporganisationer
Resursförstärkningar föreslås i propositionen vad beträffar bidrag till
handikapporganisationer med 28 miljoner kronor per år. Vad beträffar att
åtgärda den snedfördelning av statsbidragen som särskilt drabbar små
handikapporganisationer lovar regeringen inte något konkret. Ett
engångsbelopp på 5,5 miljoner kronor skall dock underlätta övergången
till det nya bidragssystemet. Socialstyrelsen får i uppdrag att fördela
dessa extra medel till de organisationer som får störst svårigheter.
Vi efterlyser en klar redovisning av principerna för hur dessa bidrag skall
fördelas. Vi vet att det finns en ambition att "samordna" de skilda
organisationerna, och befarar att man bl.a. vill åstadkomma detta genom att
styra organisationsbidragen i en sådan riktning. Detta skulle missgynna de
organisationer som företräder personer med små och ovanliga handikapp
eller som väljer andra organisationsformer. Det är därför angeläget att
riksdagen får möjlighet att ta ställning till ett mera detaljerat förslag till
fördelning av statsbidragen.
Socialdemokraterna har alltid sett de handikappade som ett enda stort
kollektiv, snarare än som individer. Vår uppfattning är att alla organisationer
- även de som representerar mycket små grupper av handikappade eller som
väljer att inte samordna sin verksamhet inom ett större kollektiv - skall ha
rimliga möjligheter att arbeta som självständiga organisationer. Reglerna för
statsbidragen måste utformas med detta som utgångspunkt.
Handikappombudsmannen
I samband med riksdagens behandling av diskrimineringslagarna
framförde vi förslaget att slå ihop flera olika ombudsmannaverksamheter
till en enda myndighet. Förslaget gällde ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, handikappombudsmannen, ombudsmannen mot
diskriminering p.g.a. sexuell läggning samt jämställdhetsombudsmannen.
Vi står fast vid detta förslag.
I stället för att ombudsmannaverksamheterna renodlar sin verksamhet
enligt det koncept som varit framgångsrikt i Sverige och även spridit sig till
omvärlden, föreslår regeringen i praktiken att handikappombudsmannen
utvecklas till en sedvanlig förvaltningsmyndighet. Ombudsmannen tilldelas
därför 7 miljoner kronor extra för att bygga upp ett nationellt tillgänglig-
hetscenter med en i huvudsak rådgivande funktion.
Förslaget innebär att handikappombudsmannen ännu mera utvecklas till en
myndighet underställd regeringen. Det går i direkt motsatt riktning mot vår
strävan att göra ombudsmannaverksamheterna oberoende av den verk-
ställande makten. Vi anser att det är angeläget att tillskapa ett nationellt
tillgänglighetscenter, men detta bör inte läggas under handikappombuds-
mannen. Vi föreslår därför att regeringen återkommer till riksdagen med
förslag om en annan organisationsform.
Bättre samordning vid rehabilitering m.m.
Det är vanligtvis mycket billigare att erbjuda rehabilitering omedelbart
än att låta människor vänta. Men i Socialdemokraternas Sverige saknas
både individperspektiv och helhetssyn. I propositionen talas om
rehabilitering av barn och ungdomar, men man utelämnar problemen
med rehabilitering av vuxna.
Problemen är i hög grad sammankopplade med bristande samordning
mellan olika huvudmän. Rehabiliteringsåtgärder som totalt sett - förutom
den stora humanitära vinsten - skulle ge positiva samhällsekonomiska
effekter, utförs ofta inte då det innebär en merkostnad för en huvudman, men
vinsten visar sig hos en annan. Detta har påtalats av bland annat företrädare
för utredningen om arbetslivsinriktad rehabilitering i skrivelsen "Individen i
centrum".
Problemen är liknande på flera andra områden. Ett exempel är hur samord-
ningen mellan sjukvård och sjukförsäkring saknas. Vi vet att det oftast är
dyrare att låta människor stå i kö och vänta på sjukvård, än att ge dem
sjukvård. Det är inte vården som kostar mest utan "ickevården". Sjuk-
vårdsköer är därför en dyr politik, men det är framför allt en inhuman politik.
Bakom varje siffra i vårdkön finns en människa.
Nyckeln till bättre samordning ligger i Moderata samlingspartiets förslag
om ökad valfrihet. Så är det inom sjukvården och inom rehabiliteringen. Och
så är det också inom handikappolitiken.
Fler möjligheter ger ökad valfrihet
Moderata samlingspartiet vill bygga vidare på den valfrihetsrevolution
som den borgerliga regeringen hann inleda även på handikappområdet.
Stödet till funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till den
enskildes särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha
möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja
vårdpersonal och omsorgsform, men också genom att välja hjälpmedel.
En av de grundläggande förutsättningarna för att funktionshindrade skall
ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god
tillgång till olika slag av hjälpmedel. Moderna hjälpmedel är för många
människor skillnaden mellan ett liv i passivitet och invaliditet eller
möjligheten att leva ett så normalt liv som möjligt. Som ett exempel kan
nämnas att synskadade har behov av att få texterna i TV tillgängliga, s.k.
"talande textremsa", för att inte utestängas från information och kulturella
upplevelser. Teknik finns men trots påpekanden under många år, bl.a. från
oss moderater, har inget gjorts.
Det är allvarligt när den offentliga sektorns hjälpmedelsmonopol inte
klarar av att underlätta livet för landets handikappade. Vi vet att väntan på
hjälpmedel riskerar att försvåra en invaliditet, men väntan kan också leda till
försämrat självförtroende och utslagning från arbetsmarknaden. Därutöver
kan väntan medföra ökade kostnader inom andra sektorer av samhället, t.ex.
inom sjukförsäkringen och den kommunala hemtjänsten.
Men åt de högst påtagliga problemen med att handikappade inte i tid får de
hjälpmedel de behöver gör den socialdemokratiska regeringen nästan ingen-
ting. En särskild utredning skall se över hjälpmedelssituationen för funk-
tionshindrade studerande, men alla andra som behöver hjälpmedel glöms
bort.
Nästa steg en hjälpmedelsgaranti
Nästa steg bör därför bli en hjälpmedelsgaranti. En hjälpmedelsgaranti
skulle öka valfriheten för den enskilde och därutöver främja utbudet av
olika former av hjälpmedel. Det kommer att bli fler, bättre och billigare
hjälpmedel, eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt som
den tekniska utvecklingen påskyndas. Inom detta område sker det hela
tiden en utveckling som med nuvarande organisation och finansiering av
hjälpmedelsverksamheten inte kan utnyttjas på ett bra sätt. Inte minst
inom IT-området kan utvecklingen rätt använd medföra en revolution för
funktionshindrades möjligheter att delta i samhällslivet och erhålla större
oberoende.
När det gäller företag som tillverkar och utvecklar hjälpmedel finns enligt
uppgift över 300 sådana företag i Sverige. Flertalet företag som tillverkar och
utvecklar hjälpmedel är små; 89 % av företagen har färre än 50 anställda.
Bland de större företagen är det cirka tio som enbart tillverkar hjälpmedel.
I dagsläget finns inte en marknad för hjälpmedel, utan landstinget är ofta
den enda köparen. För landstingen är hjälpmedlen alltid en kostnad som
måste hållas nere. Om någon tar fram nya hjälpmedel så ökar kostnaderna för
landstinget. Det är därför inte förvånande att utvecklingen på hjälpmedels-
området går trögt.
För att monopolet inte helt skall förkväva utvecklingen kan hjälpmedels-
institutet ge olika företag ekonomiskt stöd för att främja utveckling och
tillverkning av nya hjälpmedel. Stödet ges i form av ett räntefritt villkorslån
eller avsättningsstöd. Så fungerar inte en dynamisk marknad. Det vore bättre
om de som behöver hjälpmedel själva kunde få driva utvecklingen framåt
som krävande konsumenter. Det är i mötet mellan företag och konsument
som nya idéer växer fram och nya möjligheter blir tydliga. Nya förbättrade
hjälpmedel skulle då komma fler till del snabbare.
Den konkreta utformningen av garantin måste bli föremål för särskild
utredning där noggranna analyser och avvägningar görs. Till hjälpmedels-
garantin skall även föras nuvarande statliga anslag för hjälpmedel, t.ex.
bilstödet.
Kostnaden för vår garanti kommer att rymmas inom de nuvarande ramarna
för hjälpmedel. Mycket talar dessutom för att garantin i längden kommer att
minska det offentligas kostnader, samtidigt som utbudet av hjälpmedel och
valfriheten ökar. En uppluckring av en monopolmarknad innebär - även när
det gäller hjälpmedel till handikappade - ökad konkurrens och därmed lägre
kostnader.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den nationella handlingsplanen för handi-
kappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det ekonomiska ansvaret för assistansersätt-
ningen skall återgå till staten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
övrigt i motionen anförts om förbättringar för de funktionshindrade,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att välja skola och utbildning,
5. att riksdagen avslår propositionens förslag om retroaktivitet i
plan- och bygglagstiftningen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder som förbättrar handikappades tillgäng-
lighet till offentliga myndighetslokaler,
7. att riksdagen avslår förslaget om en vitesmöjlighet för läns-
styrelsen samt hos regeringen begär förslag om ekonomisk kompen-
sation till den enskilde i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om principer för
fördelning av bidrag till handikapporganisationer i enlighet med vad
som anförts i motionen,
9. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om
annan organisationsform för ett nationellt tillgänglighetscenter i
enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordning vid rehabilitering,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om TV-textning för synskadade,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av en
hjälpmedelsgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen.