Frågan om hälsoeffekter av amalgam är ett problem som diskuterats livligt i samhället sedan ett par årtionden tillbaka. Både bland allmänheten och från läkare och tandläkarhåll poängteras ofta att det råder stor brist på kunskap inom vården om de hälsoproblem som kan relateras till amalgam och andra tandlagningsmaterial.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att fem miljoner kronor anslås till ett kunskapscentrum för dentala material som skall placeras vid Social- styrelsen.
Bakgrunden till detta förslag är bl.a. motion 1997/98:So26 av Gullan Lind- blad (m) med anledning av prop. 1997/98:112 Reformerat tandvårdstöd, där hon föreslår inrättandet av ett kompetenscentrum för biverkningar av dentala material.
"Med tanke på alla patienter som upplever sig ha besvär med biverkningar från amalgam och andra tandlagningsmaterial är en allsidig forskning nödvändig, vilket undertecknad framhållit i flera motioner genom åren", sägs det i motionen.
Ett kompetenscentrum skall bygga på tvärvetenskaplighet och lägga stor vikt vid kliniskt patientarbete. I Uppsala finns sedan flera år sådana erfaren- heter, påpekade hon och hemställde att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om nödvändigheten av ett kompetenscentrum - där Metallbiologiskt centrum i Uppsala ingår - för att ge ökade kunskaper om biverkningar av dentala material.
Efter ett tillkännagivande från riksdagen har frågan beretts i Social- departementet och där helt bytt skepnad. Det förslag till kunskapscentrum som nu ligger på riksdagens bord är resultat av en utredning inom Social- styrelsen. Den handlar inte om hälsa utan helt om materialegenskaper hos de dentala materialen.
Av de 5 miljoner kronor som anvisas ska Socialstyrelsen enligt förslaget använda 0,5 miljoner till uppbyggnaden av den centrala enheten medan de återstående 4,5 miljonerna ska betalas till de materialtekniska institutionerna vid de odontologiska fakulteterna och Nordiska institutet för odontologisk materialforskning (NIOM) för att förse enheten med information om dentala material.
I ett remissvar med anledning av denna utredning skriver Gullan Lindblad:
Förslaget att Socialstyrelsen ska få en centralt placerad enhet för att samla kunskap om dentala material är berättigat. Däremot är det orimligt att, som rapporten föreslår, de materialtekniska institutionerna vid de odontologiska fakulteterna skall få extra anslag för att förse enheten med information. Den resterande delen av de fem miljoner som anslagits till kompetenscentrum måste i stället gå till att öka kunskapen om biverkningar enligt riksdagens beslut. Enligt min mening uppfyller inte förslaget detta krav. Det är viktigt att regeringen genomför de beslut som fattas i riksdagen.
För att få en avvägning mellan de odontologiska och de medicinska aspekterna på tandlagningsmaterial är det rimligt att de anslagna medlen delas så att Socialstyrelsen får en del till sin centrala enhet medan Metallbiologiskt centrum får en del för att utöka driften och bygga upp ett kunskapscentrum. En viktig uppgift för ett sådant kunskapscentrum blir att samla in befintlig kunskap om medicinska biverkningar av dentala material och satsa på information och utbildning framför allt till sjukvårds- och tandvårdspersonal.
Rapporter från olika delar av landet visar att den reform som innebär att patienter med hälsoproblem relaterade till tandlagningsmaterial ska få s.k. sanering bekostad inom sjukvårdens ram inte fungerar. Läkarna anser sig inte ha tillräckliga kunskaper för att ta fram de behandlingsplaner som krävs. Det tycks som om patienternas situation därmed har försämrats i hög grad. Därför är det viktigt att skyndsamt utvärdera hur reformen har utfallit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel för utveckling av verksamheten och uppbyggnaden av ett kunskapscentrum för dentala material vid Metallbiologiskt centrum i Uppsala.
Stockholm den 2 oktober 1999
Lars Elinderson (m)