Aids är en av vår tids mest fruktade sjukdomar. De sista årens forskning
har medfört stora framgångar vad gäller ökad kunskap om hivvirus och
man har därigenom kunnat producera åtskilliga läkemedel som påverkat
sjukdomen. De nya s.k. bromsmedicinerna har visat sig mycket effektiva,
men de kan tyvärr inte komma åt virus överallt i kroppen. Man får en
snabb återväxt av virus då behandlingen avbryts. Hivviruset har också en
fantastisk förmåga att förändra sig och under/efter behandling komma
tillbaka med än större kraft än tidigare. Behandlingen är också mycket
besvärlig för patienten. Medicinerna måste tas med noggrant fastställda
intervaller och det fordrar stor disciplin av den enskilde. De har också en
hel del obehagliga biverkningar. Allt tyder på att vi kommer att få leva
med hivvirus och dess effekter under mycket lång tid.
Behov av åtgärder kvarstår
Arbetet med att minska smittspridningen av hiv måste fortfarande
inriktas på långsiktiga åtgärder kombinerade med stöd och hjälp till dem
som redan smittats.
Det är mot den bakgrunden som vi ser regeringens förslag att fortsätt-
ningsvis något öka anslaget till det hiv-/aidspreventiva arbetet som ett litet,
otillräckligt, men dock steg framåt. Den ringa ökningen riskerar dock att ge
fel signaler till inte minst ungdomar, men också homo- och bisexuella män,
som lätt kan få uppfattningen att det offentliga nu inte anser att hiv är
farligt
längre.
Liksom i tidigare års moderata motioner om hiv och aids anser vi att stora
resurser måste sättas in i kampen mot hiv/aids. Redan i motion 1987/88:So4
av Carl Bildt m.fl. redogjorde Moderata samlingspartiet utförligt för sin syn
på arbetet med hiv/aids och på de fyra huvuduppgifterna i detta arbete:
- Att stoppa smittspridningen.
- Att ge hjälp och stöd åt de hivsmittade och deras anhöriga.
- Att förbättra vården av de hivinfekterade och aidssjuka.
- Att tillse att forskningen ges bästa tänkbara villkor.
Vi har fortfarande samma grundläggande syn på arbetet mot hiv/aids som
då redovisades. Samma fyra huvuduppgifter som för tolv år sedan gäller
än idag. Vi har dessutom under åren föreslagit en lång rad åtgärder för att
bekämpa hivepidemin, bland annat när det gäller test/provtagning,
information, framför allt till barn och ungdom genom information i
skolan, alkohol- och narkomanvård, forskning, stöd till de smittade, sjuka
och anhöriga samt stöd till och skydd för dem som utsätts för särskild
smittorisk i sina arbeten.
Som nämnts har de senaste årens forskning på hivområdet kunnat redovisa
positiva resultat. Det är av stor betydelse att fortsatt forskning för att
hindra
smittspridning och förhindra att hiv övergår till aids även i framtiden är
högprioriterad. Målsättningen är dels att ta fram mediciner som verkligen
läker ut hivinfektionen, dels, kanske som första mål, att ta fram ett använd-
bart vaccin.
Den globala epidemin
Den epidemi som nu går över världen har utvecklats till ett av vår tids
största medicinska problem. I många av Afrikas länder är
hiv/aidssituationen redan katastrofal. I vissa länder söder om ekvatorn är
en fjärdedel av befolkningen infekterad med hivvirus och
medellivslängden sjunker nu drastiskt. I Asien och Sydamerika pågår en
dramatisk smittspridning. I dag är i hela världen fler än 40 miljoner
människor smittade med hiv.
Även om vi inom Sveriges gränser arbetar effektivt för att förebygga
smittspridningen, är vi i allt högre grad beroende av hur resten av världen
hanterar problemen.
Den globala situationen påverkar spridningen av hiv i vårt eget land. När
en mycket farlig, smittsam sjukdom, med ett snabbt spridningsförlopp, som
hiv/aids, uppträder har staten ett övergripande ansvar för bekämpningen av
denna sjukdom. Eftersom smittan inte känner några gränser är kampen mot
en sådan sjukdom en gemensam angelägenhet.
För minskad smittspridning krävs bättre information och upplysning riktad
inte minst till skolungdomar, utlandsresenärer, invandrare och homo- och
bisexuella män.
Situationen och behoven i Sverige
I Sverige har, som regeringen också konstaterar i budgetpropositionen,
de förebyggande insatserna mot hivinfektion varit framgångsrika och
Sverige har blivit ett land med låg förekomst av hivinfektion. Det betyder
inte att hivfaran är över. I själva verket har antalet hivsmittade personer i
samhället aldrig varit större än nu. Årligen diagnostiseras ca 250 nya
hivfall och omfattningen har hållit sig konstant de senaste fem åren.
Under 1998 rapporterades 136 fall smittade utomlands och 100 uppgav
sig ha blivit smittade i Sverige. För ett antal smittade är smittkällan
okänd. Som en effekt av nya bromsmediciner har dödligheten i aids
sjunkit; 66 fall rapporterades för 1998. Det finns ingen grund p.g.a detta
att ifrågasätta angelägenheten av ett fortsatt hivförebyggande arbete. En
mer realistisk slutsats torde vara att det idag är dags att intensifiera
arbetet för att motverka de effekter på beteendet som orsakas av
människors avtagande intresse för hiv-/aidsfrågan.
Information som påverkar attityder och beteenden är avgörande för att
hejda smittspridningen. Information om hiv/aids skall dessutom enligt vår
mening ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara sjukdomar.
Olika intresseorganisationer fyller en viktig roll i informationsarbetet. Vi
anser att en större del av informationsmedlen bör komma de frivilliga
organisationerna till del för att användas i deras upplysnings- och informa-
tionsarbete. Det ekonomiska stöd som tidigare har lämnats till en rad
frivilligorganisationer måste få fortsätta.
Det direkta, förebyggande vård- och stödarbetet måste utföras i kommuner
och landsting. Ett särskilt ekonomiskt stöd måste även framgent utgå till de
kommuner och landsting som har särskilt många smittade och sjuka. I
storstadsområdena finns en överrepresentation av de grupper som är särskilt
riskutsatta för hiv/aids. Åttio procent av de hivsmittade bor i de tre stor-
stadsregionerna, och det är därför av avgörande betydelse för hela landet att
smittspridningen kan hållas nere i storstadsregionerna. Folkhälsoinstitutet
initierar och bedriver med stöd av de statliga aidsmedlen information och
utbildning som syftar till att motverka smittspridning och har fått regeringens
uppdrag att utvärdera det s.k. extra bidraget till storstäderna. Enligt
institutets
utvärdering finns risk för att akuta bekymmer i storstadsregionerna priorite-
ras framför mer långsiktigt förebyggande arbete. Inte minst riskerar detta att
slå hårt mot frivilligorganisationerna och den verksamhet som bedrivs genom
dem.
Folkhälsoinstitutet poängterar att en avveckling av det särskilda stödet
skulle medföra en stark reducering av det hivförebyggande arbetet i stor-
stadsregionerna. Regeringen låter i år det särskilda bidraget om 84 miljoner
kronor kvarstå för år 2000, men säger ingenting klart om fortsättningen.
Medel måste enligt vår uppfattning långsiktigt tillförsäkras storstads-
regionerna. Vi vill dessutom anvisa 76 miljoner kronor, utöver det som
regeringen redovisar på anslag A 4, för att bl a kunna säkerställa ett fortsatt
kraftfullt hivpreventivt arbete.
Likställ offentlig och privat vård
Enligt smittskyddslagen är all undersökning, vård och behandling som
behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom
kostnadsfri om den utförs inom den landstingskommunala sjukvården.
När det gäller undersökningar för att utreda om någon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom är dessa kostnadsfria för patienten även hos en privat
verksam, försäkringsansluten läkare. Privat vård och behandling är dock ej
kostnadsfri. Vi avvisar den åtskillnad som här görs mellan offentlig och
enskild vård och begär att regeringen snarast kommer med förslag i detta
utifrån Smittskyddsutredningens förslag.
Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller
en sexuellt överförd sjukdom. När det gäller hiv torde valfriheten vara av
avgörande betydelse för att man med förtroende skall vilja vända sig till
sjukvården.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om huvuduppgifterna i arbetet med hiv/aids,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om informationsinsatser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om storstadsregionernas ansvar,
4. att riksdagen till utgiftsområde 9 anslag A 4 för budgetåret 2000
anvisar 76 000 000 kronor utöver vad regeringen föreslår eller
141 622 000 kronor i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag baserat på smitt-
skyddsutredningens förslag i enlighet med vad som anförts i
motionen.