Svensk välfärdsdebatt präglas alltför mycket av politikens fixering vid de
egenkonstruerade systemen och det politiska spelet kring dessa.
Välfärdspolitikens medel i stället för välfärdspolitikens mål står i
centrum för den politiska konflikten. Människors situation glöms alltför
ofta bort.
Svensk välfärdsdebatt förs i ett uppifrån-och-ned perspektiv. Tekniska
lösningar, miljarder och system är utgångspunkten. Människor ses som
svaga. Politiker ses som starka, allvetande och korrigerande.
Valrörelsen kom att präglas av valmantrat "Vård, skola och omsorg". Det
är beklagligt och betecknande för svensk välfärdsdebatt att debatten fördes
om system, på en metanivå i samhället och inte om dem som systemen är till
för att hjälpa, d.v.s. "patienter, elever och pensionärer". Det intressanta är
inte att värna systemen i sig, utan människorna som är beroende av syste-
men.
Byt perspektiv
Eftersom så mycket av välfärdsdebatten förs i ett uppifrån-och-ned
perspektiv handlar den ganska sällan om de problem människor upplever
i sin vardag. Fokuseringen ligger inte på att människor skall få det bättre,
utan på att systemen och dess vårdare skall leva vidare.
Perspektivet i välfärdsdebatten borde vara det omvända - underifrån-och-
upp. I ett sådant perspektiv står politiker sida vid sida med människor och
blickar upp mot välfärdsstatens system och den stora politik som inte förmår
att leverera vad den lovar. Här finns en grundläggande systemkritik och en
fokusering vid människors situation.
Välfärdspolitiken grundläggande värdering borde vara varje människas rätt
till respekt för sin person, sitt sätt att vara och sina val. I detta ligger ett
lika
starkt som tydligt humanitärt uppdrag. Frågor som mobbning, segregation,
utanförstående och människors lika värde och personliga välfärd blir centrala
välfärdsfrågor. Ord som värdighet, rättfärdighet och respekt är nyckelord.
Målen för välfärdspolitiken bör sättas mer i fokus, inte bara medlen och
systemen i sig. Däremot måste resultaten systemen ger uppmärksammas mer.
God välfärd kräver konstant förnyelse
Välfärdsstaten Sverige har egentligen aldrig sett ut som den gör i dag.
Dess utseende och omfattning har varit föränderligt - men växande i
omfattning. Trots detta skyr många svenskar och framförallt svenska
politiker förnyelse. Välfärdsstaten ses felaktigt som något av en konstant.
Det fanns från början inget mål för välfärdsstatens utveckling. Varje
politisk generation byggde med nya stenar på de äldres murar, med ökade
kostnader som följd. En konsekvens av detta var att det heller inte funnits
någon slutpunkt eller gräns för statens expansion. Hur stor del av människors
välfärd skall staten hantera?
Det är förvånande att välfärdsstatens utbyggnad föregåtts av så lite inrikt-
ningsdiskussion. Rimligen hade löpande utvärderingar av hur väl välfärds-
statens system klarade sin uppgift varit påkallade, inte minst i samband med
att ambitionsnivån för välfärdsstaten successivt höjdes. Utvärderingar har
sällan gjorts.
Ett vet vi, att trots höga politiska ambitioner för välfärdsstaten så har de
sociala problemen inte försvunnit i Sverige. I stället har ett halvt folk
förvandlats till bidragstagare. Människor skattas till bidragsberoende och
hindras bygga en egen trygghet. Vart fjärde barn bor i familjer som lever
under socialbidragsnormen.
Kritiken mot dagens välfärdsstat bottnar inte framförallt i att den är kost-
sam, utan mer i att många människor trots den s.k. välfärdsstatens insatser far
illa.
Någonstans i utvecklingen gick det fel. Politiken och välfärdsstaten
tappade fokuseringen - att verkligen klara att hjälpa dem som verkligen
behöver. Ta från alla oavsett om de har råd - ge till alla oavsett om de har
behov, har hårdraget blivit devisen. Också betoningen av det egna ansvaret
försvann.
Välfärdsstaten har konstrueras så att den fungerar i goda tider, men fallerar
i dåliga, då behoven är som störst. Sverige har hårddraget haft ett pensions-
system som fungerat utan pensionärer, en a-kassa som fungerat utan arbets-
lösa och en sjukvård som fungerat utan sjuka. Nu tvingas ändringar fram.
Under 90-talets lågkonjunktur blev det tydligt vad decennier av under-
låtelsesynder resulterade i - när människor som mest behöver hjälp, så
riskerade systemen att fallera. Det säger sig självt att detta i grunden måste
förändras. Den svenska modellen klarar inte prövningarna.
Ändrad inriktningen nödvändig
Sveriges problem beror till stor del på att politiken varit så enögt
materialistisk. Det har resulterat i att Sverige står dåligt rustat för
kunskapssamhället. I dagens samhälle mäts mänskliga resurser inte i
kronor och ören utan i kunskap, engagemang, idérikedom och
ansvarstagande - ett mjukt kapital.
Vi är på väg att få en allt tydligare indelning av människor - efter kunskap.
Den nya uppdelningen är hårdare än den gamla - antingen har man tillräcklig
kunskap för ett arbete eller så har man det inte.
Dagens välfärdssystem riskerar att bli allt mer irrelevanta. De är materiellt
inriktade system för politikens omfördelning av pengar. Problemet nu är att
vi är på väg att få en permanent underklass, där klassen baseras på kunskaps-
nivå. På det problemet saknar välfärdssystemen och välfärdsstaten svar.
Mänskliga resurser i form av kunskap går inte att politiskt överföra från en
person till en annan. Att tillägna sig kunskap kräver egen vilja att lära och
utveckla sig, engagemang och nyfikenhet.
Här syns den svenska modellens systemfel. Den biter inte på det nya
Sveriges problem. Trots detta fortsätter många med retoriken om hur det
tidiga industrisamhällets ekonomiska transfereringslösningar skall lösa det
nya Sveriges problem.
Det finns en betydande risk för ofrivillig och permanent segregation som
utgår från skillnader i kunnande och kompetens, snarare än från ekonomiska
resurser. Ekonomiskt utanförståendeskap blir utfallet av detta.
Grunden för välfärdspolitiken är att alla har rätt till en skälig levnadsnivå.
Men ambitionen måste vara större än så. En välfärdspolitik värd namnet
måste kunna bidra till att lyfta människor och möjliggöra och stimulera för
människor att växa.
Denna utveckling ifrågasätter själva grunderna i den svenska modellen: De
materiellt utjämnande kollektiva stora systemlösningarna måste ersättas av
en välfärdstanke som utgår från den enskilda människans möjligheter att
utvecklas och växa.
Vidare kan inte en enda nationell enhetslösning passa alla människor.
Människors behov och problem ser inte exakt likadana ut, därför kan heller
inte lösningarna göra det. Att människor får välja välfärdsleverantör, att
människor själva få vara med och ta ansvar för sin situation måste vara
grundläggande för en ny välfärdspolitik.
Mer ideell välfärd
Många av välfärdsstatens åtaganden och verksamheter har från början
utvecklats och startats inom ideella organisationers nationella verksamhet
och sedan övertagits av staten.
Gränsen mellan ideell och offentlig välfärd har aldrig varit helt glasklar,
varken vad gäller finansiering eller utförande. Välfärdsstatens omfattning
och ambition har varierat över tid. Under krisåren fanns en betydande oro i
de ideella organisationerna att staten hastigt skulle dra sig tillbaka från
tidigare förstatligade åtaganden och därmed lämna ett antal människor utan
stöd. De ideella krafterna skulle behöva tid och samarbete med staten för att
ånyo kunna axla ansvaret.
Sanningen är att det finns viktiga välfärdsområden som staten inte kan
eller ens skall försöka sköta. Det finns människor som av olika skäl inte vill
ha med det offentliga att göra, men som verkligen behöver stöd. Det finns
människor - bl.a. uteliggare och tortyrskadade flyktingar - som kanske inte
har förtroende för myndigheter, eftersom deras problem orsakats just av
myndigheter.
En förutsättning för att någon skall kunna hjälpa dem är att det finns ett
ömsesidigt förtroende. Det förtroendet kan inte sällan upprättas mellan
ideella hjälporganisationer och hjälpbehövande, också när de sociala
myndigheterna misslyckas.
Dessutom har ideella organisationer ofta spetskunskap som gör dem bättre
lämpade än staten att klara vissa uppgifter. Noaks Ark, Röda korsets sjukhus
för tortyrskadade flyktingar och Stadsmissionens och Frälsningsarméns
härbärgen är exempel på detta.
Staten bör skapa bättre förutsättningar för och samverka mer med dessa
ideella och humanitära organisationer.
Också inom ramen för den verksamhet som idag sköts av kommuner och
landsting borde finnas ökat utrymme för ideella organisationer och enskilda
som utförare av offentligt finansierade åtaganden.
En ny utgångspunkt
En modernisering av välfärdssystemen bör utgå från följande punkter:
- Det politiska ovanifrånperspektivet måste ersättas av ett tydligt
underifrånperspektiv. Det är vad systemen kan göra för människor
som är det intressanta, inte systemen i sig.
- De tidigare kollektiva enhetslösningarna måste ersättas med
lösningar inriktade på att möjliggöra för människor att växa. Det
kräver större inriktning på kunskapsöverföring och betydligt större
delaktighet i utformandet av välfärdslösningar för varje berörd
individ.
- När en politiskt fastslagen ambition skall förverkligas måste
mångfald i utförandet uppmuntras. Människor måste kunna söka sig
till den välfärdsleverantör som har deras förtroende.
- Staten måste samverka nära med landets ideella organisationer. Den
ideella välfärden behövs. - 10F- P
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om välfärdspolitikens grundläggande värdering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att välfärdspolitikens ambition bör vara att
möjliggöra för och stimulera människor till att växa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om människors rätt att välja leverantör av välfärds-
tjänster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av de ideella organisationernas välfärds-
arbete.
5.