Sverige har sedan decennier en tätposition inom neurobiologisk
grundforskning. Mot detta kontrasterar en neurosjukvård som är
rudimentärt utbyggd utanför universitets- och regionsjukhusen. Inte en
enda neurologisk klinik finns utanför regionsjukhusen, endast enstaka
neurologspecialister verksamma vid olika andra kliniker. Dessa har ofta
krav på sig att vara dubbelspecialister och delta i allmän intermedicinsk
jourverksamhet.
Eftersom de neurologiska sjukdomarna sammantagna, inklusive stroke,
utgör cirka 30 procent inom den invärtesmedicinska sjukdomsgruppen är
denna situation kunskapsmässigt omöjlig. De stora vetenskapliga framstegen
de senaste åren inom neurosjukvården ställer redan nu mycket hög-
kvalificerade krav, inte minst avseende nya komplicerade behandlingar av
tidigare obotliga sjukdomar.
Som en slags nödlösning avseende bemanningen med neurokunniga läkare
har man de senaste åren på flera länssjukhus startat egna neurologutbild-
ningar, trots att man som enda resurs haft en eller två äldre neurolog-
specialister. Man har då krävt att utbildningsläkaren skall fullgöra ett år (1/5
av utbildningen) på en neurologisk klinik.
Risken med en sådan ny neurologutbildning utan egen basorganisation är
att det skapar en ny och sämre utbildad grupp neurologer på sjukhusen
utanför region- och universitetssjukhusen. När deras handledare på hemma-
plan pensioneras inom tio år riskerar denna grupp läkare med annan specia-
litet i botten att gå en separat utvecklingsväg i framtiden skild från den
rikslika kunskapsnivå som man får om man verkar på en neurologisk klinik
(jfr Darwins teori om separat utveckling när en del individer avskiljs). Vi
kommer då att få en permanentning av den olika kvaliteten på neuro-
sjukvården i storstäderna och i landsorten.
I Sverige finns cirka 200 yrkesverksamma neurologspecialister. Det är
ungefär lika många som i våra nordiska grannländer som har ungefär hälften
av Sveriges befolkningsmängd. Det innebär att våra grannländer har en
neurologtäthet som är ungefär dubbelt så hög som i vårt land. Denna skillnad
gäller även när man jämför med västvärlden i övrigt, med undantag av
brittiska öarna. I många av de europeiska länderna sker en kraftig utbyggnad
av neurologin. Så sker exempelvis i Österrike, som med sina åtta miljoner
invånare i dag har 500 neurologer och nu skaffar fler.
Till detta kommer att neurologkåren i Sverige också har en hög medel-
ålder. På Karolinska sjukhuset finns en stor andel som går i pension de
kommande fem-sju åren. Av 14 neurologspecialister i norra sjukvårds-
regionen (som bara har halva neurologtätheten mot landet i övrigt!) är nio
över 50 år med i genomsnitt mindre än tio år kvar till pension.
Skälen till varför man nu ropar efter neurologer överallt i landet är många:
- Neurologspecialister gör stor nytta. När en neurolog börjar jobba i ett
sjukvårdsdistrikt som tidigare inte haft neurologtillgång finner denna i
många fall förfärande handläggning av neurologiskt sjuka. Genom att
tillämpa redan etablerad kunskap kan många neurologiskt sjukas liv
dramatiskt förändras, t.ex. genom tidigare diagnostik av sjukdomar
såsom Parkinsons sjukdom och mystenia gravis (exempel på en vanlig
och en ovanlig neurologisk sjukdom) eller genom insättning av effekti-
vare och korrekt behandling. Det senare kan gälla exempelvis epilepsi
som ofta behandlas långt ifrån optimalt. Sjukhus med neurolog-
kompetens i strokevården har överlag lägre mortalitet än övriga sjukhus
enligt en utredning från Socialstyrelsen. En slutsats av detta är att en
neurolog borde finnas på varje sjukhus som sysslar med akut sjukvård,
d.v.s. även små länsdelssjukhus.
- Kunskapsmassan om nervsystemet och dess sjukdomar har ökat påtag-
ligt under de senaste fem åren och det är orealistiskt att icke-specialister
i neurologi skall kunna följa med och tillämpa alla nya landvinningar,
såväl de diagnostiska som de terapeutiska. Nervsystemet är kroppens
mest komplexa organ och innefattar såväl akuta som kroniska
sjukdomar och drabbar såväl unga som gamla. De flesta neurologiska
sjukdomar faller inom prioriteringskommitténs grupp 1 a eller 1 b, d.v.s.
akuta livshotande sjukdomar eller svåra kroniska sjukdomar.
- Neurologi har ändrat karaktär från en huvudsakligen diagnostisk
disciplin till att vara också en i högsta grad behandlande specialitet. De
nya behandlingarna gäller ofta svåra sjukdomar, eller sjukdomar där
behandlingen skall ges under lång tid, ibland livslång. Det kan innebära
behandlingskostnader för en enskild individ på flera miljoner kronor
(t.ex. MS-behandling). Inför sådana beslut är det viktigt med specia-
listkunskap så att de rätta personerna får behandling med rätt preparat i
rätt tid. Vinsten av MS-behandling ligger många år fram i tiden med
mindre beroende av framför allt kommunala insatser. För de enskilda
patienterna ger rätten till adekvat behandling rätten till ett värdigare liv.
- Ytterligare nya behandlingar som kräver neurologiska insatser står
bakom hörnet, t.ex. proppupplösande behandling vid stroke.
- Kravet från patienter och anhöriga på att få träffa en neurologspecialist
när man drabbas av en sjukdom i nervsystemet har ökat väsentligt de
senaste åren.
Det behövs troligen en rad åtgärder för att neurologkrisen skall lösas.
Under läkarstudierna:
- Tillse att kursen i neurologi får tillräcklig längd i förhållande till
neurologsjukdomarnas förekomst och svårighetsgrad. Omläggningen av
studieprogram har på många kursorter gjort att ämnet neurologi har fått
en väldigt trång kostym.
- Tillse att utbildningens innehåll får god kvalitet. Detta skulle kunna ske
genom en satsning på en ny universitetslektortjänst på varje universitets
neurologiska institution, som förutom undervisningsuppgifter på det
egna sjukhuset också skulle kunna ha som uppgift att utveckla neurolo-
giutbildningen på andra sjukhus än universitetssjukhuset inom sin
region. Detta skulle kunna öka intresset för att arbeta inom länsneuro-
login där den största neurologbristen finns.
Under AT-tiden:
- Anmoda alla sjukvårdshuvudmän som har AT-läkare att föreslå att en
del av tiden (under del av den medicinska eller den valfria) fullföljs på
neurologisk klinik eller på länsneurologienhet. För små sjukhus som
saknar neurolog kanske detta kan lösas genom att AT-läkaren får
möjlighet att auskultera på närmsta neurologenhet i minst två veckor.
AT är en viktig tid då många tar definitiv ställning till vad sorts doktor
man ska bli. Viktigt är här att uppmärksamma på det neurologiska
alternativet.
ST-tjänster:
- Anmoda alla sjukvårdshuvudmän att betrakta neurologi som ett priori-
terat område när man fördelar sina ST-block på olika specialiteter. Finns
det inte tillräckligt med utbildningstjänster blir det ju ingen effekt av
övriga insatser.
Specialisttjänster:
- Dessa kan främst göras attraktiva genom att man inrättar fler tjänster.
Att sitta ensam eller bara vara två är inte utvecklande. Länsneuro-
logenheterna bör ha minst tre tjänster.
- Stimulera och förbättra efterutbildningen i neurologi. Här kan man tänka
sig att en senior och pedagogiskt intresserad specialist i varje region får
en summa pengar för att tillsammans med motsvarande personer i de
andra regionerna utveckla efterutbildning och göra den lätt tillgänglig
för alla, såväl specialister som ST-läkarna i neurologi.
Hälso- och sjukvårdslagens karaktär av en ramlag innebär stort utrymme
för sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens organisation,
inriktning och innehåll. Det har lett till stora olikheter mellan olika
landsting när det gäller vård och behandling av neurologiskt sjuka. Den
snabba utvecklingen dels mot en större tyngdpunkt på primärvård, dels
mot allt större sjukvårdsregioner får effekter för de neurologiskt sjuka,
som både kan drabbas av att få felaktig behandling och att inte komma
under behandling alls.
Den successiva nedrustning som tycks vara på gång av de redan sedan
tidigare otillräckliga specialiteterna neurologi och neurologisk rehabilitering
i landstingens regi kommer att få konsekvenser för patienter och för de
kommunala budgetarna. Det är således av stor samhällsekonomisk vikt att
någonting snarast görs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppdra åt Socialstyrelsen att initiera en sam-
lad strategi.