Från den 1 januari 1999 trädde nya bestämmelser i tandvårdslagen i
kraft. Därtill började en ny tandvårdstaxa och en ny tandvårdsförordning
att gälla. Bestämmelserna innebär bl a att prövning av vissa
behandlingsförslag, som tidigare i stor utsträckning gjorts av
försäkringskassan, numera ska göras av landstingen.
I 14 § i äldre tandvårdstaxan reglerades försäkringskassans beslut om för-
handsprövning. Av bestämmelserna framgår bl.a. att tandläkaren i svårbe-
dömda fall hade rätt att begära förhandsprövning samt att förhandsprövning
var obligatoriskt i vid vissa särskilt angivna behandlingar. Skyldighet att
begära förhandsprövning förelåg bl.a. vid behandling beträffande proteser
(angivna i 8 §) samt vid behandlingar där försäkringskassan - under vissa
angivna förutsättningar - genom tandvårdsersättning betalar hela arvodet för
behandlingen(angivna i 9 §). Sistnämnda avsåg bl a behandlingar till följd av
vissa missbildningar och sjukdomar i käkområdet.
Mot försäkringskassans beslut i ovan angivna ärenden kunde den enskilde
patienten enligt huvudregeln i lagen om allmän försäkring föra talan. Därtill
hade tandläkaren enligt 22 § vissa möjligheter att dels på egen hand, dels
efter medgivande av patienten föra talan mot försäkringskassan.
I 8 och 8 a §§ föreskrivs landstingets skyldigheter beträffande planering,
resurser och uppsökande verksamhet för att nödvändig tandvård ska kunna
erbjudas patientgrupper med särskilt behov av tandvårdsinsatser.
I 15 a § tredje stycket anges att vid tandvård som avses i 8 a § samt vid
undersökning för och utförande av oralkirugisk behandling, som kräver ett
sjukhus tekniska och medicinska resurser och som inte ersätts till någon
enligt lagen om allmän försäkring, gäller bestämmelserna om vårdavgifter i
den öppna vården enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Enligt 1 § är förordningens hela tillämpningsområde sådan tandvård som
enligt 15 a § tredje stycket tandvårdslagen ska omfattas av reglerna om vård-
avgift inom hälso- och sjukvården.
I 10 § anges att innan en vårdgivare inleder behandling enligt 3 § (avser
tandvård som led i sjukdomsbehandling under begränsad tid och motsvarar
9 § i äldre tandvårdstaxan), 4 § (extremt tandvårdsrädda patienter) eller 6 §
(utbyte av tandvårdsfyllningar) eller en protetisk behandling på person som
omfattas av bestämmelserna i 8 a § tandvårdslagen, ska behandlingsförslaget
prövas av det landsting inom vars område patienten är bosatt.
Några särskilda bestämmelser om överklagande av landstingets beslut i
dessa ärenden finns inte. Enda möjligheten att angripa ett sådant beslut torde
därför vara genom laglighetsprövning enligt kommunallagen.
Enligt Landstingsförbundets jurist är Landstingsförbundets uppfattning
den att landstingen inte fattar några formella beslut i dessa ärenden utan
endast lämnar besked om under vilka förutsättningar en faktura kommer att
attesteras. Ett sådant besked är inte att betrakta som beslut i kommunallagens
mening och går inte att överklaga.
Detta gör att de behandlingar som enligt tandvårdsförordningen förhands-
prövas av landstinget inte kan överklagas. Detta gör att besvärsmöjligheterna
för vissa patientgrupper, bl.a. för dem som omfattas av 9 § i äldre tandvårds-
taxan, i dessa frågor väsentligt begränsats.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagstiftningen att det åter
blir möjligt för den enskilde patienten att överklaga landstingets beslut
i enlighet med vad som anförts i motionen.