Från den 1 januari 1999 trädde nya bestämmelser i tandvårdslagen i kraft. Därtill började en ny tandvårdstaxa och en ny tandvårdsförordning att gälla. Bestämmelserna innebär bl a att prövning av vissa behandlingsförslag, som tidigare i stor utsträckning gjorts av försäkringskassan, numera ska göras av landstingen.
I 14 § i äldre tandvårdstaxan reglerades försäkringskassans beslut om för- handsprövning. Av bestämmelserna framgår bl.a. att tandläkaren i svårbe- dömda fall hade rätt att begära förhandsprövning samt att förhandsprövning var obligatoriskt i vid vissa särskilt angivna behandlingar. Skyldighet att begära förhandsprövning förelåg bl.a. vid behandling beträffande proteser (angivna i 8 §) samt vid behandlingar där försäkringskassan - under vissa angivna förutsättningar - genom tandvårdsersättning betalar hela arvodet för behandlingen(angivna i 9 §). Sistnämnda avsåg bl a behandlingar till följd av vissa missbildningar och sjukdomar i käkområdet.
Mot försäkringskassans beslut i ovan angivna ärenden kunde den enskilde patienten enligt huvudregeln i lagen om allmän försäkring föra talan. Därtill hade tandläkaren enligt 22 § vissa möjligheter att dels på egen hand, dels efter medgivande av patienten föra talan mot försäkringskassan.
I 8 och 8 a §§ föreskrivs landstingets skyldigheter beträffande planering, resurser och uppsökande verksamhet för att nödvändig tandvård ska kunna erbjudas patientgrupper med särskilt behov av tandvårdsinsatser.
I 15 a § tredje stycket anges att vid tandvård som avses i 8 a § samt vid undersökning för och utförande av oralkirugisk behandling, som kräver ett sjukhus tekniska och medicinska resurser och som inte ersätts till någon enligt lagen om allmän försäkring, gäller bestämmelserna om vårdavgifter i den öppna vården enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Enligt 1 § är förordningens hela tillämpningsområde sådan tandvård som enligt 15 a § tredje stycket tandvårdslagen ska omfattas av reglerna om vård- avgift inom hälso- och sjukvården.
I 10 § anges att innan en vårdgivare inleder behandling enligt 3 § (avser tandvård som led i sjukdomsbehandling under begränsad tid och motsvarar 9 § i äldre tandvårdstaxan), 4 § (extremt tandvårdsrädda patienter) eller 6 § (utbyte av tandvårdsfyllningar) eller en protetisk behandling på person som omfattas av bestämmelserna i 8 a § tandvårdslagen, ska behandlingsförslaget prövas av det landsting inom vars område patienten är bosatt.
Några särskilda bestämmelser om överklagande av landstingets beslut i dessa ärenden finns inte. Enda möjligheten att angripa ett sådant beslut torde därför vara genom laglighetsprövning enligt kommunallagen.
Enligt Landstingsförbundets jurist är Landstingsförbundets uppfattning den att landstingen inte fattar några formella beslut i dessa ärenden utan endast lämnar besked om under vilka förutsättningar en faktura kommer att attesteras. Ett sådant besked är inte att betrakta som beslut i kommunallagens mening och går inte att överklaga.
Detta gör att de behandlingar som enligt tandvårdsförordningen förhands- prövas av landstinget inte kan överklagas. Detta gör att besvärsmöjligheterna för vissa patientgrupper, bl.a. för dem som omfattas av 9 § i äldre tandvårds- taxan, i dessa frågor väsentligt begränsats.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagstiftningen att det åter blir möjligt för den enskilde patienten att överklaga landstingets beslut i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 1 oktober 1999
Siw Persson (fp)