Det svenska arbetet mot tobaken har varit framgångsrikt.
Sedan insatser påbörjades i mitten av 1960-talet har andelen
rökare bland vuxna män mer än halverats. Även bland
kvinnor har rökningen minskat påtagligt. Sverige ser ut att
bli det enda land i Europa som når upp till WHO:s
hälsopolitiska mål för år 2000 i fråga om rökningen.
Trots detta är tobaksbrukets skadeverkningar i Sverige betydande. Ungefär
8.000 människor dör varje år i förtid p.g.a. rökningen. Lungcancern bland
kvinnor ökar. Särskilt utmanande är de sociala skillnaderna när det gäller
tobaksbruket.
SCB publicerade för någon tid sedan en 20-årsuppföljning av de s.k. ULF-
studierna om svenska folkets levnadsförhållanden. Här framgår bl.a.
följande: Bland arbetare är rökningen 50 % vanligare än bland tjänstemän.
Bland dem som saknar yrkesutbildning är rökningen mer än dubbelt så
utbredd som bland dem som genomgått treårig högskoleutbildning.
Ensamstående mödrar röker i dubbelt så stor utsträckning som kvinnor i
genomsnitt.
Rökning är inte ett resultat av social ojämlikhet enbart - för några
decennier sedan var rökningen en överklassvana medan "arbetarklassens
kvinnor" var i det närmaste helt rökfria. Men ojämlikheten i hälsa är till stor
del ett resultat av att rökningen fortsätter att vara utbredd i mindre gynnade
grupper, att de barn och ungdomar som går vidare till högre utbildningar
börjar röka i mindre utsträckning än andra osv. Här finns behov och utrymme
för kraftigt förstärkta insatser.
Regeringen har i budgetpropositionen på ett förtjänstfullt sätt lyft fram
behovet av att minska rökningen. Men vackra ord har vi hört förr.
Tobaksfrågan torde vara en av de flitigast utredda frågorna och har i
årtionden omgivits av åtskillig högstämd politisk retorik - samtidigt som de
konkreta åtgärderna ofta lyst med sin frånvaro.
Den nationella
handlingsplanen
Folkhälsoinstitutet har på regeringens uppdrag utarbetat ett
underlag till en nationell handlingsplan mot tobak. Om
regering och riksdag skall behålla sin hälsopolitiska
trovärdighet, får denna plan inte bli ytterligare en i den rad
av tobaksutredningar som begravts i en byrålåda eller en ny
kommitté. Planen innehåller en rad konkreta åtgärder som
bör kunna förverkligas utan dröjsmål.
Handlingsplanen lyfter fram behovet av politiskt ledarskap på alla nivåer.
Det är dags att det senaste halvseklets forskningsrön om tobakens
skadeverkningar tydligt slår igenom i den officiella synen på tobaken. Det
handlar inte om konsumentpolitik, om ett harmlöst "njutningsmedel" eller en
fråga om individens fria val. Det handlar i stället om ett drogberoende och
om enorma hälsorisker. Cigaretterna dödar i genomsnitt varannan cigarett-
konsument när de används på avsett sätt. Ändå är cigaretterna en av de mest
lättillgängliga varorna i vårt samhälle - mer lättillgänglig än både livs- och
läkemedel.
Handlingsplanen lyfter fram behovet av kraftsamling och drastiskt
förstärkta resurser. Trots att regeringen f.n. tillfälligt anslår tio miljoner
extra
per år ur Allmänna arvsfonden, är de samlade resurserna för tobaksarbetet ett
spottstyver, t.ex. i jämförelse med de miljarder som nu satsas på att nå en
"nollvision" för trafikdöden som kräver ungefär tio gånger färre döda per år.
Visst skall vi satsa på trafiksäkerhet, men man kan inte längre med bevarad
hälsopolitisk trovärdighet försumma tobaken på detta uppseendeväckande
sätt.
Det svenska arbetet mot tobak har från början byggt på information,
utbildning och opinionsbildning. Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för
dessa insatser. De kan inte överlåtas enbart på frivilliga organisationer - och
än mindre på den tobaksindustri som USA:s regering nu inför domstol
anklagar för en "samordnad kampanj av bedrägeri och svek". Mot denna
bakgrund är det oroväckande att det i olika officiella dokument - bl.a. i
samband med direktiven för den förestående omorganisationen av
Folkhälsoinstitutet - antyds att hälsoinformation och opinionsbildning skulle
vara uppgifter som är "artfrämmande" för staten. Oavsett hur Folkhälso-
institutet utformas i framtiden, måste staten ta ett forsatt ansvar för denna
verksamhet som är en hörnsten i svensk tobakspolitik.
I några avseenden går Folkhälsoinstitutets förslag utöver de områden som
EG-direktivet om tobaksreklam berör. Detta är också - enligt direktivet -
helt tillåtet. Det gäller främst tobaksreklamen vid säljställen. Det ter sig
märkligt att tobaksreklam förekommer t.ex. på skyltar för godisaffärer, att
"cigarettflickor" går runt på restauranger, studentnationer o.dyl. för att dela
ut gratiscigaretter, m.m. Reglerna för tobaksreklam på säljställen bör skärpas
i samband med att EG-direktivets förbud införs.
Ett annat av förslagen gäller en reglering av detaljhandeln med tobak. Ett
av syftena är att försöka komma till rätta med den omfattande cigarett-
smugglingen, som - att döma av tullbeslagen - inte minskat nämnvärt trots
fjolårets skattesänkning på cigaretter. Smuggelgods säljs bl.a. av oseriösa
tobakshandlare - sannolikt de samma som trots gällande åldersgräns säljer
tobak till omyndiga. Ett slags licensieringssystem för tobakshandeln finns i
bl.a. Frankrike och anses vara en av de främsta anledningarna till att
Frankrikes problem med cigarettsmuggling är betydligt mindre än i t.ex.
Italien och Spanien. I USA har FDA (Food and Drug Administration)
föreslagit ett federalt licenssystem som den viktigaste åtgärden för att stoppa
tobaksförsäljning till barn och ungdom.
Vi tar inte ställning till huruvida Folkhälsoinstitutets förslag utgör den
mest ändamålsenliga formen för en reglering av detaljhandeln. På sikt torde
dock en sådan reglering bli svår att undvika. I dag måste en konsument som
vill köpa t.ex. huvudvärkstabletter eller nikotintuggummi (!) uppsöka ett
apotek. Samtidigt säljs en av vår tids mest hälsoskadliga produkter -
cigaretterna - fritt i jourbutiker, bensinstationer och gatukök. Med dagens
kunskap om tobakens skadlighet och nikotinets beroendeframkallande
egenskaper är detta svårförståeligt.
Internationellt arbete
Arbetet mot tobaken intensifieras nu internationellt, såväl
inom WHO som i t.ex. Storbritannien och USA. Sverige har
tidigare stött denna utveckling och har nyligen bl.a. bidragit
med 25 miljoner kronor till WHO:s arbete med en
internationell ramkonvention mot tobak. Det är angeläget att
Sverige fortsätter att ge aktivt stöd till det internationella
arbetet mot tobak, inte minst som medlem i EU. Det är dock
samtidigt viktigt att vår trovärdighet i den internationella
tobakspolitiken inte urholkas genom att nationella krafttag
uteblir eller skjuts på en obestämd framtid.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statens ansvar för information, utbildning och
opinionsbildning om tobak och hur dess skadeverkningar kan
minskas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tobaksreklam vid säljställen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reglering av detaljhandeln med tobak,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om efterlevnaden av 18-årsgränsen för tobaksköp,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges stöd till det internationella arbetet mot
tobak.