Det svenska arbetet mot tobaken har varit framgångsrikt. Sedan insatser påbörjades i mitten av 1960-talet har andelen rökare bland vuxna män mer än halverats. Även bland kvinnor har rökningen minskat påtagligt. Sverige ser ut att bli det enda land i Europa som når upp till WHO:s hälsopolitiska mål för år 2000 i fråga om rökningen.
Trots detta är tobaksbrukets skadeverkningar i Sverige betydande. Ungefär 8.000 människor dör varje år i förtid p.g.a. rökningen. Lungcancern bland kvinnor ökar. Särskilt utmanande är de sociala skillnaderna när det gäller tobaksbruket.
SCB publicerade för någon tid sedan en 20-årsuppföljning av de s.k. ULF- studierna om svenska folkets levnadsförhållanden. Här framgår bl.a. följande: Bland arbetare är rökningen 50 % vanligare än bland tjänstemän. Bland dem som saknar yrkesutbildning är rökningen mer än dubbelt så utbredd som bland dem som genomgått treårig högskoleutbildning. Ensamstående mödrar röker i dubbelt så stor utsträckning som kvinnor i genomsnitt.
Rökning är inte ett resultat av social ojämlikhet enbart - för några decennier sedan var rökningen en överklassvana medan "arbetarklassens kvinnor" var i det närmaste helt rökfria. Men ojämlikheten i hälsa är till stor del ett resultat av att rökningen fortsätter att vara utbredd i mindre gynnade grupper, att de barn och ungdomar som går vidare till högre utbildningar börjar röka i mindre utsträckning än andra osv. Här finns behov och utrymme för kraftigt förstärkta insatser.
Regeringen har i budgetpropositionen på ett förtjänstfullt sätt lyft fram behovet av att minska rökningen. Men vackra ord har vi hört förr. Tobaksfrågan torde vara en av de flitigast utredda frågorna och har i årtionden omgivits av åtskillig högstämd politisk retorik - samtidigt som de konkreta åtgärderna ofta lyst med sin frånvaro.
Den nationella handlingsplanen
Folkhälsoinstitutet har på regeringens uppdrag utarbetat ett underlag till en nationell handlingsplan mot tobak. Om regering och riksdag skall behålla sin hälsopolitiska trovärdighet, får denna plan inte bli ytterligare en i den rad av tobaksutredningar som begravts i en byrålåda eller en ny kommitté. Planen innehåller en rad konkreta åtgärder som bör kunna förverkligas utan dröjsmål.
Handlingsplanen lyfter fram behovet av politiskt ledarskap på alla nivåer. Det är dags att det senaste halvseklets forskningsrön om tobakens skadeverkningar tydligt slår igenom i den officiella synen på tobaken. Det handlar inte om konsumentpolitik, om ett harmlöst "njutningsmedel" eller en fråga om individens fria val. Det handlar i stället om ett drogberoende och om enorma hälsorisker. Cigaretterna dödar i genomsnitt varannan cigarett- konsument när de används på avsett sätt. Ändå är cigaretterna en av de mest lättillgängliga varorna i vårt samhälle - mer lättillgänglig än både livs- och läkemedel.
Handlingsplanen lyfter fram behovet av kraftsamling och drastiskt förstärkta resurser. Trots att regeringen f.n. tillfälligt anslår tio miljoner extra per år ur Allmänna arvsfonden, är de samlade resurserna för tobaksarbetet ett spottstyver, t.ex. i jämförelse med de miljarder som nu satsas på att nå en "nollvision" för trafikdöden som kräver ungefär tio gånger färre döda per år. Visst skall vi satsa på trafiksäkerhet, men man kan inte längre med bevarad hälsopolitisk trovärdighet försumma tobaken på detta uppseendeväckande sätt.
Det svenska arbetet mot tobak har från början byggt på information, utbildning och opinionsbildning. Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för dessa insatser. De kan inte överlåtas enbart på frivilliga organisationer - och än mindre på den tobaksindustri som USA:s regering nu inför domstol anklagar för en "samordnad kampanj av bedrägeri och svek". Mot denna bakgrund är det oroväckande att det i olika officiella dokument - bl.a. i samband med direktiven för den förestående omorganisationen av Folkhälsoinstitutet - antyds att hälsoinformation och opinionsbildning skulle vara uppgifter som är "artfrämmande" för staten. Oavsett hur Folkhälso- institutet utformas i framtiden, måste staten ta ett forsatt ansvar för denna verksamhet som är en hörnsten i svensk tobakspolitik.
I några avseenden går Folkhälsoinstitutets förslag utöver de områden som EG-direktivet om tobaksreklam berör. Detta är också - enligt direktivet - helt tillåtet. Det gäller främst tobaksreklamen vid säljställen. Det ter sig märkligt att tobaksreklam förekommer t.ex. på skyltar för godisaffärer, att "cigarettflickor" går runt på restauranger, studentnationer o.dyl. för att dela ut gratiscigaretter, m.m. Reglerna för tobaksreklam på säljställen bör skärpas i samband med att EG-direktivets förbud införs.
Ett annat av förslagen gäller en reglering av detaljhandeln med tobak. Ett av syftena är att försöka komma till rätta med den omfattande cigarett- smugglingen, som - att döma av tullbeslagen - inte minskat nämnvärt trots fjolårets skattesänkning på cigaretter. Smuggelgods säljs bl.a. av oseriösa tobakshandlare - sannolikt de samma som trots gällande åldersgräns säljer tobak till omyndiga. Ett slags licensieringssystem för tobakshandeln finns i bl.a. Frankrike och anses vara en av de främsta anledningarna till att Frankrikes problem med cigarettsmuggling är betydligt mindre än i t.ex. Italien och Spanien. I USA har FDA (Food and Drug Administration) föreslagit ett federalt licenssystem som den viktigaste åtgärden för att stoppa tobaksförsäljning till barn och ungdom.
Vi tar inte ställning till huruvida Folkhälsoinstitutets förslag utgör den mest ändamålsenliga formen för en reglering av detaljhandeln. På sikt torde dock en sådan reglering bli svår att undvika. I dag måste en konsument som vill köpa t.ex. huvudvärkstabletter eller nikotintuggummi (!) uppsöka ett apotek. Samtidigt säljs en av vår tids mest hälsoskadliga produkter - cigaretterna - fritt i jourbutiker, bensinstationer och gatukök. Med dagens kunskap om tobakens skadlighet och nikotinets beroendeframkallande egenskaper är detta svårförståeligt.
Internationellt arbete
Arbetet mot tobaken intensifieras nu internationellt, såväl inom WHO som i t.ex. Storbritannien och USA. Sverige har tidigare stött denna utveckling och har nyligen bl.a. bidragit med 25 miljoner kronor till WHO:s arbete med en internationell ramkonvention mot tobak. Det är angeläget att Sverige fortsätter att ge aktivt stöd till det internationella arbetet mot tobak, inte minst som medlem i EU. Det är dock samtidigt viktigt att vår trovärdighet i den internationella tobakspolitiken inte urholkas genom att nationella krafttag uteblir eller skjuts på en obestämd framtid.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens ansvar för information, utbildning och opinionsbildning om tobak och hur dess skadeverkningar kan minskas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tobaksreklam vid säljställen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglering av detaljhandeln med tobak,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om efterlevnaden av 18-årsgränsen för tobaksköp,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges stöd till det internationella arbetet mot tobak.
Stockholm den 30 september 1999
Kerstin Heinemann (fp)
Harald Nordlund (fp)
Bo Könberg (fp)
Barbro Westerholm (fp)