"Varför är det finare att vara en gammal möbel än en gammal människa",
frågade en 12-årig pojke i en uppsats i början av 1980-talet. Tyvärr har
den frågan fog för sig också idag. Åldersdiskriminering är ett faktum i
Sverige. Bakom detta kan ligga människors myter och uppfattningar om
åldrandet men också ekonomiska faktorer.
Docent Lars Andersson har i Stiftelsen Äldrecentrums rapport 1997:14
skrivit om "Ålderism - Stereotypa föreställningar eller diskriminering som
utgår från en människas ålder". Han konstaterar att uppdelningen av livet i
stadier har en lång historia. Under antikens tid delades t.ex. livet in i sju
stadier därför att världen ansågs bestå av sju tidsåldrar och att skapelsen
skulle ha tagit sju dagar. Ålderstrappan från 1500-talet har fått vid spridning.
Vanligast är trappsteg från vaggan till graven motsvarande tioårsintervall
med 50-åringen högst upp. I vår tid finns också andra sätt att beskriva olika
åldrar. En dansk psykolog, Knud Ramian (1992), benämner t.ex. dem som är
55-66 år unga gamla, 67-74 år de äldre, 75-84 år de gamla samt 85-de
överlevande.
Ett annat sätt att dela upp livscykeln är att beskriva den i form av
generationer. Generation betecknar då en åldersgrupp som påverkas av och
påverkar samhällsförhållanden vid ungefär samma åldrar. I det samman-
hanget beskrivs inte sällan generationskonflikter.
År 1993 genomfördes en Eurobarometer, "Elderly Europeans", omfattande
de tolv länder som då var medlemmar i EU samt Sverige. I Sverige
genomfördes 1 022 intervjuer med ett representativt urval av personer som
var 60 år eller äldre. I Sverige ansåg 12 procent av de tillfrågade att de blev
bemötta med mer respekt och 10 procent med mindre respekt än i yngre
dagar. Danmark presenterade likartade siffror medan övriga europeiska
länder hade betydligt högre procentsiffror för de båda alternativen. För t.ex.
Irland var motsvarande siffror 44 respektive 21 procent.
Det var påtagligt få äldre svenskar som procentuellt sett ansåg att de
bemöttes nedsättande av "försäkringskassa", "lokala myndigheter eller andra
offentliga verksamheter", "banker och finansiella institutioner", "posten",
"affärer", "personalen i kollektivtrafiken", "advokater eller jurister" eller
"familjen". Men räknar man om procentsifforna till antal människor ser det
sämre ut. Då uppgår antalet personer som anser sig illa bemötta av
försäkringskassan till ca 80 000, och de som anser sig illa bemötta av
politiker till ca 120 000.
I övrigt finns mycket litet data om i vilken utsträckning äldre känner sig
diskriminerade. I Utredningen om bemötande av kvinnor och män inom
hälso- och sjukvården (SOU 1996:133) ingår en enkätundersökning som
använde sig av en övre åldersgräns på 74 år, trots att särskilt kvinnor över 75
år har behov av hälso- och sjukvårdens tjänster!
Inställningen till äldre genom historien och i olika länder varierar. En äldre
människa kan representera både visdom och skröplighet, mötas med både
respekt och förakt, prestige och lidande. Äldre har respekterats, diskrimin-
erats, premierats eller dödats allt beroende på tidsandan.
Arbetslivet
I Sverige kan vi konstatera att det finns en ungdomsfixering. Kvinnor i
50-årsåldern finner inte sällan att de är för gamla för att vara aktuella för
ett nytt arbete. Som argument mot att anställa äldre används att de har en
långsam inlärningsprocess, har svårt att tänka nytt och är
förändringsobenägna. Men hur många gäller detta för? Det vetenskapliga
underlaget är minst sagt bräckligt. Bland argumenten för att anställa äldre
återfinns pålitlighet, flit, erfarenhet, rutin, eftertänksamhet inför beslut,
lojalitet, social kompetens, låg frånvaro och arbetsdisciplin.
Slutsatsen av det man vet är att var och en måste få bli bedömd utifrån sina
individuella förutsättningar att sköta ett arbete, inte hur många år man fyllt.
Regeringen bör därför initiera en konkret plan för hur äldres kompetens och
livserfarenhet bättre bör tas till vara i arbetslivet.
Sjukvården
Målet för hälso- och sjukvården enligt hälso- och sjukvårdslagen från
1982 med tillägg från 1997 är en god hälsa och en vård på lika villkor för
hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika
värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det
största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde i vården.
I ett ekonomiskt trängt läge inom vården blir prioriteringsdiskussionen
alltmer aktuell. Häromåret ställdes hälsoundersökning med mammografi mot
vården av äldre i livets slutskede. Under de s.k. Ystadsdagarna 1999 ställde
man som utgångspunkt för en prioriteringsdiskussion den 60-åriga kvinnan
med livmoderframfall mot 94-åringen som behövde en ny höft. Bakom
exemplet låg den outsagda frågan: "Skall man verkligen satsa på så gamla
människor som en 94-åring." Men vid bedömningen av vem som skall få
hjälp först måste det vara de individuella behoven liksom möjligheten att
uppnå ett bra behandlingsresultat som är avgörande, inte om man är 60 eller
94 år.
Det är därför viktigt att regeringens prioriteringsdelegation följer upp hur
lagen tillämpas när det gäller att tillgodose olika hälso- och sjukvårdsbehov
och undersöka om åldersdiskriminering förekommer. Det är nödvändigt att
frågan om äldre åldersdiskrimineras i vården eller inte besvaras.
Lagreglerade åldersgränser
I svensk lagstiftning finns diskriminerande åldersgränser. Åldersgränsen
för bilstöd är 65 år för funktionshindrade som är beroende av bil för sin
försörjning. Men vad är det som säger att en person med funktions-
nedsättning inte vill och kan arbeta efter 65-årsdagen?
Vi har f.n. ett "yrkesförbud" för läkare, tandläkare och sjukgymnaster som
fyllt 65 år. Är man 65 år och inte har fått vårdavtal med landstinget så klarar
man inte av att driva verksamheten vidare. Det är slöseri med mänskligt
kapital att inte ta vara på dessa yrkesgruppers kompetens också efter 65-
årsdagen. Kompetensen att utöva ett vårdyrke ökar ju med åldern. Man lär av
varje patient man möter. Till det kommer att många äldre patienter föredrar
att möta en vårdgivare som utöver sina kunskaper också har livserfarenhet.
Livserfarenhet är ju något man inte kan läsa sig till, endast leva sig till.
Dessa båda åldersgränser bör därför avskaffas.
I budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1) aviserar regeringen att 65-
årsgränsen för personlig assistent för människor med funktionshinder
planeras försvinna om ett par år. Men först skall frågan utredas. Det är
stötande att just 65-årsdagen skall vara avgörande för om man kan betros
välja sina egna personliga assistenter eller inte. Jag kan inte se annat än att
denna förändring borde kunna genomföras omedelbart, det behövs ingen
utredning för att genomföra denna självklarhet.
Enligt lag kan anhörig som avstår från förvärvsarbete erhålla närstående-
penning enligt samma principer som vid frånvaro på grund av sjukdom.
Närståendepenning kan utgå till anhöriga eller vänner eller grannar.
Anhörigpenning är ett statligt stöd som utbetalas via försäkringskassan men
anhörigpenning kan inte utgå till den som fyllt 65 år. Kommunen har
visserligen rätt att själv avgöra till vem man skall utbetala ersättning för
vård
av anhörig, men i de flesta fall tillämpas bestämmelsen om att ingen som
fyllt 65 år kan få ersättning för utfört arbete. Jag anser att anhörigvårdare
borde kunna få ersättning för utfört arbete även om vederbörande fyllt 65 år.
Vård av andra innebär inte bara en ökad arbetsbörda, den innebär dessutom
extra kostnader i samband med vården. Inte heller för sådana extra kostnader
utgår ersättning.
Pensionerna
Med det nya pensionssystemet är vi på väg in i ett system där den
enskildes möjlighet att välja pensionsålder ökar. Men fortfarande tillåter
inte systemet ett så fritt val mellan arbete och pension som skulle kunna
vara möjligt. Man avser bara att flytta gränsen från 65 till 67 år.
Undersökningar talar för att en fjärdedel av 65-åringarna skulle vilja
fortsätta arbeta i någon form efter pensioneringen men att endast en
bråkdel får den möjligheten. Med tanke på att meddellivslängden i
Sverige fortsätter att öka, att så många äldre idag är vid god hälsa och har
bra utbildning, borde pensionsåldern göras ännu mer flexibel än vad som
blir fallet med det nya pensionssystemet.
Åldersdiskrimineringen gör sig också gällande i synen på äldres pensioner.
I budgetpropositionen skrivs att pensionärerna som grupp ökat sin inkomst-
standard under 1990-talet, både i reala termer och i förhållande till andra
åldersgrupper. Men verkligheten är en annan. På individnivå har köpkraften
sänkts. Och när regering och riksdag kompenserar de sämst ställda pension-
ärerna för höjda läkemedelskostnader hamnar pengarna hos kommunerna
och inte i pensionärernas ficka! Bidragsberoendet hos pensionärer med ingen
eller låg ATP är påtagligt. Samtidigt drar sig många pensionärer för att gå till
socialtjänsten och begära hjälp. Det kan kännas förnedrande, kränkande, att
efter ett långt liv inte klara sig själv. Här bör regeringen komma med förslag
på hur man kan undvika denna situation.
Uttryckssätt om äldre och åldrandet
Genom att framställa äldre som ett hot mot samhällsekonomin, genom att
tala om äldrevåg, äldrechock etc. lägger man grunden till generations-
motsättningar och motvilja mot äldre. Skildringarna av äldre som
vanvårdade patienter i äldresjukvården bidrar också till att skapa negativa
bilder. Missförhållanden skall naturligtvis inte stoppas under mattan men
positiva exempel behöver också lyftas fram.
Antalet människor som fyllt 65 år i Sverige uppgår till 1,5 miljoner. Några
av dem har passerat sin hundraårsdag och det kommer att bli alltfler som
uppnår den dagen. Dessa 1,5 miljoner kan inte ses som en enhetlig grupp. De
är individer som lägger år till livet med olika förutsättningar och på olika
sätt. Detta behöver komma fram tydligare inom alla de områden och tillfällen
där äldres situation belyses. De är individer som lever i ett samhälle där de
skall ha samma möjligheter att få sina behov, sina drömmar, sina visioner
tillgodosedda liksom alla de som ännu inte hunnit fylla 65 år. Det är varje
äldre persons upplevelse av sin livssituation och av sitt hjälpbehov som skall
styra vilka insatser som skall komma ifråga, inte några förutfattade meningar
om hur det är att åldras. Att byta plats i tankarna med den det gäller kan vara
en bra utgångspunkt.
Mot bakgrund av ovanstående anser jag att åtgärder behöver vidtas för att
undanröja den diskriminering äldre möter inom olika områden. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med konkreta förslag om hur detta skall gå
till.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om diskriminering av äldre i arbetslivet,2
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åldersdiskriminering utförd av vårdgivare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flexibel pensionsålder,1
4. aatt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om pensioner och bidragsbehov,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om attityder och attitydpåverkan när det gäller
åldrandet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åldersgräns för bilstöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åldersgräns för yrkesutövning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åldersgräns för att själv få välja personlig
assistent,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åldersgräns för närståendepenning,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen i övrigt anförts om diskriminering av äldre inom olika
områden.
Stockholm den 30 september 1999
Barbro Westerholm (fp)
1 Yrkandena 3, 4 och 9 hänvisade till SfU.
2 Yrkande 1 hänvisat till AU.