med anledning av prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken
I propositionen föreslår regeringen en rad åtgärder och förändringar som
syftar till att göra samhället mer jämlikt för personer med funktionshinder
och möjliggöra en större grad av delaktighet. I propositionen aviseras också
en höjning av statsbidraget till handikapporganisationerna. Regeringen
föreslår en höjning av bidraget med sammanlagt 28 miljoner kronor under
två år. Därtill kommer ett extra bidrag för att underlätta enskilda förbunds
omställning till de nya fördelningsprinciperna.
De nya reglerna för statsbidragen innebär omfördelning mellan
organisationerna. För att stimulera basorganisationer i hela landet förutsätter
reglerna att en riksomfattande organisation skall ha föreningsverksamhet
lokalt eller regionalt förankrad i minst 10 län. Även om vi till fullo delar
syftet med regelverket kan det få olyckliga effekter på enskilda förbund, som
har en rikstäckande organisation, men inte till fullo fyller de formella
kriterierna i det nya bidragssystemet. Ett exempel på ett litet förbund som får
svårt att klara kravet på formell organisation i 10 län är Riksförbundet för
döva, hörselskadade och språkstörda barn, DHB.
DHB har en god lokal och regional förankring. DHB har verksamhet i hela
Sverige, men är organiserat i fem regionala distrikt och två rikstäckande
distrikt. DHB:s organisation har vuxit fram utifrån organisationens historia
och bygger på de fem rikstäckande specialskolorna för döva och
hörselskadade barn.
Initialt var förbundet enbart en "hem- och skolaförening" för döva barn
som gick på specialskola, när specialskolan också var internat för de döva
barnen. Fem specialskolor har var och en ansvar för en region i landet och
täcker sammantaget hela landet. För var och en av dessa bildades en regional
organisation. Därtill kom de två rikstäckande organisationerna, som utgick
dels från Hällsboskolan för gravt språkstörda barn, dels från Åsbackaskolan
för döva/hörselskadade, utvecklingsstörda barn. De senare tar emot barn från
hela landet, varför också föräldraföreningarna blev rikstäckande.
Den organisation föreningarna valde visade sig framgångsrikt kunna
engagera familjer och stimulera verksamhet i hela landet. Dagens DHB har
ett brett ansvarsområde, men också god kontakt med specialskolorna och de
resurser som är knutna till dessa. Det har visat sig att den organisation
föreningen tidigt valde väl tillgodoser kravet på en organisation med god
förankring i hela landet. DHB har en bred rekryteringsbas och är en i verklig
mening väl förankrad, demokratisk och representativ organisation.
Formella regler får därför inte missgynna organisationen och motverka
det grundläggande syftet med det nya regelverket. Inom DHB känner
man nu stor oro för att regelverket kan komma att missgynna
organisationen dramatiskt och att stelbenta regler kan komma att
försämra förutsättningarna för en organisation som i övrigt har en bred
och riksomfattande verksamhet.
I stället för rigida regler om föreningar i minst tio län måste regelverket
kunna tolkas så att staten ställer krav på att en organisation har medlemmar i
hela Sverige, ett medlemsorgan som bevakar hela Sverige och aktiviteter
som riktar sig till alla medlemmar, t.ex. utbildningar, konferenser eller läger.
Detta ger minst lika stora garantier för att staten inte stimulerar till förbund
som enbart existerar i en liten del av Sverige.
Det finns också anledning för staten att ställa krav på att nya grupper som
söker statsbidrag skall ange starka skäl till varför de inte kan ingå i något av
de förbund som redan får statsbidrag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bidragen till handikapporganisationerna.