Under ett antal år har riksdagen behandlat förslag från undertecknad med
flera om ersättning för dem som lobotomerades på 1940- och 1950-talen.
Dessvärre har socialutskottets och riksdagens majoritet hitintills avslagit
detta krav. I sitt senaste avslag motiverar socialutskottet med att
ingreppet skedde i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad
erfarenhet. Detta gör man mot bättre vetande eftersom ny information
visar att så inte alls var fallet. Istället framstår denna verksamhet som ny
och oprövad med ett starkt inslag av värderingar som låg till grund för
den steriliseringsverksamhet som riksdag och regering nu i efterhand
fördömt.
Nu har riksdagen, efter utredning och regeringsproposition, beslutat om
ersättning till dem som tvångssteriliserats. Det är nu närmast obegripligt
varför utskottet, riksdag och regering hårdnackat vägrar ersättning till dem
som drabbades av många gånger ofrivillig lobotomi. Varför gör man inte
samma bedömning vad gäller de lobotomerade som vad gäller de sterilise-
rade? Den gamla steriliseringslagen sågs av dåvarande socialminister Margot
Wallström som ett övergrepp. På motsvarande sätt måste man se den
lobotomiverksamhet som bedrevs på 1940- och 1950-talen. Det skulle vara
konsekvent.
I Sverige utfördes under 1940- och 1950-talen lobotomi på psykiskt sjuka
patienter. Detta som en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta att
patientens personlighet blev helt förändrad. I Norge var det på motsvarande
sätt. Där beslutade man sommaren 1996 att de som efter andra världskriget
blev utsatta för detta ingrepp och som fortfarande är i livet ska få en
engångsersättning på 100 000 norska kronor vilket många hundra personer
nu också fått. Enligt min uppfattning måste Sverige agera på motsvarande
sätt genom att besluta om ersättning till dem som lobotomerades under 1940-
och 1950-talen och som fortfarande är i livet.
Vad gäller de lobotomerade är det svårt att säga hur många det rör sig om.
Av ett inspektionsprotokoll från 1948 kan man dock utläsa att detta år
genomfördes 112 ingrepp (under 10 månader) vid Umedalens sjukhus, 58 vid
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, 54 vid Beckomberga i Stockholm, 18 vid
Ulleråker i Uppsala, 14 vid Sundby i Strängnäs samt 14 vid ytterligare tre
namngivna sjukhus. Totalt anges närmare 500 ha lobotomerats under 1940-
och 1950-talen bara vid Sidsjöns sjukhus. För att få en fullständig överblick
över omfattningen av lobotomioperationer i Sverige bör det på motsvarande
sätt som i Norge genomföras en offentlig utredning. Också detta krav har
riksdagen så här långt avvisat, detta utan motivering.
För att staten nu i någon mån ska gottgöra dem som utsattes för lobotomi
och på så sätt erkänna att detta inte var en riktig behandling i ett samhälle
som slår vakt om människovärdet bör den svenska regeringen i likhet med
den norska besluta om att ge ersättning till de lobotomerade från 1940- och
1950-talen som fortfarande är i livet. Det skulle också vara en form av
upprättelse för dem som drabbats.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en statlig utredning om omfattningen av loboto-
mioperationer i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statlig ersättning till lobotomerade från 1940-
och 1950-talen som fortfarande är i livet.