Under ett antal år har riksdagen behandlat förslag från undertecknad med flera om ersättning för dem som lobotomerades på 1940- och 1950-talen. Dessvärre har socialutskottets och riksdagens majoritet hitintills avslagit detta krav. I sitt senaste avslag motiverar socialutskottet med att ingreppet skedde i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gör man mot bättre vetande eftersom ny information visar att så inte alls var fallet. Istället framstår denna verksamhet som ny och oprövad med ett starkt inslag av värderingar som låg till grund för den steriliseringsverksamhet som riksdag och regering nu i efterhand fördömt.
Nu har riksdagen, efter utredning och regeringsproposition, beslutat om ersättning till dem som tvångssteriliserats. Det är nu närmast obegripligt varför utskottet, riksdag och regering hårdnackat vägrar ersättning till dem som drabbades av många gånger ofrivillig lobotomi. Varför gör man inte samma bedömning vad gäller de lobotomerade som vad gäller de sterilise- rade? Den gamla steriliseringslagen sågs av dåvarande socialminister Margot Wallström som ett övergrepp. På motsvarande sätt måste man se den lobotomiverksamhet som bedrevs på 1940- och 1950-talen. Det skulle vara konsekvent.
I Sverige utfördes under 1940- och 1950-talen lobotomi på psykiskt sjuka patienter. Detta som en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta att patientens personlighet blev helt förändrad. I Norge var det på motsvarande sätt. Där beslutade man sommaren 1996 att de som efter andra världskriget blev utsatta för detta ingrepp och som fortfarande är i livet ska få en engångsersättning på 100 000 norska kronor vilket många hundra personer nu också fått. Enligt min uppfattning måste Sverige agera på motsvarande sätt genom att besluta om ersättning till dem som lobotomerades under 1940- och 1950-talen och som fortfarande är i livet.
Vad gäller de lobotomerade är det svårt att säga hur många det rör sig om. Av ett inspektionsprotokoll från 1948 kan man dock utläsa att detta år genomfördes 112 ingrepp (under 10 månader) vid Umedalens sjukhus, 58 vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, 54 vid Beckomberga i Stockholm, 18 vid Ulleråker i Uppsala, 14 vid Sundby i Strängnäs samt 14 vid ytterligare tre namngivna sjukhus. Totalt anges närmare 500 ha lobotomerats under 1940- och 1950-talen bara vid Sidsjöns sjukhus. För att få en fullständig överblick över omfattningen av lobotomioperationer i Sverige bör det på motsvarande sätt som i Norge genomföras en offentlig utredning. Också detta krav har riksdagen så här långt avvisat, detta utan motivering.
För att staten nu i någon mån ska gottgöra dem som utsattes för lobotomi och på så sätt erkänna att detta inte var en riktig behandling i ett samhälle som slår vakt om människovärdet bör den svenska regeringen i likhet med den norska besluta om att ge ersättning till de lobotomerade från 1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet. Det skulle också vara en form av upprättelse för dem som drabbats.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en statlig utredning om omfattningen av loboto- mioperationer i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig ersättning till lobotomerade från 1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet.
Stockholm den 27 september 1999
Dan Ericsson (kd)