med anledning av prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken
Det är mycket glädjande att regeringen i propositionen (1999/2000:79)
Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för
handikappolitiken på ett mycket klart och tydligt sätt slår fast att
handikappolitik handlar om medborgarrätt.
Med detta förhållningssätt skapas en grund för en ny radikal handi-
kappolitik, som drar lärdomar av erfarenheter utomlands när det gäller att
bekämpa diskriminering av människor med funktionshinder.
Denna diskriminering pågår i dag i vårt land och tar sig uttryck i att
funktionshindrade särbehandlas eller hindras att ta del av verksamheter som
tillkommer andra. Det kan handla om att en person med en direkt hänvisning
till hans eller hennes funktionshinder nekas tillträde till en affär eller
restaurang. En annan och vanligare form av diskriminering handlar om att
människor med funktionshinder utestängs därför att lokaler och transport-
medel är otillgängliga.
När funktionshindrade diskrimineras är det uttryck för en samhällsnorm
som delar upp människor i fullvärdiga medborgare och övriga. Denna norm
leder till att vissa utestängs från viktiga samhällsområden. Norm för
tillgänglighet är t.ex. att man bör kunna gå i trappor, annars utestängs man
från olika verksamheter.
Denna utestängning och därmed diskriminering kan fortgå utan hinder av
lagstiftningen. Restaurangägare kan hindra funktionshindrade från tillträde
till lokalen. Bussar till kollektivtrafiken köps in med insteg som effektivt
utestänger rörelsehindrade. Bankomater installeras som inte kan användas av
rörelsehindrade.
Handikapprörelsen har under lång tid krävt lagar som förbjuder diskrimi-
nering. I flera utredningar återfinns också detta krav. Här kan nämnas
Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52)
som föreslog lagar mot diskriminering både i arbetslivet och i närings-
verksamhet. I Bemötandeutredningens slutbetänkande Lindqvists Nia
(1999:21) föreslogs ett tillägg i regeringsformen, som gällde diskriminering
av funktionshindrade. Även utredningen om översyn av Handikappombuds-
mannen, Handikappombudsmannens framtida förutsättningar och arbets-
uppgifter (SOU 1999:73) aktualiserade frågan om diskriminering av funk-
tionshindrade.
Lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder trädde i kraft den 1 maj 1999. Förbudet gäller både
direkt och indirekt diskriminering, och det ställs krav på arbetsgivaren vad
gäller arbetsplatsens tillgänglighet.
Under våren 1999 beslutade regeringen om direktiv till en kommitté för
översyn av lagstiftningen om olaga diskriminering. Regeringen framhåller i
dessa direktiv att det är angeläget att utreda behovet av ett förbud mot
diskriminering av funktionshindrade i näringsverksamhet. Tyvärr anges i
direktiven att det inte, inom ramen för detta uppdrag, finns möjlighet att
överväga den viktiga frågan om tillgänglighet för funktionshindrade i vid
bemärkelse" (s. 17).
I propositionen Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan
för handikappolitiken föreslår regeringen att Författningsutredningen får i
uppgift att överväga på vilket sätt funktionshindrades och andra utsatta
gruppers delaktighet och jämlikhet skall komma till tydligare uttryck i
1 kap. 2 § regeringsformen.
Detta är ett mycket välkommet förslag. Därmed klargörs att vi i Sverige
inte accepterar den diskriminering som i dag drabbar människor med
funktionshinder och att vi tar avstånd från en samhällsnorm som delar upp
människor i fullvärdiga medborgare och övriga. Det innebär att tillägget i
regeringsformen får en betydelse för attitydbildningen. Däremot får detta
tillägg ingen praktisk rättsverkan i domstol.
Regeringen föreslår i sin proposition flera radikala åtgärder, som på sikt
kommer att rasera många av de hinder som finns i dag och som utestänger
människor med funktionshinder. Tyvärr vill regeringen inte gå riktigt ända
fram. För att nå dit regeringen önskar i sin proposition behövs en lagstiftning
mot diskriminering i näringsverksamhet som även inkluderar tillgänglighet.
Då ges ett starkt incitament för varje näringsidkare att undanröja de enkelt
åtgärdade hinder som åsyftas i propositionen.
Den ovan nämnda kommittén för översyn av lagstiftningen om olaga
diskriminering har i dag ett uppdrag som är alltför begränsat. Det är av
största vikt att bristande tillgänglighet skall omfattas av en lagstiftning mot
diskriminering i näringsverksamhet, eftersom det är denna form av
diskriminering som är vanligast. Kommittén bör därmed förses med
tilläggsdirektiv, som rör frågan om diskriminering till följd av brister i
tillgängligheten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till utredningen om översyn av
lagstiftningen om olaga diskriminering m.m.