Den psykiatriska vården har under åren, i likhet med sjukvården i övrigt, genomgått en enorm utveckling, en utveckling som satt människan i centrum. Från att ha haft åderlåtning, kallbad, slänggunga och lobotomi som behandlingsmetoder är det numer psykofarmaka och samtalsterapi som är behandlingsmetoderna. Boendeformerna har också förändrats, från institution till gruppbostäder och enskilt boende med stöd och service. Utgångspunkten för detta reformarbete har varit att så långt som möjligt ge förutsättning för att varje människa skall kunna leva ett självständigt liv.
I ett reformarbete kan tiden för genomförandet i vissa enskilda fall bli för kort och det som i stort är positivt i reformerna för den enskilde kan bli till något negativt. Ofta beror detta på att inte tillräckliga resurser ställs till förfogande.
De behandlingsformer som använts har för en del skapat en situation som medfört en livslång störning i deras möjlighet till ett självständigt liv. Det kan då gälla människor som under 1940- och 1950-talen lobotomerades. Under den perioden lobotomerades bara vid Sidsjöns sjukhus närmare 500 personer.
Vi tar i denna motion inte ställning till motiv och orsak till ingreppen, utan konstaterar bara att det gjordes utifrån dåtidens medicinska kunskaper. Lobotomin är i dag i stort sett utmönstrad ur psykiatrin. Utifrån dagens kunskap kan vi beteckna den som mer vanemässigt än medicinskt motiverad när vi ser hur många människor som utsattes för den här typen av ingrepp.
I Norge har man haft en liknande utveckling inom psykiatrin som i Sverige. Där har man dragit slutsatser av sin användning av denna behandlingsmetod och tagit beslut om att gottgöra dem som allvarligt drabbats av ingreppen.
Vänsterpartiet anser att vi även i Sverige bör göra en utredning för att kartlägga bakgrunden till effekterna av lobotomi som behandlingsmetod inom psykiatrin under 1940- och 1950-talen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kartläggning av lobotomeringsverksamheten under 1940- och 1950-talen.
Stockholm den 27 september 1999
Carlinge Wisberg (v)
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v)
Lena Olsson (v)
Rolf Olsson (v)
Yvonne Oscarsson (v)
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Claes Stockhaus (v)
Alice Åström (v)