Enligt begravningslagen är läkare skyldig att anmäla alla dödsfall till polisen, om det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning (rättsmedicinsk obduktion eller rättsmedicinsk likbesiktning) enligt obduktionslagen. Detta gäller enligt socialstyrelsens föreskrifter alla dödsfall som kan ha orsakats av yttre våld eller förgiftning, d.v.s. misstänkta brott, olycksfall, självmord, missbrukardödsfall och helt oväntade dödsfall. I obduktionslagen finns angivet att polisen i dessa fall får besluta om rättsmedicinsk undersökning men inte att detta skall ske. I cirka 20 procent av dödsfallen genom yttre våld eller förgiftning beslutar polisen att någon rättsmedicinsk undersökning inte skall göras. Fallet återgår då till den läkare som har utfärdat dödsbeviset och som då är skyldig att avsluta fallet genom att utfärda ett dödsorsaksintyg. Den enda medicinska bedömningen av dessa fall görs således av den läkare som konstaterat dödsfallet och som saknar kompetens att bedöma om olika skador kan ha orsakats av en brottslig gärning. Detta innebär en risk för att våldsbrott undgår upptäckt och är en fara för rättssäkerheten. Det har konstaterats att ca tio procent av fallen av mord, dråp och dödsmisshandel i landet upptäcks först i samband med en rättsmedicinsk obduktion. I stället borde alla dödsfall som har polisanmälts på korrekta grunder avslutas med en rättsmedicinsk undersökning.
Det föreligger i dag stora svårigheter för anhöriga att få information om dödsorsaken vilket leder till onödigt psykiskt lidande. Anhöriga får ingen kopia av dödsorsaksintyget. Tidigare lämnade pastorsämbetet uppgift till anhöriga om dödsorsaken genom utdrag ur död- och begravningsbok. Statistiska centralbyrån har inte tillstånd att lämna ut sådana uppgifter. Enda möjligheten att få uppgift om dödsorsaken är att spåra den läkare som utfärdat dödsorsaksintyget. Anhöriga måste ta reda på vid vilken vårdin- rättning läkaren arbetade och hoppas att en kopia av dödsorsaksintyget spa- rats i journalen. En del anhöriga får visserligen direktinformation om döds- orsaken av läkaren, men det sker ingen systematisk information till anhöriga om dödsorsak och obduktionsresultat, och frågan är inte rättsligt reglerad. Anhöriga borde alltid tillfrågas om de är intresserade att ta del av dödsorsaksintyget.
Den enda användningen av dödsorsaksintygen är att upprätta statistik över dödsorsaker i Sverige. Därigenom har läkarkårens intresse för att fastställa dödsorsaken kraftigt minskat. De angivna diagnoserna är många gånger dåligt underbyggda. Obduktionsfrekvensen i landet har under den senaste 20- årsperioden sjunkit från 40 till under 20 procent vilket också haft negativa effekter på diagnostiken. Dödsorsaksintyget skall skickas in till Statistiska centralbyrån inom tre veckor. Året efter det att dödsfall ägt rum saknas ca 3 000 dödsorsaksintyg. Efter påminnelse inkommer ett antal intyg som upprättats mer än ett år efter dödsfallet, men vid ca 300 dödsfall årligen skrivs över huvud taget inget dödsorsaksintyg. Den bristfälliga kvaliteten på dödsorsaksdiagnostiken är negativ för kvalitetskontrollen inom sjukvården och möjligheterna till förebyggande hälsovårdsinsatser.
I begravningslagen regleras bl.a. frågor om dödsbevis och dödsorsaks- intyg, således frågor om hur blanketter skall fyllas i och skickas. Det finns i vårt land ingen lagreglering av det angelägna i att dödsorsaken fastställs, att brott kan upptäckas eller uteslutas vid dödsfall, eller att anhöriga informeras om dödsorsak och obduktionsresultat. För att kunna upptäcka och utesluta brott är det angeläget att alla dödsfall genom yttre våld och förgiftning som har polisanmälts blir föremål för en undersökning av rättsläkare, antingen i form av en rättsmedicinsk likbesiktning eller en rättsmedicinsk obduktion. Dessa frågor bör bli lagreglerade, t. ex. som ett tillägg till obduktionslagen eller i form av en särskild "lag om dödsfallsutredning". I Danmark finns en "Ligsynslov" och i Finland finns en "Lag om dödsorsaksutredning", där dessa frågor behandlas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en särskild lag om dödsfallsutredning.
Stockholm den 28 september 1999
Maud Ekendahl (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)