På tio år har Sverige - från att ha varit ett av de västländer som satsat allra mest pengar på sin sjukvård - blivit ett av dem som satsar minst. Inemot en fjärdedel av anslagen har försvunnit räknat i andel av BNP. Samtidigt har antalet äldre och vårdbehövande ökat kraftigt.
Man har heller inte varit beredd att följa den internationella trenden till solidarisk finansiering i form av en obligatorisk försäkring, men med fri konkurrens inom vårdproduktionen. Därmed har man avsagt sig de viktigaste effektivitetsincitamenten och gjort situationen för sjukvården ännu värre.
En ytterst seriös prioriteringsutredning har nyligen genomförts och för- slagen antagits. Fyra prioriteringsgrupper har beslutats, med de svårt och livshotande akutsjuka först, och därefter de svårt kroniskt sjuka.
Innan trycksvärtan hunnit torka på dessa handlingar beslutar så riksdagen - i bjärt kontrast till prioriteringsbesluten - att vardaglig barnsjukvård är allra mest prioriterad. Den rent av avgiftsbefrias.
Denna omdömeslöshet drabbar naturligtvis direkt och hänsynslöst de grupper som utredningen prioriterade högst - de svårt akutsjuka och de kroniskt sjuka. Samma aningslöshet tycks nu fortsätta - när regeringen vill satsa främst på primärvården - samtidigt som larmrapporterna strömmar in från den tunga akutsjukvården och kronikervården.
Om människor inte kan vara säkra på att få en god och adekvat vård vid livshotande sjukdomar eller när de drabbas av svåra kroniska sjukdoms- tillstånd, då existerar ingen trygghet i vårt samhälle. Det må vara aldrig så angenämt med lättillgänglig vård för banala småkrämpor, men högst prioriterad kan den inte tillåtas vara.
Det är hög tid att ta prioriteringsutredningens ställningstaganden på allvar. I sjukvårdens nuvarande kris, är allt annat oförlåtligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ta Prioriteringsutredningens ställningstaganden på allvar och om behovet av att prioritera den tunga akutsjukvården och kronikervården.
Stockholm den 22 september 1999
Bertil Persson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)