Bilstöd till personer med funktionshinder infördes i slutet av 1940-talet för att underlätta resor till och från arbetet och i samband med studier. År 1988 infördes en lag (1988:360) och en förordning "Bilstöd till handikappade" (FBH 1988:890) där det framhålls att bilen även skall ses som ett hjälpmedel för att över huvud taget minska ett förflyttningshandikapp. Med bilens hjälp skall personer med varaktigt funktionshinder få ökade möjligheter att leva ett självständigt och oberoende liv med studier, arbete, sociala kontakter, offentlig och kommersiell service etc.
Bilstödet gäller dock inte alla med varaktiga funktionshinder som är beroende av bil för sin förflyttning. En 65-årsgräns gäller t.ex. för dem som är beroende av bil för att genom arbete få sin försörjning eller väsentligt tillskott till sin försörjning. En funktionshindrad som fyllt 50 år och står utanför arbetsmarknaden och inte studerar kan inte heller få bilstöd.
Varför funktionshindrade över 65 år inte bedöms ha samma behov av bilstöd som yngre är svårt att motivera utifrån nu gällande handikappolitik och är att betrakta som åldersdiskriminering. 50-årsgränsen är sannolikt enbart betingad av kostnadsskäl och är också att se som åldersdiskriminering. Att höja åldersgränsen för den sistnämnda gruppen skulle enligt Riks- revisionsverket medföra en ökad anslagsbelastning med cirka 170 miljoner kronor per år. Vad en höjning av 65-årsgränsen skulle belöpa sig till går inte att räkna fram därför att det inte finns underlag i offentlig statistik för att beräkna detta. Sannolikt skulle det dock medföra betydande anslags- kostnader.
I den utredning RRV presenterade 1999 om bilstödet konstateras att bristen på kunskap om målgruppen och om bilstödets effekter för brukarna försvårar möjligheterna att identifiera behov av förbättringar av stödet. De begränsar också möjligheterna att prognostisera efterfrågan på bilstöd och dess kostnader. Samtidigt har RRV lagt fram ett åtgärdsförslag beträffande bilstödets utformning och som bl.a. innebär en utvidgning av personkretsen. Detta skulle visserligen öka kostnaderna för bilstödet men samtidigt görs en besparing genom en minskning av utnyttjandet av färdtjänst.
Mot bakgrund av den åldersdiskriminering det nuvarande bilstödet medför anser jag att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om borttagande av åldersgränserna för bilstödet samt hur förändringen skall finansieras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borttagandet av åldersgränserna för bilstöd.
Stockholm den 23 september 1999
Barbro Westerholm (fp)