Inledning
Det är Miljöpartiet de grönas övertygelse, att i det fall psykiatrireformen lyckats uppnå sitt syfte så hade behovet av psykiatrisk tvångsvård i hög grad kunnat minska. Vi vet att förtvivlade och desperata människor idag hinner bli sjukare och sjukare utan att de får den vård och behandling de behöver till dess att en dag endast tvångsvård återstår. Detta är djupt tragiskt. För barn som har psykiskt funktionshindrade föräldrar leder det ibland till rena katastrofer. Det är inte svårt att bygga in de här mekanismerna i ett samhälle, det handlar bara om att överge och att låta bli att se människors behov medan tid är.
Miljöpartiet de gröna anser att gruppboenden, öppenvårdskontakt och meningsfull sysselsättning är ekonomiskt lönsamma att satsa på ur samhällsekonomisk synvinkel. Även ur enskilda människors synvinkel är det otroligt lönsamt. Det är bara det snäva, idag allenarådande ekonomiska synsättet att inte se längre än till sin egen lilla resursenhet som gör det lönsamt att skjuta människor i nöd ifrån sig. Socialminister Lars Engqvist har flaggat för en kommande större översyn av behoven inom hela psykiatrin. Vi välkomnar det. Det är angeläget att denna översyn görs inom det snaraste.
I föreliggande proposition om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård föreslås en del klargöranden runt övergången från frivillig vård till tvångsvård. Dessa förslag till lagändringar välkomnar vi eftersom det försvårar missbruk av människor i den gråzon där frivillighet under hot om tvång idag används. Vi har dock ytterligare några synpunkter på propositionen vilka vi redovisar i motionen nedan.
Att spännas fast i bälte
I propositionen föreslås att patienter även fortsättningsvis ska kunna läggas i bälte när nöden så kräver. Frågan är; vems nöd? För visst är det mer resurskrävande arbetsmässigt utmattande att se till att patienter inte överges vare sig fysiskt eller känslomässigt på något annat sätt. Vi anser att alla andra medel måste prövas istället, och vi skulle vilja att såväl bältes"behandling" som elchocksanvändningen vid våra psykiatriska kliniker utvärderas. Hur förhåller sig användandet av dessa metoder över tiden? Skiljer det sig mellan olika sjukhus? Kan det tänkas att bältesanvändning och elchocksbehandling används i ökad utsträckning idag på grund av minskad personalstyrka? Detta är angelägna frågeställningar som vi anser att propositionen inte kan ge något tillfredsställande svar på. Därför vill vi utreda dessa frågor ytterligare.
Vi vill dessutom slå fast att bältesanvändning eller elchocksbehandling aldrig får användas på barn eller ungdomar under 18 år.
I vissa fall kan det förekomma att individer själva föreslår bältes- användning som ett alternativ till läkemedelsbehandling. Vi anser att bältesanvändning och elchocksbehandling enbart får användas när ingen annan behandling står till buds. Den fastspände får dessutom aldrig lämnas ensam.
Om vårdkostnader och tvångsmedicinering
Vi anser att all vård som ges under tvång skall vara avgiftsfri. Så även läkemedel som ges under tvångsvård. Idag kan landstingen själva besluta om detta, men vi anser att samma principer skall gälla över hela landet. Det är ett enormt ingrepp i den personliga friheten att bli tvångsvårdad. Därför skall den tvångsvårdade inte efteråt behöva lida ekonomiskt på grund av vård och medicinsk behandling han eller hon inte själv har önskat sig.
Vad gäller psykofarmaka vill vi gärna se mer av forskning som leder fram till läkemedel med färre och mindre allvarliga biverkningar. Idag ger många neuroleptika allvarliga biverkningar, vilket gör det ännu svårare att motivera människor att fullfölja medicinska behandlingar inom ramen för öppenvård. Det är lätt att känna sig som en potentiell försökskanin när man läser i FASS om de biverkningar psykofarmaka ger patienterna. Psykiskt funktions- hindrade är en mycket utsatt grupp redan utan medicinering. Vi vill dessutom poängtera att minskad personaltäthet aldrig får kompenseras med ökad medicinering.
Om stödperson
Att ge fler människor än idag möjlighet till en stödperson är angeläget och regeringen har tagit ett lovvärt initiativ i det att man nu genomför denna möjlighet generellt. Vi vill tillägga att en stödperson måste omfattas av en sekretess som innebär att han eller hon ej får föra vidare något den tvångsintagne sagt eller gjort till någon företrädare för vårdinstansen, socialtjänsten eller polismyndigheten förutom i de fall där den tvångsintagne gjort sig skyldig till brott där straffskalan är minst två års fängelse.
Ska man ha stödpersoner är det viktigaste av allt att förtroendet mellan båda parterna får förbli orubbat. I annat fall kan stödpersonen lätt bara betraktas som en "mellanhand" och "informationsförmedlare".
En stödperson ska kunna verka som det "medborgarvittne", den empatiska medmänniska en tvångsintagen kan behöva. Under processen med permissioner, omprövningar, utskrivningssamtal m.m. ska stödpersonen ha rätt att närvara vid alla de möten den tvångsvårdade har med läkare och annan personal med makt att bestämma över den tvångsvårdades återgång till frihet eller ej. Någon som kan förklara, förstå och hjälpa till.
Vi vill dessutom verka för att ingen någonsin kommer att skrivas ut från psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård utan att vara garanterad ett fungerande boende. Det är en mänsklig rättighet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bältesanvändning,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hur bältesanvändning och elchocksbehandling används över landet. 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot bältesanvändning eller elchocks- behandling på barn och ungdomar under 18 år,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sekretess för stödpersoner inom psykiatrin,
5. att riksdagen beslutar att vård och läkemedel under psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård skall vara avgiftsbefriade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stödpersoners rätt att närvara vid alla möten om den tvångsvårdade så önskar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning runt nya psyko- farmaka med färre svåra biverkningar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den som skrivs ut från psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård skall vara garanterad ett fungerande boende.
Stockholm den 9 februari 2000
Thomas Julin (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)