med anledning av prop. 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård
Inledning
Det är Miljöpartiet de grönas övertygelse, att i det fall psykiatrireformen
lyckats uppnå sitt syfte så hade behovet av psykiatrisk tvångsvård i hög
grad kunnat minska. Vi vet att förtvivlade och desperata människor idag
hinner bli sjukare och sjukare utan att de får den vård och behandling de
behöver till dess att en dag endast tvångsvård återstår. Detta är djupt
tragiskt. För barn som har psykiskt funktionshindrade föräldrar leder det
ibland till rena katastrofer. Det är inte svårt att bygga in de här
mekanismerna i ett samhälle, det handlar bara om att överge och att låta
bli att se människors behov medan tid är.
Miljöpartiet de gröna anser att gruppboenden, öppenvårdskontakt och
meningsfull sysselsättning är ekonomiskt lönsamma att satsa på ur
samhällsekonomisk synvinkel. Även ur enskilda människors synvinkel är det
otroligt lönsamt. Det är bara det snäva, idag allenarådande ekonomiska
synsättet att inte se längre än till sin egen lilla resursenhet som gör det
lönsamt att skjuta människor i nöd ifrån sig. Socialminister Lars Engqvist har
flaggat för en kommande större översyn av behoven inom hela psykiatrin. Vi
välkomnar det. Det är angeläget att denna översyn görs inom det snaraste.
I föreliggande proposition om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk
vård föreslås en del klargöranden runt övergången från frivillig vård till
tvångsvård. Dessa förslag till lagändringar välkomnar vi eftersom det
försvårar missbruk av människor i den gråzon där frivillighet under hot om
tvång idag används. Vi har dock ytterligare några synpunkter på
propositionen vilka vi redovisar i motionen nedan.
Att spännas fast i bälte
I propositionen föreslås att patienter även fortsättningsvis ska kunna
läggas i bälte när nöden så kräver. Frågan är; vems nöd? För visst är det
mer resurskrävande arbetsmässigt utmattande att se till att patienter inte
överges vare sig fysiskt eller känslomässigt på något annat sätt. Vi anser
att alla andra medel måste prövas istället, och vi skulle vilja att såväl
bältes"behandling" som elchocksanvändningen vid våra psykiatriska
kliniker utvärderas. Hur förhåller sig användandet av dessa metoder över
tiden? Skiljer det sig mellan olika sjukhus? Kan det tänkas att
bältesanvändning och elchocksbehandling används i ökad utsträckning
idag på grund av minskad personalstyrka? Detta är angelägna
frågeställningar som vi anser att propositionen inte kan ge något
tillfredsställande svar på. Därför vill vi utreda dessa frågor ytterligare.
Vi vill dessutom slå fast att bältesanvändning eller elchocksbehandling
aldrig får användas på barn eller ungdomar under 18 år.
I vissa fall kan det förekomma att individer själva föreslår bältes-
användning som ett alternativ till läkemedelsbehandling. Vi anser att
bältesanvändning och elchocksbehandling enbart får användas när ingen
annan behandling står till buds. Den fastspände får dessutom aldrig lämnas
ensam.
Om vårdkostnader och tvångsmedicinering
Vi anser att all vård som ges under tvång skall vara avgiftsfri. Så även
läkemedel som ges under tvångsvård. Idag kan landstingen själva besluta
om detta, men vi anser att samma principer skall gälla över hela landet.
Det är ett enormt ingrepp i den personliga friheten att bli tvångsvårdad.
Därför skall den tvångsvårdade inte efteråt behöva lida ekonomiskt på
grund av vård och medicinsk behandling han eller hon inte själv har
önskat sig.
Vad gäller psykofarmaka vill vi gärna se mer av forskning som leder fram
till läkemedel med färre och mindre allvarliga biverkningar. Idag ger många
neuroleptika allvarliga biverkningar, vilket gör det ännu svårare att motivera
människor att fullfölja medicinska behandlingar inom ramen för öppenvård.
Det är lätt att känna sig som en potentiell försökskanin när man läser i FASS
om de biverkningar psykofarmaka ger patienterna. Psykiskt funktions-
hindrade är en mycket utsatt grupp redan utan medicinering. Vi vill dessutom
poängtera att minskad personaltäthet aldrig får kompenseras med ökad
medicinering.
Om stödperson
Att ge fler människor än idag möjlighet till en stödperson är angeläget
och regeringen har tagit ett lovvärt initiativ i det att man nu genomför
denna möjlighet generellt. Vi vill tillägga att en stödperson måste
omfattas av en sekretess som innebär att han eller hon ej får föra vidare
något den tvångsintagne sagt eller gjort till någon företrädare för
vårdinstansen, socialtjänsten eller polismyndigheten förutom i de fall där
den tvångsintagne gjort sig skyldig till brott där straffskalan är minst två
års fängelse.
Ska man ha stödpersoner är det viktigaste av allt att förtroendet mellan
båda parterna får förbli orubbat. I annat fall kan stödpersonen lätt bara
betraktas som en "mellanhand" och "informationsförmedlare".
En stödperson ska kunna verka som det "medborgarvittne", den empatiska
medmänniska en tvångsintagen kan behöva. Under processen med
permissioner, omprövningar, utskrivningssamtal m.m. ska stödpersonen ha
rätt att närvara vid alla de möten den tvångsvårdade har med läkare och
annan personal med makt att bestämma över den tvångsvårdades återgång till
frihet eller ej. Någon som kan förklara, förstå och hjälpa till.
Vi vill dessutom verka för att ingen någonsin kommer att skrivas ut från
psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård utan att vara garanterad ett
fungerande boende. Det är en mänsklig rättighet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bältesanvändning,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hur
bältesanvändning och elchocksbehandling används över landet.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot bältesanvändning eller elchocks-
behandling på barn och ungdomar under 18 år,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sekretess för stödpersoner inom psykiatrin,
5. att riksdagen beslutar att vård och läkemedel under psykiatrisk
tvångsvård och rättspsykiatrisk vård skall vara avgiftsbefriade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stödpersoners rätt att närvara vid alla möten om
den tvångsvårdade så önskar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad forskning runt nya psyko-
farmaka med färre svåra biverkningar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den som skrivs ut från psykiatrisk tvångsvård
eller rättspsykiatrisk vård skall vara garanterad ett fungerande boende.