Ungefär var tionde person i Sverige lider idag av en
hörselskada. Ännu är orsakerna till hörselskador inte helt
klarlagda. Skadan kan vara medfödd men vanligast är att den
uppträder senare i livet. Den kan då bero på infektioner,
buller samt naturligt åldrande. Vissa antibiotika kan också
skada innerörats hårceller med bestående skada som följd.
Att höra illa och att behöva hörapparat innebär inte sällan en social stigma-
tisering både i den drabbades och omvärldens ögon. Uttrycket "Goddag
yxskaft" illustrerar att hörselskada lätt kopplas ihop med dumhet och efter-
blivenhet med social isolering som konsekvens. En vanlig uppfattning om
hörapparater är att de är fula, att de förmedlar ett ljud som är mer till besvär
än nytta och att de därför blir liggande oanvända.
Att förebygga hörselskador och att kompensera för hörselnedsättning som
funktionshinder är viktiga uppgifter för samhället. Att förebygga infektioner
som kan ge hörselskada är en viktig uppgift, en annan att öka kunskapen om
vilka läkemedel som kan medföra risk för hörselskada.
Vidare är det väsentligt att minska bullerstörningarna i samhället så att
ljudnivåerna sänks och färre människor utsätts för buller. Folkhälsoinstitutet
bör därför få i uppdrag att utveckla ett åtgärdsprogram mot bullerstörningar i
samarbete med berörda samhällssektorer som skolan, trafiksäkerhetsverket
m.fl.
När man blir hörselskadad, vare sig man är barn eller vuxen, är man i
behov av samhällsinsatser främst från hälso- och sjukvården i form av
habilitering och rehabilitering. Landstingen har för att svara upp mot detta
behov sedan 1960-talet successivt byggt upp hörselvårdande verksamhet.
Landstingen såg detta som ett frivilligt åtagande. Det var först i och med
handikappreformen 1992 som det infördes ett tillägg i hälso- och sjukvårds-
lagen att landstingen har skyldighet att tillhandahålla habilitering,
rehabilite-
ring, hjälpmedel och tolktjänst. Det var ett stort steg framåt för alla hörsel-
skadade. Men på en punkt kom ett bakslag, hörapparater som varit kostnads-
fria under perioden 1962-1992 så när som på batterier började nu avgifts-
beläggas. Anledningarna var flera, man kunde t.ex. ge flera personer hör-
apparater om alla betalade en summa. Vidare ansågs att man blev bättre
motiverad att använda apparaten om man betalade en avgift.
Den tekniska utvecklingen när det gäller hörapparater har gått långsamt,
men nu har det skett ett genombrott. Moderna hörapparater ligger idag i
frontlinjen för avancerad mikroelektronik. Detta ger väsentligt förbättrade
möjligheter till individuell anpassning. I likhet med övrig mikroelektronik är
det troligt att flera och mera avancerade funktioner tillkommer samtidigt som
priserna sjunker för produkter med dagens prestanda. Moderna hörapparater
är dock förhållandevis dyra, och landstingen har därför infört ett kostnadstak
på mellan 2 500 och 3 500 kronor/hörapparat. Överstigande kostnader får
brukaren stå för själv.
Forskningen har visat att personer som kan ha hörapparat på båda öronen
visar bättre förmåga att uppfatta tal och att kommunicera än med bara en
apparat. Förskrivning av dubbla hörapparater förekommer mer sällan. Av de
människor som skulle vara betjänta av två apparater är det endast 10 % som
får tillgång till det.
Utöver att människor får betala olika mycket för hörapparater beroende på
var de bor i landet och att det varierar om man får tillgång till en eller två
apparater varierar väntetiderna för att få tillgång till hörselvård.
Väntetiderna
kan variera mellan några få veckor och ett halvår.
För att lösa hörselskadades livssituation krävs inte bara utprovning av
hörapparat. Det behövs också andra insatser som t.ex. psykosocial rehabi-
litering. Även om det i varje landsting finns hörselvårdande verksamhet så är
den ojämnt utbyggd. Av de personer som får hörapparat utprovad är det
endast 7 % som får någon rehabiliteringsinsats utöver hörapparats-
anpassning.
En liten grupp hörselskadade har så komplicerade skador att de inte är
betjänta av hörapparat. De behöver lära sig visuella kommunikationssätt som
stöd till det svenska språket eller lära sig teckenspråk. Denna möjlighet finns
endast i begränsad omfattning inom landstingens rehabilitering. Det finns ett
stort, dolt behov av vuxendövtolkning. Totalt har 93 vuxendövtolkar utbil-
dats. Av dem är drygt 50 aktiva idag. Nio landsting saknar en fast anställd
vuxendövtolk (Södermanland, Kronoberg, Gotland, Kalmar, Blekinge,
Värmland, Örebro, Västmanland och Gävleborg). Det blir ofta så att hörsel-
skadade/vuxendöva får lära sig det kommunikationssätt de behöver genom
att delta i studieförbundens verksamhet, vilket åsamkar dem ytterligare kost-
nader på grund av hörselnedsättningen.
Mer än hälften av de hörselskadade behöver dessutom textade TV-program
och filmer för att få fullt utbyte av dessa medier. En del program textas men
långt ifrån alla, många först när reprisen sänds. Tekniken finns för textning i
samband med att programmen sänds, men det har varit svårt att få gehör för
detta behov. Det skulle betyda mycket för ett stort antal människor, och
textning av programmen borde vara en prioriterad uppgift för TV-medierna.
Därför upprepar jag tidigare yrkande här trots att riksdagen avslog förslaget
under förra riksmötet.
Hälso- och sjukvårdslagen anger att målet för hälso- och sjukvården är en
god hälsa och en vård på lika villkor för befolkningen. Med det hälso- och
sjukvårdssystem som vi har i vårt land är det i första hand en uppgift för
sjukvårdshuvudmännen att leva upp till denna målsättning. Jag kan konsta-
tera att landstingen idag inte tillgodoser hörselskadades och dövas behov av
insatser. Vilken hjälp man får beror dessutom på var man bor.
Om Sverige menar allvar med att leva upp till FN:s standardregler för att
tillförsäkra människor med funktionsnedsättning, i det här fallet hörselned-
sättning, delaktighet och jämlikhet samt att leva upp till hälso- och sjuk-
vårdslagens målsättning, måste bristerna i den svenska hörselvården åtgär-
das. Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med landstingen om hur
detta kan åstadkommas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att förebygga hörselskador,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om habilitering, rehabilitering och tolktjänst för
hörselskadade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hörselskadades rätt till hörapparater,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om textning av TV-program och filmer1,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överläggningar med landstingen om hur hörsel-
skadades behov skall kunna tillgodoses.