med anledning av prop. 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård
I den psykiatriska vården räcker det tyvärr inte alltid med insatser som
baseras på frivillighet. Tvångsvård är förvisso ett stort ingrepp i den
enskildes liv, men ibland också den enda lösningen. Psykiatrisk
tvångsvård måste i grund och botten vara en rättighet för den som
behöver den. I den psykiatriska sjukdomsbilden ligger ofta just
avsaknaden av sjukdomsinsikt. Tvångsvård kan därför vara både humant
och nödvändigt.
Det är ingen tvekan om att många psykiskt sjuka far illa i dagens samhälle.
Tidigare i år skrev psykiatriprofessorn Lars Jacobsson en DN-debattartikel
där ingressen löd som följer:
"Samhället har svikit de psykiskt sjuka genom att minska möjligheterna till
tvångsvård. Den nuvarande lagstiftningen försvårar för oss som faktiskt vill
hjälpa dessa människor."
Tvångsvården syftar framför allt till att hjälpa den enskilde, men den syftar
också till trygghet och rättssäkerhet för honom själv, liksom för hans
anhöriga och för allmänheten. Vi uppfattar att propositionens förslag stärker
trygghet och rättssäkerhet för alla parter. Det gäller såväl dem som blir
föremål för psykiatrisk vård, som för allmänheten. Det gäller också för den
vårdpersonal som berörs och oavsett om man blivit intagen enligt LPT eller
LRV.
Vi moderater stödjer sålunda i huvudsak förslagen i propositionen, men
där kvarstår ändå svagheter genom att rättssäkerheten och tryggheten för
anhöriga och vårdpersonal samt för allmänheten inte prioriteras tillräckligt
högt. I själva verket måste dessas rättssäkerhet tillmätas stor betydelse
särskilt i samband med rättspsykiatrisk vård, men även i övrig psykiatrisk
tvångsvård.
Många av de allra farligaste brottslingarna finns bland dem som
överlämnas till psykiatrisk vård. Vid s.k. farlighetsbedömningar och beslut
om s.k. särskild utskrivningsprövning grundas bedömningen i realiteten på
mer eller mindre kvalificerade gissningar. Även efter långvarig kännedom
kan det vara nästan omöjligt för en läkare att bedöma om en psykiskt störd
brottsling kommer att återfalla i brottslighet.
Vi moderater anser att brottslingar som döms till sluten psykiatrisk vård
som huvudregel samtidigt skall få en tidsangivelse avseende den minsta
strafftid han/hon skall avtjäna. Om patienten tillfrisknar innan den fastställda
tiden utgår skall han kunna överföras till vanligt fängelse för resterande del
av vårdtiden. De närmare detaljerna kring vårt förslag har vi utvecklat bl.a. i
motion 1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m). En sådan ordning skulle
gagna den allmänna tryggheten i samhället. Mot denna bakgrund bör
regeringen snarast lämna förslag till erforderliga lagändringar.
I propositionen föreslås att tvångsvård i vissa sammanhang inte skall
upphöra förrän utvisning, avvisning eller utlämning har skett. Det kan
ifrågasättas om en sådan användning av tvångsvårdsinstrumentet verkligen
står i överensstämmelse med internationella åtaganden och konventioner
samt med grundläggande principer om individens rättssäkerhet. Det torde
finnas andra och bättre sätt att åtgärda de i och för sig angelägna problem
förslaget tar sikte på.
Vi moderater motsätter oss den de facto-utvidgning av möjligheterna för
häktade m.fl. att vistas utanför sjukvårdsinrättningen som vi uppfattar att
regeringen faktiskt föreslår under avsnitt 12.2 i propositionen. Det är enligt
vår uppfattning inte dokumenterat att det föreligger några mera påtagliga
problem på detta område med den ordning som råder i dagsläget. Någon
lagändring bör därför inte företas i denna del.
En allt större del av sjukvården drivs av privata vårdgivare t.ex. på
uppdrag av landsting. Fortfarande finns dock många skillnader i den legala
regleringen av offentliganställda läkare och övriga läkare. Det gäller t.ex. i
samband med undersökning för utfärdande av psykiatriska vårdintyg.
Skillnaderna har motiverats med att uppgifter som innefattar myndighets-
utövning inte får överlåtas på privata vårdgivare.
Vi delar Tvångspsykiatrikommitténs förslag att chefsöverläkare bör ha rätt
att överklaga domstolens beslut enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och
lagen om rättspsykiatrisk vård. För att en patient inte först skall behöva bli
utskriven och därefter nästan omedelbart intagen igen, bör en regel om rätt
för chefsöverläkaren att överklaga länsrättens beslut kombineras med en
regel innebärande att dessa domar inte får verkställas förrän de vunnit laga
kraft.
Vår uppfattning är att befogenheter som tillkommer läkare, bl.a. rätten att
utfärda olika intyg, så långt möjligt bör följa med viss kompetens, och inte
uteslutande tillkomma läkare som har en viss arbetsgivare. Vi anser mot
denna bakgrund att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på
detta område som så långt möjligt undviker särbehandling av allmänt
anställda läkare vad beträffar psykiatriska vårdintyg. Rättssäkerheten kan
bättre garanteras på andra sätt, t.ex. genom bedömning av flera läkare och
prövning i domstol.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prioritering av trygghet och rättssäkerhet för de
anhöriga, vårdpersonal och allmänheten i stort,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tidsangivelse
avseende minsta strafftid för brottslingar som döms till sluten
psykiatrisk vård, i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen avslår propositionen i den del den gäller
möjligheter för häktade m.fl. att vistas utanför sjukvårdsinrättningen, i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om upphörande av tvångsvård i samband med
utvisning, avvisning eller utlämning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om chefsläkares rätt att överklaga domstolsbeslut,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag som så långt möjligt
undviker särbehandling av allmänt anställda läkare vad beträffar
psykiatriska vårdintyg.