Motion till riksdagen
1999/2000:So18
av Heister, Chris (m)

med anledning av skr. 1999/2000:21 Redogörelse för en överenskommelse mellan staten och landstingen om ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2000


Att få god vård och vård i tid borde vara en självklarhet. Så är det inte
överallt i dag. Vi har ett monopol som både finansierar och producerar
vård och där den politiska styrningen rycker undan grunden för en
professionell ledning. Vårdköerna är ett tydligt tecken på att systemet
inte fungerar. Konsekvenserna av detta misslyckande drabbar såväl
patienter, personal som samhällsekonomi.
Regeringens lösning på vårdkrisen: Symbolisk
penningutdelning utan uppföljning
I skrivelsen redogör regeringen för hur olika specialriktade bidrag till
landstingen för år 2000 - enligt en överenskommelse mellan staten och
landstingen - skall fördelas och användas. Huvuddelen av medlen skall
enligt regeringen användas för att stärka patientens ställning inom svensk
hälso- och sjukvård, varvid betonas behovet av att förbättra vårdens
tillgänglighet och öka patienternas inflytande och delaktighet.
I skrivelsen påpekar regeringen också att de aktuella medlen, uppgående
till drygt 1 miljard kronor av landstingens totala utgifter för sjukvård på nära
100 miljarder kronor, framför allt har betydelse som "signal- och stimulans-
medel gentemot sjukvården". Vi menar att behovet av signal- och stimulans-
medel för dessa i varje sjukvårdssystem helt grundläggande ändamål avslöjar
minst sagt avgörande brister i organisationen av svensk sjukvård.
I skrivelsen konstateras vidare att man tidigare beslutat att samtliga
mottagare av ekonomisk ersättning skulle följa upp och redovisa använd-
ningen av de tilldelade medlen och eventuella resultat. Landstingsförbundets
kartläggning visar emellertid att "arbetet med att stärka patientens ställning i
allmänhet ingår som en integrerad del i ordinarie utvecklingsaktiviteter både
gällande vård och behandling och vårdens organisation". Mot denna bak-
grund har man nu enats om att begränsa redovisningen för år 2000 till de
centrala aktörer som erhåller ekonomisk ersättning enligt överenskommel-
sen.
Detta förstärker vårt redan befintliga intryck av att den i skrivelsen
omtalade medelstilldelningen framför allt syftar till att genom en symbolisk
penningutdelning - som inte följs upp eller utvärderas - avleda uppmärk-
samhet och intresse från en diskussion om de grundläggande struktur-
förändringar som skulle behöva genomföras på hälso- och sjukvårdsområdet.
Vårdens tillgänglighet samt patienternas inflytande och delaktighet är så
pass centrala faktorer inom hälso- och sjukvården att de måste vara naturligt
inbyggda i varje långsiktigt hållbart sjukvårdssystem. Incitament för olika
aktörer att samverka vid rehabiliterings- och behandlingsinsatser måste på
samma sätt vara inbyggda i de ordinarie finansieringsstrukturerna på
området. Är de inte det kan inga stimulansbidrag - oavsett hur stora - rätta
till detta.
Vår lösning på vårdkrisen: vårdgaranti och hälso-
försäkring
Vi delar inte regeringens bedömning att införandet av en vårdgaranti
skulle vara mycket resurskrävande och sannolikt orealistisk. Inte minst
erfarenheterna från den tidigare borgerliga regeringsperioden visar att en
garanti leder till minskade kötider.  Det är heller inte så att man sparar
pengar genom att låta folk stå i kö, tvärtom är det ett samhällsekonomiskt
slöseri av stora mått.
Rekommendationer från Landstingsförbundet om valfrihet mellan olika
sjukhus är helt otillräckliga. Valfriheten blir en chimär när den bara omfattar
rätten att välja mellan ett antal offentliga vårdinrättningar med långa kötider
och som är fullt upptagna med att ta hand om patienter boende i det egna
upptagningsområdet.
Vi vill därför omedelbart införa en nationell vårdgaranti som innebär att
ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller
behandling. Klarar inte det egna landstinget av det skall man kunna få vården
utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare. Först med en fri
etableringsrätt för privata vårdgivare samt en möjlighet att söka vård
utomlands blir valfriheten reell.
Internationellt sett går trenden mot att alltfler länder inför obligatoriska
hälsoförsäkringar. Såväl länder med skattefinansierad sjukvård som länder
med privatfinansierad sjukvård byter till obligatoriska försäkringar. Vi menar
att detta är en lösning som passar även för Sverige. Vår obligatoriska
hälsoförsäkring skulle omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälso-
tillstånd. Inom ramen för en hälsoförsäkring skulle det nuvarande landstings-
monopolet brytas upp till förmån för en mångfald av vårdgivare.
Våra förslag om vårdgaranti och obligatorisk hälsoförsäkring finns
närmare beskrivna i motion 1999/2000:So274 av Bo Lundgren m fl (m). Vi
erinrar också om vårt förslag i samma motion om inrättande av ett oberoende
utvecklingscenter för hälso- och sjukvården, som alternativ till det i
skrivelsen omtalade nationella rådet för vårdpolitik.
Inför en hjälpmedelsgaranti som ger valfrihet och
konkurrens
En av de grundläggande förutsättningarna för att funktionshindrade skall
ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god
tillgång till olika slag av hjälpmedel. Väl fungerande hjälpmedel kan
innebära en väsentligt ökad livskvalitet för många människor. Därutöver
kan de medföra besparingar inom andra sektorer av samhället.
Problemet med dagens hjälpmedelsförsörjning är att de offentliga huvud-
männen i princip har monopol. Genom centralt dirigerade överenskommelser
hänvisas alla med rätt till hjälpmedel till en offentlig huvudman, landsting
eller kommun. Detta är kostnadsdrivande på grund av frånvaron av
konkurrens. En anpassning av en bil för en rörelsehindrad som är beroende
av rullstol blir på så sätt ofta uppemot 100.000 kronor dyrare än den behövde
vara, detta utan att några fördelar vinns genom den högre kostnaden.
Till saken hör att de samlade kostnaderna och prioriteringarna på hjälp-
medelsområdet kännetecknas av en närmast obefintlig transparens. Efter
flera försök att med hjälp av riksdagens utredningstjänst få en uppfattning av
hur verksamhetsansvar, finansieringsansvar och samlade kostnader på
hjälpmedelsområdet i nuläget ser ut och fördelas, kan vi konstatera att
mycket fortfarande är oklart. Aktuella genomlysningar från ett övergripande
helhetsperspektiv förefaller i stor utsträckning saknas.
I detta läge väljer regeringen att avsätta medel - drygt 50 miljoner kronor -
för verksamhetsstöd till Hjälpmedelsinstitutet och till inköpssamordning,
metod- och kunskapsutveckling på hjälpmedelsområdet. Satsningen är
antagligen nödvändig med nuvarande bristfälliga struktur på hjälpmedels-
marknaden. Ur ett längre perspektiv ser vi emellertid dessa satsningar som
symboliska försök att visa handlingskraft på ett område där man inte har
möjlighet eller insikt att genomföra de grundläggande förändringar som
behövs.
För att komma till rätta med dagens problem på hjälpmedelsområdet vill vi
moderater öppna hjälpmedelsmarknaden och öka möjligheterna för alla i
behov av hjälpmedel att få dessa. Detta kommer att ge fler, bättre och
billigare hjälpmedel, eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt
som den tekniska utvecklingen påskyndas.
Vi har därför under ett flertal år föreslagit att en hjälpmedelsgaranti skall
införas. Vi upprepar detta förslag. Förslaget innebär att alla som är i behov
av ett hjälpmedel skall garanteras detta - samtidigt som möjligheten till val
av hjälpmedel öppnas för den enskilde. Hjälpmedelsgarantin skall ses som en
fortsättning på den valfrihetsrevolution som den borgerliga regeringen
inledde i form av t.ex. LSS/LASS, skolpeng och vårdgaranti.
För en detaljerad beskrivning av vårt förslag på hjälpmedelsgaranti
hänvisas till motion 1999/2000:So413 av Chris Heister m fl (m).

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regeringens lösning på vårdkrisen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av en nationell vårdgaranti,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av en obligatorisk hälsoförsäkring,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bristande genomblickbarhet och helhetsper-
spektiv inom hjälpmedelsverksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av en hjälpmedelsgaranti.

Stockholm den 17 november 1999
Chris Heister (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Lars Elinderson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Göran Lindblad (m)
Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Henrik Westman (m)