I Socialdemokraternas Sverige är det genom Lottovinster människor kan
skapa en ekonomisk frihet och därmed den trygghet det innebär att kunna
be någon fara och flyga. Vi vill att detta inte bara ska gälla "Lotto-Åke".
Vi vill att det ska kunna gälla oss alla. Därför behövs en ny politik. Som
helt enkelt ökar möjligheterna för den enskilde att faktiskt kunna ha en
årslön på banken.
Genom att äga sin egen bostad, ha många arbetsgivare att välja mellan och
att ha lite egna pengar på banken har man det oberoende som kan ge trygghet
och frihet att bestämma mer själv. Under lång tid av socialdemokratisk
tankehegemoni har man lämnat en linje att vanliga människor skulle kunna
vara oberoende av överheten i form av arbetsgivare, affärsägare, hyresvärdar
och myndigheter. Egnahemsbyggen, konsumentkooperationen och spar-
banken är några exempel på institutioner som ursprungligen skapades i
denna anda. Under efterkrigstiden har det i stället blivit högsta norm att hyra
sin bostad av kommunen, att arbeta i kommunal tjänst och att inte tjäna ihop
några pengar på eget arbete och företagande. Tryggheten ska komma oss alla
till del genom att de statliga och kommunala verksamheterna och bidragen
ger oss skydd. Detta leder naturligtvis till att människor som i en tidigare tid
skulle varit beroende av brukspatron eller hyresvärden för sin vardags-
trygghet nu är beroende av politiska beslut och regler som kan ändras lika
snabbt som Göran Persson får ett infall.
Det yttersta utfallet av detta socialdemokratiska folkhemsbygge, som mer
än människornas egna folkhem blivit politikernas folkhem, är synen på att
tjäna och spara pengar. Att tjäna sina pengar på hårt arbete, att ta ansvar och
risker och sen lyckas är näst intill belagt med skampåle. Att alls tjäna lite
mer
är inte något som ska uppmuntras. Höga skatter på arbete och vinster är ett
utslag av denna attityd. Att däremot tjäna pengar på improduktivt spel är
acceptabelt, om inte till och med beundransvärt. Ju mer slump dess bättre. Så
är det till och med mer accepterat i de politiskt korrekta kret(s)arna att vinna
på lotteri eller lotto, som inte kräver någon kunskap, än på trav eller fot-
bollstips. Att däremot "vinna" på goda aktieplaceringar har belagts med
dubbelskatt, skuld och skam och en period till och med en särskild
"valpskatt".
Den politiska ambitionen att människor skulle ges möjlighet att äga ett
eget litet hem, eller för den delen en bostadsrättslägenhet, har förbytts i
ambitionen att lägenheter så långt möjligt ska ägas och kontrolleras av
kommunerna. Det egna sparandet för ålderdomen skulle bli obehövligt med
ATP-systemet, ett kedjebrev som skulle göra det nödvändigt med högre och
högre avgifter för den enskilde att betala, men som inte knöts till den egna
pensionsrätten. Sparande skulle inte bara bli obehövligt, för stora grupper
låginkomsttagare och barnfamiljer är det inte heller ekonomiskt möjligt.
Äntligen har vi fått ett nytt pensionssystem. Ett system med raka rör
mellan avgifter och förmåner, ett hållbart och robust system vi kan lita på för
lång tid framöver och ett pensionssystem som innehåller en andel helt
individuellt pensionsparande. Visserligen hade vi liberaler önskat att den
individuella delen skulle varit större, och att en del andra moment blivit lite
annorlunda men just genom att pensionssystemet nu är så brett överens-
kommet kan vi också lita på att ändrade majoriteter i riksdagen inte river upp
systemet.
De flesta människor finner det rationellt att försäkra sig mot sådant som
kan inträffa och då får stor ekonomisk effekt, men förhoppningsvis och oftast
inte inträffar. Därför har vi hemförsäkring och bilförsäkring. Därför har vi
sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Men de två senare vet vi inte vad
vi verkligen får för, och våra avgifter stämmer inte med försäkringens
innehåll. Detta skapar en stor otrygghet för människor.
Skatter, bidrag och avgifter har konstruerats så att det för stora grupper
människor är hart när omöjligt att påverka sin egen ekonomiska situation.
Hur du än gör, bli det likadant. Detta innebär naturligtvis att den egna
makten och friheten är kraftigt beskuren. Varför ska politiker bestämma att
den barnfamilj som satsar lite mer på boende ska få ökat stöd, men den som i
stället vill ha en bil att ta sig till jobbet och spara tid, tid för barnen,
inte får
det?
Att kunna äga sin bostad är en önskan många människor har. Att vara
herre i sitt eget hus. Att kunna lägga undan lite till att komplettera den
statliga och avtalade pensionen är också något många människor skulle
önska att de kunde. Att kunna förverkliga en dröm eller affärsidé kräver ofta
ett startkapital. Att kunna spara ihop till sådant är att spara ihop till sin
frihet.
Vi vill ge människor den friheten.
Barn är oss en stor glädje, men småbarnstiden är också den period då
varken tid eller pengar vill räcka till. Det är en tid då många känner att de
inte själva riktigt kan forma vardagen efter egna önskemål. Visst är våra
önskningar ofta motstridiga, med en vilja både till att lyckas i karriären och
bygga upp boende och andra materiella tillgångar samtidigt som vi vill
tillbringa mycket tid med barnen. Ekvationen är svår att gå ihop, men
politiken borde underlätta. Idag ser verkligheten för de flesta barnfamiljer ut
som raka motsatsen. Kvinnojobb med usel lön, ingen valfrihet i barnomsorg,
ekonomi helt utan marginaler och ingen möjlighet att påverka någondera av
förhållandena. Vi vill ändra på det.
Ekonomisk styrka - svenska hushåll jämfört med andra länders
Ekonomisk styrka ger makt över den egna livssituationen. Frånvaron av
ekonomiskt svängrum och marginaler ger maktlöshet.
I jämförelse med omvärlden har svenskens ekonomiska styrka försvagats.
Det vanligaste sättet att mäta detta internationellt är genom att mäta den
totala produktionen av varor och tjänster, BNP, per person, korrigerat för
skillnader mellan länderna i köpkraft. Mätt på detta sätt har Sveriges relativa
position försvagats från att ha legat på 3-4:e plats bland de utvecklade
industriländerna 1970 till att ligga på delad 18:e plats 1998 enligt OECD:s
beräkningar. (SCB:s senaste revidering har fört upp Sverige till delad 15:e
plats, åtminstone tills övriga länder gjort liknande revideringar!)
De övriga nordiska länderna har utvecklats bättre än Sverige. Finland som
nu ligger på ungefär samma inkomstnivå låg i början av 70-talet ca 25 %
under Sverige. Även Danmark och Norge hade då lägre BNP per person än
Sverige men ligger nu 25-30 % över den svenska nivån. Norge ligger på
tredje och Danmark på femte plats bland OECD-länderna. Norges position
påverkas naturligtvis av oljeinkomsterna.
För svensken i allmänhet märks inte den relativa försämringen direkt i det
dagliga livet. Det märks möjligen vid semesterresor: "Vad dyrt allting
blivit!" Bakom en sådan observation ligger oftast inte att det blivit dyrt för
innevånarna i det aktuella turistlandet utan att det är svenskens inter-
nationella köpkraft som försvagats.
BNP per person ger en god indikation men säger inte allt. Man bör gå
vidare och även se på delar av ekonomin. Den senaste internationella
jämförelse vad gäller olika delar av BNP som gjorts avser 1996. Den
enskilde individen har ett särskilt intresse för konsumtionen. BNP består av
både investeringar och konsumtion. En hög investeringsnivå ger på kort sikt
mindre utrymme för konsumtion men ökar förhoppningsvis konsumtions-
möjligheterna på längre sikt. I denna OECD- och Eurostatundersökning
finner man att investeringsnivån i Sverige låg klart lägre än genomsnittet för
de övriga EU-länderna. Vid en given BNP-nivå ger detta svensken ett relativt
sett större utrymme för konsumtion.
Konsumtion
Den totala konsumtionen per person i Sverige, offentlig och privat
sammantaget, ligger under genomsnittet för EU-länderna, ca 3% lägre.
Länder med en högre konsumtion än genomsnittet är Luxemburg,
Danmark, Belgien, Österrike, Tyskland, Storbritannien, Italien, Frankrike
och Nederländerna. Norge, Schweiz och Island har också högre
konsumtion.
Den privata konsumtionen, som är ett mera direkt mått på den individuella
standarden, ligger i Sverige 19% under EU:s genomsnittsnivå per person.
Det är i stort sett de ovan nämnda länderna som också har en högre privat
konsumtion än Sverige.
Mot detta hävdas ibland att vi i Sverige betalar högre skatter men i gengäld
får så mycket mer, att behovet av egen konsumtion är lägre. Men OECD och
Eurostat visar att detta inte stämmer då man gör en annan uppdelning. Den
totala konsumtionen delas upp på offentlig kollektiv och individuell
konsumtion. I det första ingår de offentliga tjänster som hushållen kollektivt
har nytta av: försvar, rättsväsende etc. I den individuella konsumtionen ingår
inte bara det hushållen köper direkt, den privata konsumtionen, utan även
sådant som finansieras och betalas med skatter men som konsumeras
individuellt såsom sjuk- och hälsovård, undervisning m.m.
Tabell 1. Köpkraftskorrigerad konsumtion per person 1996
Index EU15 = 100
Tabell 1: (Kollektiv offentlig konsumtion per person Privat konsumtion per
person
Individuell konsumtion per person )
*Prel.
Källor: OECD, Eurostat och SCB
När det gäller den offentliga kollektiva konsumtionen skulle vi enligt
denna undersökning ligga klart över EU-genomsnittet tillsammans med
bl.a. Belgien, Storbritannien och Portugal. Även om det inte finns
anledning betvivla att detta är en riktig redovisning är det dock knappast
så att den allmänna upplevelsen är att Sverige håller en god och
tillfredsställande nivå på kollektiva tjänster som polis- och rättsväsende.
Tillfredsställelsen med dessa offentliga tjänster är knappast så mycket
större i Sverige än i de jämförbara länderna som denna mätning skulle
kunna ge anledning att tro.
Vi konstaterade ovan att Sverige ligger 19 % under EU-genomsnittet vad
gäller den privata konsumtionen per person. Men även ifråga om individuell
konsumtion, där den privata konsumtionen kompletterats med de individuella
delarna av den offentliga, ligger Sverige under EU-genomsnittet. Av de
länder som ligger närmast Sverige vad gäller BNP per person har Irland och
Finland en lägre konsumtion medan Italien och Storbritannien har högre. Att
Sverige i betydande grad låter en del av den individuella konsumtionen gå
via det offentliga och bekostas med skatter ger oss således inte en lika hög
konsumtionsstandard som EU-medborgaren i allmänhet.
Om man ser till delarna av den individuella konsumtionen finner man att
den svenska livsmedelskonsumtionen ligger 15-20 % under genomsnittet i
EU. Det nordiska klimatet medför att en relativt sett större del av
konsumtionen i Sverige går till boende och uppvärmning. Men vi vet ju
också att Sverige har mycket höga boendekostnader till följd av regleringar
och bristande konkurrens på boende och byggande.
Argumentet för de höga skatterna och det relativt andra länder låga privata
konsumtionsutrymmet har varit att svensken också får något för skatterna.
OECD:s och Eurostats undersökning belyser detta. De s.k. välfärdstjänsterna
återfinns som hälso- och sjukvård samt fritid, nöjen, kultur. Som synes av
tabell 2 är inte nivån vad gäller hälso- och sjukvårdskonsumtionen högre i
Sverige än i andra länder. Tvärtom ligger vi drygt 20 % under EU-genom-
snittet. Även om skillnaderna inte är särskilt stora har de övriga nordiska
länderna högre hälso- och sjukvårdskonsumtion än Sverige.
Tabell 2. Individuell konsumtion av vissa tjänster 1996
Index EU15 = 100
Tabell 2: (Hälso- och sjukvård Fritid, nöjen, kultur )
*Prel.
Källor: Se tab. 1
När det gäller konsumtion som klassas som fritid, nöjen, kultur ligger
dock Sverige över EU-genomsnittet. Den höga svenska konsumtionen
ligger främst inom delgruppen nöjen, rekreation, kulturella tjänster.
Underlaget medger inte en uppdelning på nöjen och rekreation respektive
kultur. Vi vet således inte om den relativt höga nivån beror på större
nöjeskonsumtion eller mera traditionella kulturyttringar.
Sverige ligger också över EU-genomsnittet vad gäller konsumtion av
undervisning, som räknas in under denna rubrik, ca 8 % högre. (Hänsyns-
tagande till Kunskapslyftet torde höja nivån något ytterligare.) Sverige ligger
dock påtagligt lägre än de övriga nordiska länderna. Danmark ligger 63 %
över, Norge 35 % över och Finland 30 % över EU-genomsnittet.
Sammantaget ger denna undersökning knappast underlag för påståendet att
en i förhållande till omvärlden låg privat konsumtionsnivå i Sverige
kompenseras av en så mycket högre nivå på de tjänster det offentliga
tillhandahåller. På vissa av dessa områden ligger Sverige över EU-genom-
snittet, på andra områden under. Den totala individuella konsumtionen ligger
för svenskens del strax under EU-genomsnittet, tabell 1. Åtta EU-länder har
högre konsumtionsnivå. Detta gäller också för Norge, Island och Schweiz.
(USA ligger drygt 50 % över Sverige.) Att siffrorna avser 1996 och inte
1999 torde inte göra någon större skillnad. Flertalet EU-länder har haft
snabbare tillväxt än Sverige sedan 1996.
Inkomster
Den relativt mediokra konsumtionsnivån kan hänföras till en låg tillväxt
av produktion och därmed också av inkomster. Sedan 1970 har den
nominella inkomsten för en industriarbetare ökat med 8 % per år medan
den reala inkomsten efter skatt har ökat med ca 1 % per år. För
tjänstemannen är detta än mer tydligt. Medan den nominella
löneökningen varit ungefär densamma som för industriarbetaren har den
reala ökningen stannat vid drygt 1/2 % per år.
Svensken håller i viss mån uppe konsumtionen genom ett lågt sparande.
Jämfört med många andra västeuropeiska länder har Sverige en låg sparkvot.
Detta betyder att skillnaderna mellan Sverige och andra länder blir än större
om vi ser till inkomster och inte till konsumtion.
I en undersökning som omfattade åtta länder låg den svenska köpkraften
hos nettolönen efter skatt praktiskt taget genomgående på den lägre halvan
för ett antal yrken.
Ser vi till genomsnitthushållets disponibla inkomst - dvs. inkomst efter
skatt och avgifter och inklusive bidrag och socialförsäkringsersättningar -
finner vi att det är endast Grekland, Portugal och Finland som har lägre
genomsnittliga disponibla inkomster per person än Sverige. Irland har
praktiskt taget samma inkomstnivå som Sverige.
Priser
En del av förklaringen till att svensken får ut ett så relativt magert utbyte
av sina ansträngningar är att prisnivån är hög i Sverige. Den svenska
prisnivån på privata konsumtionsprodukter ligger högst inom EU, 27 %
över genomsnittet. Danmark ligger på praktiskt taget samma nivå, 26 %.
Det är i allmänhet inom områden där konkurrensen brister som den
svenska prisnivån är hög: livsmedel, drycker, tobak, bostäder och
bränsle, hälso- och sjukvård, böcker, tidningar, undervisning, vissa
fritidsartiklar, restaurangbesök och liknande tjänster.
För de offentliga tjänsterna är kostnaden också hög, 22 % över EU-
genomsnittet, även om länder som Tyskland och Luxemburg här har en
kostnadsnivå som ligger över den svenska.
Tillgångar och skulder
Men en låg inkomst kan för en tid kompenseras av tillgångar från
tidigare inkomster. De svenska hushållens situation i internationell
jämförelse framgår av tabell 3. Uppgifter föreligger endast för de sju
stora OECD-länderna samt Norge och Finland.
Tabell 3. Hushållens finansiella tillgångar och skulder i några länder
1997
Källor: OECD och Lennart Berg, Uppsala universitet
Det svenska genomsnittshushållet har förhållandevis låga finansiella till-
gångar, sett i relation till inkomsten. Skuldsättningen är jämförelsevis
hög varför de finansiella nettotillgångarna är låga. (Norges situation
påverkas av oljetillgångarna som inte redovisas i hushållssektorn.)
Att man tar hänsyn till hushållens tillgångar förbättrar därmed inte det
svenska hushållets situation relativt omvärlden.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den relativa försämring av
Sveriges situation vad gäller BNP per person som skett under lång tid
återspeglas i låga inkomster och konsumtionsmöjligheter jämfört med flera
andra EU-länder. Inte heller ett hänsynstagande till den individuella konsum-
tion som kommer oss till del via den offentliga verksamheten förbättrar
Sveriges relativa position särskilt mycket. Sverige kan sägas vara medel-
måttigt eller ligga under genomsnittet i euroepisk jämförelse vad gäller
inkomster och konsumtionsmöjligheter.
Ekonomisk styrka sett från hushållets synpunkt
Inkomster och marginaleffekter
I en undersökning utförd av Konsumentverket visas vilken disponibel
inkomst olika typhushåll har. (Med disponibel inkomst menas
nettoinkomst efter skatt och inklusive bidrag och
socialförsäkringsersättningar.) Men där visas också vad som återstår av
denna disponibla inkomst efter standardiserade utgifter för mat, hyra,
arbetsresor m.m. Då framgår att det främst är i hushåll med barn eller
hushåll där någon arbetar deltid som marginalerna är små.
Tabell 4. Netto efter skatt och standardiserade utgifter för olika hushåll
1998
Kronor per månad
Tabell 4: (Ensamstå. utan barn Ensamstå. med barn, deltid Ensamstå. med barn,
heltid
Sammanbo. utan barn Sammanbo. med 2 barn )
Källa: Konsumentverket
Som synes är det främst ensamstående med barn som har den sämsta
ekonomin. Men även för sammanboende med barn är marginalerna små
eller obefintliga.
Det finns således ett betydande antal hushåll som har mycket små
marginaler.
En låg (netto)inkomst är lättare att fördra om man vet att det finns
möjligheter att arbeta sig ur den. Därför är t.ex. låga ingångslöner för
ungdomar inget stort, permanent problem. Det viktiga är att det inte finns
stora hinder mot att förändra situationen.
Marginaleffekter genom skatter och inkomstberoende bidrag är ett hinder
mot att förändra den ekonomiska situationen. Förekomsten av marginal-
effekter har kartlagts av den statliga Expertgruppen för studier i offentlig
ekonomi (ESO). Enligt denna ligger den genomsnittliga marginaleffekten
strax under 50 %. Detta torde innebära att ca 1 miljon inkomsttagare har
marginaleffekter på 50 % eller över. Vidare har ca en kvarts miljon löntagare
marginaleffekter över 60 %. De höga nivåerna beror av kombinerade effekter
av skatt, bostadsbidrag, underhållsstöd, barnomsorgsavgift och socialbidrag.
Bland medelinkomster och högre inkomster beror marginaleffekternas
storlek främst av den s.k. värnskatten och av om man betalar statlig
inkomstskatt eller ej.
Bland lägre inkomster spelar avtrappningen av bidrag en viktig roll.
Några exempel belyser marginaleffekternas storlek
I det första fallet gäller det ett hushåll med två vuxna och tre barn. Den ene
av makarna är arbetslös med a-kassa om 7 000 kronor per månad. Den andre
maken arbetar heltid med en lön på 21 000 kronor i månaden. Familjen
betalar en hyra om 6 500 kronor i månaden, har tre barn varav två på dagis
och ett på fritids. Maken byter arbete eller får av andra skäl höjd lön till
23 500 kronor per månad.
Tabell 5. Arbetsbyte
Kronor per månad
Tabell 5: (Före Efter Skillnad )
Av bruttoökningen på 2 500 kronor får familjen behålla 751 kronor, dvs.
marginaleffekten är 70 %. Familjen får bara behålla 30 % av inkomst-
ökningen.
I det andra exemplet går en ensamstående förälder med två barn upp i
arbetstid, från 75 % till heltid. Förutsättningarna är att lönen ökar från 11
250
till 15 000 kronor per månad. Hyran är 3 500 kronor. Barnens tid på daghem
ökas till full tid.
Tabell 6. Från deltid till heltid
Kronor per månad
Tabell 6: (Deltid Heltid Skillnad )
Av inkomstökningen får denna person bara behålla 22 %. I skatt och
avgifter försvinner 78 %. Det ekonomiska utfallet kan också bli direkt
negativt.
I det tredje fallet kan vi som exempel välja en ensamstående förälder som
går från arbetslöshet till arbete, från en a-kasseersättning på 10 400 till ett
jobb som t.ex. undersköterska med 13 000 kronor per månad. Hyran är 3 000
kronor. De båda barnen går från att ha varit tre timmar per dag på dagis till
att vara där på heltid.
I dessa exempel förutsätts att inget av hushållen har socialbidrag. För de ca
8 % av befolkningen som någon gång under året har socialbidrag är
marginaleffekten 100 %. Närmare 370 000 hushåll hade socialbidrag någon
gång under fjolåret. Detta är allvarligast för de ca 100 000 hushåll som lever
på socialbidrag praktiskt taget hela året.
Sparande och krediter
Människor i Sverige sparar lite jämfört med t.ex. vad som gäller i de
flesta andra europeiska länder. Skillnaderna i sparande mellan olika
hushåll är avsevärda.
Tabell 7. Sparande i olika hushåll
Procent av antalet hushåll
Tabell 7: (Låg inkomst Övriga Samtliga )
Källa: Konsumentverket
Medan 80 % av de sammanboende med medelinkomster eller högre
inkomster sparade regelbundet varje månad var det t.ex. inte ens hälften
av de ensamstående med låg inkomst, och låg utbildning, som sparade
regelbundet.
För dessa hushåll är det också svårare att få krediter.
Tabell 8. Förekomsten av krediter
Procent av antalet hushåll
Tabell 8: (Låg inkomst Övriga Samtliga )
Källa: Konsumentverket
Som synes är det betydligt vanligare att "normalinkomsttagare" har
kunnat utnyttja kreditmöjligheter än låginkomsttagare. Enligt
Konsumentverkets utvärdering av skuldsaneringen är det människor med
de lägsta inkomsterna som har de sämsta krediterna, alltså krediter med
mycket hög ränta och i övrigt dåliga villkor. Detta är inte bara en
kunskapsfråga, utan i hög grad en fråga om att kunna uppfylla villkor för
bättre lånemöjligheter.
Vi kan konstatera att människor i Sverige i allmänhet har en inkomst- och
konsumtionsstandard som ligger på den nedre europeiska halvan. Inte heller
har svensken tillgångar som kompenserar för den relativt sett låga inkomsten.
En politik för ökad makt över vardagen och den
egna ekonomin
Det är en grundmurad liberal ståndpunkt att det ligger ett egenvärde i att
den enskilde kan påverka sin egen situation. Det innebär både att han
eller hon inte genom politiskt beslutade åtgärder, t.ex. beslut om skatter,
ska hamna i en sådan situation att inte ens en genomsnittlig inkomst ger
en marginal efter skatt för oförutsedda händelser, byte av yrke eller
bostadsort etc. Och naturligtvis inte heller att det ska vara omöjligt att
påverka sin egen situation på grund av höga marginaleffekter.
Det ligger ett egenvärde i att människor har egna pengar, att själva
disponera och ha beslutsrätten över. Vi vill ju så olika saker, därför blir
centralt beslutade lösningar rätt för den ene men inte den andre. Även den
som inte haft möjlighet att spara stora egna summor ska kunna känna
tryggheten och friheten i att inte vara utlämnad till andras beslut. Att genom
systemförändringar ge individen större summor att faktiskt disponera själv är
därför nödvändigt. Att genom regelförändringar minska den del av
inflytandet som politik och byråkrati har och öka den som individen själv
har. Att öka möjligheterna för den enskilde att faktiskt kunna få en årslön på
banken.
För att det som för de flesta är en utopi ska kunna bli verklighet krävs
förstås en rad förändringar i de villkor för människor som ställts upp av
staten. Men det krävs framförallt en attitydförändring, att en annan värdering
blir ledande för politiken. Med en liberal hållning blir besluten annorlunda.
Vi behöver en radikal omläggning av politiken inom en lång rad områden
för att människor ska få ökade möjligheter att bestämma över sin egen
ekonomi, såsom rättvisa kvinnolöner, en politik för att kunna äga sin bostad,
studiestödsreformer och reformerat försörjningsstöd för arbetslösa med
socialbidrag för att ta några viktiga exempel. Här vill vi dock särskilt peka på
följande förslag och områden som särskilt skulle öka människors möjlighet
att kunna spara lite själva.
- Inkomstskatten
Århundradets skattereform slog fast att hälften kvar var vad människor
skulle kunna räkna med. Det höll inte ens ett halvt decennium. Höga
marginalskatter, såväl som höga totala, skatter leder till att människor
inte finner det mödan värt att ta risker, förkovra sig, ta ansvar, öka sina
ansträngningar. Det är givetvis otroligt allvarligt för hela samhällets
utveckling. Sänkta marginalskatter och ett stabilt skattesystem är därför
en viktig pusselbit i en politik för utveckling och välstånd för nationen.
Men dessa effekter drabbar givetvis den enskilde. Den som väljer att
satsa på en längre utbildning, eller att satsa på ett riskfyllt företagande,
kanske förlorar ekonomiskt på detta även om man lyckas. Det inskränker
människors valmöjligheter. Den s.k.värnskatten måste bort.
Århundradets skattereform slog fast att de flesta bara skulle betala
kommunalskatt, endast de med de allra högsta inkomsterna (15 %) skulle
betala den högre statliga skatten. Sedan dess har skatteskalan urholkats så att
i dag ca 40 % av de heltidsarbetande, exempelvis sjuksköterskor, poliser,
lärare etc., förutom kommunalskatt och egenavgifter betalar statlig skatt. Av
en löneökning för en lärare försvinner alltså långt mer än hälften i skatt. Vi
måste därför höja inkomstgränsen för när statlig skatt ska börja betalas, upp
till den nivå som det var tänkt att den skulle ligga (ca 260 000 kronor i ett
första steg).
Med sänkta inkomstskatter och sänkta marginalskatter blir det praktiskt
möjligt för fler att skapa den lilla marginal i sin ekonomi som gör att man
också kan lägga undan en liten slant för säkerhets skull.
- Inför sociala försäkringar
Varken a-kassan eller sjukförsäkringen fungerar i dag som försäkringar.
Vi anser därför att en stor socialförsäkringsreform ska genomföras, med
pensionsreformen som förebild, betald med försäkringsavgifter, raka rör
mellan avgifter och förmåner och med ett större oberoende av såväl
konjunkturkänsliga statsfinanser som klåfingriga politiker. Med en sådan
försäkring mot inkomstbortfall vid sjukdom och arbetslöshet kan
människor känna den ekonomiska frihet det innebär att veta att de
ekonomiska villkoren i alla fall är godtagbara om man råkar illa ut.
- Ökade avdragsmöjligheter för eget pensionssparande
Att vi fått ett bra offentligt pensionssystem och kan få bra offentliga
socialförsäkringar, gör inte att människor blir utan önskan av eget
sparande, både för ålderdomen och för oförutsedda händelser. Det är
därför vi vill sänka skatterna, minska marginaleffekterna och därmed öka
människors möjligheter att lägga undan en slant.
Vi vill öka avdragsutrymmet från dagens halva basbelopp till i första steget
ett och ett halvt. Det handlar om att skjuta upp beskattningen av en inkomst
till senare genom att spara i ett pensionssparande.
- "En årslön på kontot"
Idag är de flesta möjligheter till studiestöd och bidrag begränsade för
annat än grundutbildning, för den som kommit upp en bit i åldern. Att
starta och driva ett företag är att kasta sig ut i det okända och startkapital
är svårt att få ihop, särskilt för att försörja sig drägligt under startskedet.
Vi anser att människor ska ges möjlighet att disponera ett år av sin pension
för studier, start av ett eget företag eller annat man kan vilja göra. För att
den
disponibla inkomsten för detta år ska kunna bli högre än pensionsrätten, ska
man även kunna ta ut av ett individuellt pensionssparande eller pensions-
försäkring för detta ändamål.
Det blir därmed alltid den enskilde som måste värdera fördelar med
ålderspensionsrätten mot de ekonomiska och förstås alla andra möjligheter
som skapas med studierna eller företagandet.
- Risksparande
Sparformer förenade med risk, främst aktiesparande, är inte bara ett sätt
för den enskilde att kunna få lite högre avkastning. Det innebär också att
företagandet kan få kapital för att skapa jobb och välstånd. Att människor
risksparar är bra för oss alla. Vi anser därför att en rad skattevillkor som i
dag missgynnar risksparande bör ändras och tas bort.
De viktigaste är
- Bort med extrabeskattningen av riskvilligt kapital
- Reformerade fåmansbolagsregler, särskilt vad gäller ägarens utdelnings-
skatt
- Avskaffad förmögenhetsskatt (även för vanliga människor)
- Ökade möjligheter att byta mellan fonder, exempelvis genom
uppskjuten reavinstbeskattning
- Barnfamiljerna
Folkpartiet vill genom sänkta skatter på vanliga inkomster, höjt generellt
barnstöd och minskade inkomstprövade bostadsbidrag se till att just barn-
familjer med låga eller medelhöga inkomster får behålla mer vid en
inkomstökning. Detta har vi krävt ska ingå i den kommande
skattereformen, som enligt regeringens egna riktlinjer ska sikta just på
minskade marginaleffekter för barnfamiljerna.
Folkpartiets kommunala företrädare har i decennier arbetat för
barnomsorgstaxor som är mindre progressiva, mer enhetliga: "enhetstaxa på
dagis." Dessa taxor måste dock beslutas i ett sammanhang där skattesats,
taxekonstruktion, kvalitetsval m.m. ska tas, nämligen på lokal nivå.
Genom skattereduktioner barnbidrag/avdrag och därmed successivt
minskade bostadsbidrag får barnfamiljerna mer egen beslutsrådighet över
ekonomin. Den som vill använda den förbättrade ekonomin att minska sin
arbetstid gör det, den som vill kunna konsumera annat gör det. Valet ligger
vid köksbordet, inte på politikernas sammanträdesbord.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkta marginalskatter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en socialförsäkringsreform,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade avdragsmöjligheter för pensionssparande,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet att tidigare ta ut ett år av allmän
pension och eget pensionssparande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre skattevillkor för sparande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om minskning av barnfamiljernas marginaleffekter.