Reklamskattens snedvridande effekter för konkurrensen mellan olika medier har sedan en lång tid tillbaka varit ett faktum. Förhållandet har blivit än mer tydligt genom utvecklingen av nya medieformer, vilka så gott som undantagslöst inte omfattas av reklamskattelagen. För de medier, däribland dagstidningar och tidskrifter, som alltjämt omfattas av denna lag får reklamskatten en direkt negativ inverkan på konkurrenskraften.
Detta är förvisso inga nyheter. Reklamskatteutredningen (SOU 1997:53) föreslog ett avskaffande av reklamskatten. Samtliga remissinstanser utom en tillstyrkte förslaget. I 1998 års vårproposition uttalade regeringen att även den ansåg att reklamskatten borde avskaffas, men att det "för närvarande" saknades förutsättningar att finansiera ett totalt avskaffande. Mot den bakgrunden föreslogs, i vad de flesta nog uppfattade som ett första steg, ett partiellt avskaffande endast vad gällde reklamtrycksaker. Samtidigt uttalade regeringen att förändringar på reklamskatteområdet måste vara så utformade att "dagspressens ställning och mångfalden inom dagspressen värnas".
Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1999. Det kan dock redan nu konstateras vad många befarade, nämligen att avskaffandet i fråga om reklamtrycksaker snarare bidragit till att ytterligare snedvrida konkurrensen. Dagspressen möter ett allt hårdare motstånd från den genom lagändringen gynnade direktreklamen. Den utgör, utan överdrift, ett uppenbart hot mot det av regeringen uttalade värnet av dagspressens ställning och mångfalden inom dagspressen.
Reklamskatten är genom sin konstruktion omöjlig att upprätthålla. Varje försök att genom på- eller tillbyggnader mildra dess snedvridande effekter leder omedelbart till nya förskjutningar i konstruktionen och till att situationen förvärras. Det nyss nämnda, partiella, avskaffandet för vissa medieformer ger här ett gott exempel. Det är nu därför dags att fullfölja den avveckling som påbörjades i 1998 års vårproposition.
Hemställan
Med hänvisning till den anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fullfölja avvecklingen av lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam.
Stockholm den 4 oktober 1999
Roy Hansson (m)