Det privata sparandet lägger grund för självständighet och trygghet. Att
uppmuntra sparande berikar välfärdssamhället.
Sparandets idé har uråldriga rötter. Att inte förbruka allt du för tillfället
har
tillgängligt utan att lägga undan del av det för sämre dagar har genom
världshistorien varit en av de basala insikter som fört mänskligheten framåt.
Sparandet har skapat trygghet och marginaler.
I modern tid har sparandet både fungerat som en trygghet för den enskilde
och som en viktig finansieringskälla för såväl nyföretagande som riskkapital
till växande företag och börsnoterade företag. Få av våra svenska storföretag
hade varit vad de är i dag om inte småsparare direkt eller indirekt via banker
bistått entreprenörer med riskvilligt kapital.
I den politiska världen har synen på sparandet alltid utgjort en vattendelare
mellan vänster och höger i politiken. För Moderata samlingspartiet och
borgerligheten har det privata sparandet utgjort ett av fundamenten för att
lägga grunden för mänsklig frihet. Rätten att själv få bestämma över sina
egna pengar är helt nödvändigt för att individen skall vara fri. Sparande leder
oftast till ägande. Ägande uppmuntrar ansvarstagande. Ett spritt ägande
lägger därför grunden för ett rikt välfärdssamhälle.
För socialdemokrater och kommunister har privat sparande oftast setts som
grund för klyftor i samhället och därför något som skapar orättvisa. Deras
föreställningsvärld har utgått från en delning av samhället mellan dem med
kapital och dem utan. De tycks ta för givet att det alltid skall vara en mindre
del av befolkningen som skall förvalta ett eget sparande. För dem har i stället
sparandet i samhället setts som ytterligare en uppgift som bör ligga på det
offentliga i form av stat och kommuner.
Sparande betraktas av socialdemokraterna främst som innehållen
konsumtion. Det leder till att den inhemska efterfrågan försvagas. En alltför
svag inhemsk efterfrågan är det som socialdemokraterna och LO brukar se
som det största hotet mot ekonomin. Socialdemokraterna har därför aldrig
tvekat att föra en politik som försvårar för medborgarna att bygga upp ett
eget sparkapital. Undantaget har möjligtvis utgjorts av HSB:s bosparande.
Där har dock socialdemokraterna velat se bosparandet som grund för en
insats i en gemensamägd fastighet. Det insatta kapitalet har betraktats som
vilande, stor skepsis har uttryckts mot och reavinstskatter införts för att
bekämpa en möjlig värdetillväxt i det egna boendet.
Sparandet har förlagts till det offentliga. Regeringens överskottsmål om
två procent över en konjunkturcykel är ett uttryck för den politiken.
Medborgarnas svårigheter att klara sina utgifter en tung månad skall enligt
samma synsätt inte klaras med egna sparade pengar utan med tillskott av
bidrag som den politiska sektorn styr över. Det har i praktiken blivit
uttrycksformen för vänsterns variant av syn på frihet. En frihet som följer på
rätten att få bidrag. Den som på det viset blir beroende av politiska nycker
eller administrativt krångel för att klara av att ställa mat på bordet är enligt
vänsterns synsätt alltså fri.
Sparandet och fördelningspolitiken
Socialdemokraterna lägger stor vikt vid fördelningspolitiska analyser.
Mer sällan diskuteras hur välstånd skapas. I årets budgetproposition finns
med en fördelningspolitisk analys som enbart utgår från begreppet
disponibel inkomst. Vad medborgarna har eller inte har ses enbart som
en effekt av inkomst efter skatt och bidrag. Regeringen missar då helt
den dynamik som det breda svenska sparandet leder till. Den som trots
låga inkomster och omfattande beroende av bidrag lyckats lägga undan
pengar i sparande i aktier eller aktiefonder har kunnat dra nytta av den
kraftiga värdehöjning som skett på världens börser.
Det brukar leda till en diskussion om vem som egentligen har råd att köpa
aktier eller aktiefonder. Det bör då konstateras att över halva svenska be-
folkningen äger aktier direkt eller indirekt. De genomförda privatiseringarna
under den borgerliga regeringsperioden 1991-1994 ledde till ett breddat
ägande. Svenskar boende i glesbygd och kvinnor var överrepresenterade i
privatiseringarna.
Sparande i aktier har visat sig vara en god affär. Generalindex på den
svenska Börsen är satt till 100 med start 1 januari 1980. I dag har siffran
stigit till nära 4.000. En insatt hundralapp i en aktie som följt den normala
värdeutvecklingen sedan 1980 är alltså i dag värd nära 4.000 kronor.
Småspararnas aktieinnehav skapar intresse för företagandet som idé och
för hur enskilda företag utvecklas. Kunskapen om hur välstånd skapas och
den svenska samhällsekonomin fungerar fördjupas. Småspararna har genom
åren visat sig vara de mest långsiktiga ägarna, i kontrast till institutionella
ägare som gör snabbare postitionsförflyttningar. Ett stort individuellt ägande
av aktier anses därför bidra till stabilitet på Börsen.
Ibland sprids en föreställning att det är dyrt och svårt att köpa aktier. Köp
av enstaka aktier, eller ett månatligt litet sparande i en aktiefond, kostar
inte
mer än några paket cigaretter eller fyra Bingolotter eller motsvarande
fredagens inhandling från Systembolaget. Snart sagt varje svensk har råd.
Det har allt fler svenskar också upptäckt. Det har blivit en viktig källa till
egen ökad självständighet för många svenskar.
Dessa förhållanden utmanar invanda fördelningspolitiska föreställningar.
Hur mycket och på vilket sätt vi sparar spelar en avgörande roll för hur
mycket svenskarna får över till konsumtion.
Tre viktiga sparandereformer
Innan Gösta Bohman lanserade idén om skattegynnat fondsparande var
aktieägandet inte särskilt spritt i Sverige. Allemansfondernas tillväxt
under 1980-talet öppnade för en ny syn på aktieägande. Många kunde
tack vare det enkla sättet att spara lära sig att det fanns mycket att vinna
på att investera i aktier. Dagens sparande i aktiefonder och andra typer av
fonder har utvecklats till ett folknöje. Kvällstidningarna överträffar
varandra i beskrivningar av vilka fonder som finns och hur de klarar sig i
relation till varandra. Detta är i grunden en mycket positiv utveckling.
De borgerliga privatiseringsprogrammet i början av 90-talet gjorde en
kvarts miljon nya svenskar till aktieägare. Privatiseringen av SSAB, Assi
Domän och Pharmacia ledde till att dessa aktier blev några av Börsens mest
ägarspridda aktier.
Det nya pensionssystemet som skall ersätta ATP är också mer
sparandetillvänt. Av pensionsavgiften på 18,5 procent får den blivande
pensionären själv placera 2,5 procent i en så kallad premiereserv. När väl
systemet kommit igång kan den enskilde välja att placera dessa pengar i
olika fonder. Erfarenheter från andra länder visar att fondbaserade pensioner
har en mycket bättre värdetillväxt för den enskilde än avgiftsbaserade likt vår
tidigare ATP-system. Till detta kommer att också avtalspensioner i olika
former möjliggör för den enskilde att placera även dessa pensionsmedel i
aktiefonder bland annat.
De utökade möjligheterna att mer aktivt placera sina egna framtida
pensionspengar har lett till ett helt nytt pensionstänkande. Det är vad du själv
betalar in och hur du själv väljer att placera dina pengar som avgör din
pension. Det faller inte bara ut pengar ur ett system utan koppling till hur
ekonomin går och vad du själv arbetat ihop. Detta betyder mycket för
medborgarnas möjlighet att förstå och intressera sig för sin egen och
samhällets ekonomi.
Kapitalet lämnar landet
De tre ovan nämnda sparkonforma reformerna till trots är sparandet totalt
sett satt på undantag i Sverige. Svensken som sparar i aktier här i Sverige
träffas av en dubbelt så hög beskattning jämfört med andra aktiesparare
inom EU och OECD. Det är mer skattegynnat för utländska placerare
och institutioner att äga svenska företag än det är för svenskarna själva.
Det skapar en drivhusmiljö som placerar stora delar av det svenska
folkets sparande utanför landets gränser och som dessutom driver
ägandet av svenska företag utomlands.
Den svenska dubbelbeskattningen, förmögenhetsskatten, kapitalskatten
och den internationellt sett höga reavinstskatten, framförallt på längre
aktieinnehav, skapar tillsammans ovan nämnda förhållanden. Det är ett
utslag av att socialdemokraterna endast velat medverka till skatteför-
ändringar som underlättar för kapitalet att stanna i bolagen. Skarpa skatte-
gränser har dock skapats gentemot ägarna av bolagen. Det följer av en politik
som gärna ser företag men som ogillar företagare. Det kan på sikt leda till en
situation där företag finns kvar i Sverige med viss form av produktion, men
där ägandet och därmed de långsiktiga besluten befinner sig utanför landets
gränser. Den processen är redan i full gång: ABB, Volvo, Stora, Astra och
SAAB för att bara nämna några.
Internationella exempel och inte minst egna svenska erfarenheter visar på
de stegrade svårigheterna av att försöka föra en skatte- och regelpolitik för
kapital som avviker från viktiga konkurrens- och grannländer. Den nya
ekonomins främsta kännetecken är kapitalets gränslöshet och lättrörlighet.
Den som inte förstår att anpassa sig till detta eller försöka dra fördel av den
nya situationen riskerar förlora stora kapitalsummor ur landet och samtidigt
förlora skatteintäkter beroende på att skattebaserna eroderar.
Sverige behöver en politik som uppmuntrar
sparande
Den globala kapitalmarknaden och det allt rörligare kapitalet till följd av
de avregleringar som olika högerregeringar inledde under 1980-talet har
skapat en god tillgång på riskvilligt kapital i världen. Det traditionella
skälet för att uppmuntra inhemskt hushållssparande har därför delvis
förändrats. För många små företag och entreprenörer som funderar på att
starta eget betyder dock fortfarande eget sparkapital eller möjligheten att
låna av släkt och vänner väldigt mycket. Det är en typ av riskvilliga
insatser som bankerna inte längre står för efter 80-talets problem.
Vikten av ett gott sparandeklimat blir dock allt viktigare av ett annat skäl.
Den svenska välfärdsstaten, uppbyggd i syfte att ta hand om oss alla i varje
skede av livet, visar allt allvarligare revor. Ersättningssystemen är så
anpassade till LO-kollektivets medlemmar att det för många inte passar in på
deras verklighet eller har ersättningsnivåer som kommer i närheten av att
ersätta för verkliga lönebortfall vid sjukdom eller föräldraledighet. Det
faktum att av svenskarna allt fler blir allt äldre är i grunden någonting
positivt.
Det blir dock mer problematiskt när välfärdssystemen är uppbyggda enligt
stafettloppsprincipen, nu yrkesverksamma försörjer unga och gamla som inte
själva kan förvärvsarbeta. Den ekvationen går mot att allt färre skall försörja
allt fler. Demografiska studier visar att hela västvärlden är inne i en liknande
process där vi lever längre och barnafödandet går ner. Effekterna har dock
synts först i Sverige. Det kommer att sätta ökad press på välfärdssystemen.
Nödvändigheten av att koncentrera offentliga insatser till verkligt behövande
kommer att bli allt mer tydligt. Detta behöver inte vara någonting negativt.
Tvärtom finns siffror som redan i dag visar att våra yngsta pensionärer med
ofta full ATP och stort eget sparkapital tillhör vår mest välmående del av
befolkningen. Det kommer därför att falla sig naturligt att allt fler inför sin
ålderdom sparar allt mer själva för att avlasta pressade offentliga system,
men också för att få njuta större egen frihet.
Liknande resonemang kan föras för studenter som söker sig till högre
utbildning. De som har längst utbildning är oftast attraktivast på arbets-
marknaden. Möjligheten att själv tjäna goda framtida inkomster är stor. Det
bör öppna för möjligheter för studenterna att själva i någon form av egna
konton, ibland kallade kompetenskonton, blanda egensparade medel, avsätt-
ningar från eventuella arbetsgivare med skattesubventionerade lån.
Konstruktioner där arbetsgivare bidrar med del av beloppen för
vidareutbildning, föräldraförsäkring och tilläggsförsäkringar av olika slag
finns redan och kommer säkert att växa enormt i omfattning. Det bör också
uppmuntras.
Moderata förslag om att avskaffa dubbelbeskattningen och förmögenhets-
skatten samt att kraftigt sänka inkomstskatterna lägger grunden för en god
sparandemiljö i Sverige. Ett spritt ägande i den privata sektorn skapar risk-
villigt kapital och bidrar samtidigt till att lätta bördan från pressade
offentliga
system. Sverige behöver en politik som aktivt uppmuntrar privat förmögen-
hetsbildning och ett spritt ägande.
Regeringens budget leder till en konjunkturförstärkande politik. Köp-
kraften späs på och riskerar bli inflationsdrivande. Sparandet har en mycket
viktig funktion i högkonjunkturer för att suga upp del av köpkraften och i
stället ledas över till utbudsstimulerande investeringar. Detta resonemang
verkar regeringen helt begränsa till de offentliga finanserna men det är minst
lika angeläget vad avser det privata sparandet. En politik för att uppmuntra
sparande i enlighet med de förslag vi väckt i denna motion är därför särskilt
lämplig som ett sätt att motverka inflationstendenser i ekonomin i den nu
rådande samhällsekonomiska situationen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om motiven för att uppmuntra privat sparande i
Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en förändrad skattepolitik för att sluta
missgynna svenskt enskilt ägande av företag i Sverige.