I samband med att den stora skattereformen trädde i kraft 1991
avskaffades den gräns för hobbybiodling som tidigare medgav att en
biodlare fick ha femton bisamhällen. Nu omfattas biodlingen av den
allmänna principen om skattskyldighet, dvs. när vinst uppstår i
näringsverksamhet skall den beskattas.
Beslutet innebar att även biodlare som i sin hobby hade mycket få
bisamhällen blev bokföringsskyldiga för kostnader och intäkter i biodlingen.
Vid en revision har biodlaren bevisbördan att kunna styrka att inte vinst
uppstått. Det har förekommit att biodlare med så få som fyra bisamhällen har
tvingats lämna sådana uppgifter till skattemyndigheterna. Erfarenheten visar
att en blygsam vinst uppstår först vid ett innehav av närmare femton
bisamhällen.
Mot denna bakgrund är det givet att riksdagsbeslutet på ett kraftigt sätt har
påverkat biodlingen. Sveriges Biodlares Riksförbund, som är den ena av
Sveriges två biodlarorganisationer, organiserar över 99 % av de registrerade
biodlarna i landet. Förbundet minskade åren närmast efter riksdagsbeslutet
med mellan 1000 och 2000 medlemmar årligen. Denna minskning har sedan
fortsatt så att även senare år mellan 300 och 700 biodlare lämnat förbundet.
Totalt är minskningen till idag 27 %, jämfört med året före riksdagsbeslutet.
Effekter av minskningen
Det stora flertalet av dessa biodlare slutade helt med sin biodlarhobby,
eftersom hobbyglädjen försvann när de fick axla bevisbördan att kunna
styrka att de inte gjort någon vinst. Man kan jämföra med om frimärks-
samlaren eller strumpstickerskan skulle ha fått plikten att visa att deras
hobby inte lönade sig.
Frånsett det småsinta och futtiga i myndigheternas sätt att se på biodlar-
hobbyn, - och det är illa nog - har klåfingrigheten, som inte inneburit nya
skatteintäkter, inneburit att Sveriges behov av pollinerande bin är kraftigt
eftersatt. Det nationalekonomiska värdet för samhället av att fruktträd och
annan gröda pollineras kan uppskattas till mellan 700 miljoner och 1,4
miljard kronor.
Många biodlare slutade alltså helt med sin hobby. En annan effekt av
minskningen av antalet medlemmar i riksförbundet är att ett antal hobby-
biodlare lämnade förbundet, men fortsatte med sin hobby "svart". De är
alltså inte organiserade, och kan därför inte nås av information och utbild-
ning om binas sjukdomar och hur de bemästras, och annan angelägen
information. Detta är särskilt allvarligt i områden där bisjukdomen varroa
förekommer, eftersom de oorganiserade biodlarnas bisamhällen riskerar att
bli smitthärdar som sprider sjukdomen, och dessa "svarta" hobbyodlare nås
inte av information och blanketter om sin skyldighet enligt bisjukdomslagen
att minst var tredje år lämna uppgift om var deras bisamhällen är placerade.
En enkel lösning
En enkel och adekvat lösning av problemet, som inte medför några kost-
nader, är att riksdagen fastslår att skattemyndigheterna återgår till regeln
om att biodlare med upp till femton bisamhällen är befriade från
bokförings- och anteckningsskyldigheter och bevisbördan att de inte
tjänat pengar på dessa femton bisamhällen. Skattemyndigheterna skulle
därmed också få resurser frigjorda till något mer meningsfullt och
lönande än att skattekontrollera en så föga lukrativ hobby. Genom att i
stället uppmuntra och inte bestraffa nya biodlare skulle dessutom den
viktiga pollineringen säkras. Skulle biodlarna med upp till femton
samhällen få sälja sina honungsprodukter utan onödig skattebyråkrati
skulle det också innebära en bättre handelsbalans; i dag importeras mer
än hälften av all honung.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en fast gräns för antalet bisamhällen under vilken
inte skattskyldighet föreligger.