Sverige är både i praktiken och i teorin en del av en alltmer
internationaliserad värld. Tydligast syns det kanske i den ekonomiska
sfären. Det som händer i Sydostasien på natten påverkar oss alla på
morgonen. Den ekonomiska utvecklingen handlar inte längre enbart,
eller kanske ens huvudsakligen, om hur utvecklingen är i ett land.
Utvecklingen syns på i princip alla områden. Det handlar om
investeringar, kapitalflöden och handel.
I huvudsak är denna utveckling positiv. Ett närmare samarbete och ökad
handel leder till växande ekonomier.
Men med detta följer samtidigt också ett allt större beroende av varandra.
Ett beroende som på vissa områden begränsar politiska och demokratiska
ambitioner.
De som besitter kontrollen över kapitalet får lättare att ställa olika länder
och olika villkor mot varandra. Om inte kapitalets villkor uppfylls hotar man
de demokratiskt valda regeringarna med att flytta kapital och närings-
verksamhet till länder med "bättre" förutsättningar för näringsverksamheten.
Detta riskerar att sätta klara begränsningar på såväl välfärdspolitiska som
miljöpolitiska ambitioner. Framför allt handlar det om en skattekonkurrens
som successivt tvingar länderna att sänka skattetrycket. Detta innebär på sikt
ett hot mot möjligheterna att såväl finansiera välfärdsstaten som styra bort
från miljöförstörande utsläpp genom ekonomiska styrmedel.
Denna skattekonkurrens märks idag tydligt i så gott som alla
näringsgrenar. Med en sådan utveckling riskerar vi att efter hand få skatta
inte efter vad som är bäst från fördelnings- eller miljösynpunkt utan efter
vilken skattebas som är minst rörlig. Fastigheter och arbetskraft med låg
utbildning och därmed låg rörlighet riskerar att drabbas av hårdare
skattetryck medan kapital och föroreningar kan erhålla lägre skatter på grund
av rörligheten.
Det finns därför all anledning att söka samarbete för att motverka
skattekonkurrens inom de internationella organ där Sverige kan verka.
Speciellt viktigt torde det vara för de länder, likt Sverige, som tror på en
generell välfärdspolitik. En sådan samverkan bör grunda sig på ett arbete för
att uppnå miniminivåer.
De överenskommelser som skett inom EU när det gäller skattefrågor har
till stor del haft karaktären av miniminivåer just för att undvika skatte-
konkurrens nedåt men samtidigt bereda nationalstaterna nationell handlings-
frihet.
Arbetet mot skattekonkurrens bör främst handla om de områden där
skattebaserna är som mest rörliga. Några uppenbara fall är kapital-
beskattning, miljöbeskattning och företagsbeskattning.
En sådan samverkan bör naturligtvis ske inom organ som har inflytande
nog att genomdriva politiken, inte bara till ord utan också i praktisk handling.
Sverige bör därför verka mot skattekonkurrens framför allt inom ramen för
EU-samarbetet.
Om detta inte blir verklighet riskerar besluten att i praktiken fattas av de
med lägst välfärdspolitiska ambitioner. Den lägsta gemensamma nämnaren
blir i så fall rådande och bestämmer skatte- och välfärdsnivån.
Kommer det då inom EU att finnas stöd för en skattepolitik i enlighet med
den som den svenska folkmajoriteten vill se? Svaret är långt ifrån givet.
Sverige har i jämförelse med andra länder haft en hög skattenivå eftersom
Sverige har en hög ambitionsnivå när det gäller välfärden. Mycket talar dock
för att skillnaden kommer att bli mindre framöver. Flertalet europeiska
länder ser framför sig en ökande andel äldre i befolkningen. Med det följer
ökande krav på sjukvård, äldreomsorg och pensioner och därmed i
förlängningen ökande krav på skatteuttag.
Samtidigt har flertalet europeiska länder genom allmänna val de senaste
åren valt regeringar som har de högre ambitionerna när det gäller utbildning
och välfärd. Det finns all anledning att tro att skillnaden kommer att minska
framöver.
Minskad skattekonkurrens skulle också öka den politiska handlings-
friheten. Flertalet regeringar vill naturligtvis återvinna en del av den makt
som man förlorat. Att på uppdrag av folket kunna bestämma skatte- och
välfärdsnivåer och inte vara utlämnad till valutaspekulanter och kapitalägare
är att återvinna demokratiskt inflytande. Att finna politiskt stöd inom EU för
en sådan politik borde vara långt ifrån omöjligt.
Riksdagen bör därför av regeringen begära en plan för hur skattepolitiken
successivt ska kunna utvecklas inom ramen för EU-samarbetet med
inriktning på att bevara skatter på en sådan nivå att höga välfärdsåtaganden
och tydliga miljömål garanteras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökade insatser mot skattekonkurrens
inom ramen för EU-samarbetet.