I juni 1998 beslöt riksdagen att avskaffa reklamskatten på
reklamtrycksaker fr.o.m den 1 januari 1999. Den slopade skatten avser
inte s.k. gratistidningar. Vidare har allmänna nyhetstidningar nedsatt
skatt till fyra procent samt radio och TV till noll procent. Detta gäller
även lokala och regionala stationer. Inte heller reklam via Internet
omfattas av punktskatten. Endast gratistidningar betalar därmed elva
procents reklamskatt.
Vi anser att reklamskatten i sin helhet bör avskaffas. Skatten är en extra-
skatt på information och marknadsföring som gör det svårare och dyrare för
företag att sälja. Därtill träffar skatten i sin nuvarande utformning i högre
grad mindre företag än större företag.
Skälen för ett avskaffande är väl kända. Såväl 1996 års reklamskatte-
utredning som en överväldigande majoritet av remissinstanserna ansåg att
reklamskatten i sin helhet borde avskaffas. Förre skatteministern Östros har
även uttalat att han anser att skatten bör avskaffas. Lagens utformning är i
många stycken oklar och skatten slår godtyckligt mellan företag. Det är svårt
för skattemyndigheten att tillämpa lagen lika på lika fall, därmed är det än
svårare för skattskyldiga att förstå och tillämpa lagen. Därtill snedvrider
skatten som antytts ovan konkurrensen mellan olika media och bidrar till att
minska antalet sysselsättningstillfällen i Sverige. Dessa förhållanden gäller
även efter den beslutade ändringen.
Den av riksdagen beslutade ändringen av reklamskattelagen riskerar att
göra sakernas tillstånd än värre genom att den nya utformningen i högre grad
snedvrider konkurrensen mellan olika typer av företag. De företag som i
praktiken berörs av det beslutade undantaget från reklamskatt är de större
företagskedjor som trycker upp egna reklamtrycksaker och distribuerar dessa
till kunderna.
Därigenom snedvrids förutsättningarna för en konkurrens på lika villkor i
ytterligare ett avseende. De minsta företagen, vilka av naturliga skäl inte i
samma utsträckning kan trycka upp egna reklamtrycksaker utan i allmänhet
vänder sig till s.k. gratistidningar med sin marknadsföring, drabbas alltjämt
av skatten, medan större kedjor slipper undan. Inte heller har de i allmänhet
råd med TV-reklam. Detta riskerar ytterligare att utarma stadskärnor med
mindre butiker till fördel för större köpcentra i städernas ytterområden.
Den nyss genomförda ändringen av lagen ger således de minsta företagen
en konkurrensnackdel gentemot de något större företagen. En sådan
utformning ter sig väl så märklig som den som gällde före ändringen.
Det kan därtill på goda grunder anses att reklamskatten till sin natur
sannolikt strider mot EU:s direktiv om mervärdesskatt, enär reklamskatten i
praktiken fungerar som en extra moms på reklam. Riksskatteverket har även
beviljat berörda företag anstånd med inbetalning av skatten till dess
sakfrågan om skattens förenlighet med EU-rätten slutligen avgjorts. I en dom
från länsrätten i Dalarna 1998-10-06 har därtill beslutats att säkerhet för
skatten inte behöver ställas under tiden.
Vid utskottsbehandlingen våren 1999 rådde stor enighet om skattens
avskaffande. Problemet var finansieringen. Samtidigt erkändes i princip de
problem som ovan berörts. Skatteutskottet behandlade en motion med
likartat innehåll vid föregående riksmöte. Utskottet anförde då
(1998/99:SkU13) att skälen för att inte helt slopa reklamskatten var
finansiella och att man "förutsatte att regeringen noga följer utredningen och
återkommer till dessa frågor så snart utvecklingen motiverar detta".
Vi står fast vid vår uppfattning att reklamskatten i sin helhet bör avskaffas.
Vi menar därför att det nu är dags att så sker.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att avskaffa reklamskatten.