Bilförmånsbeskattningen har ändrats flera gånger under senare år, senast
1 januari 1997. Trots detta är beskattningen idag inte anpassad till
förhållandena i knappt en halv miljon småföretag utan reglerna är
utformade utifrån situationen i större företag där tjänstemän kan välja om
de vill ha tjänstebil eller inte. För dem är bilen inte i första hand, och i
många fall inte alls, något arbetsredskap utan en ren anställningsförmån.
I mindre företag är situationen i allmänhet den omvända, bilen är i första
hand ett arbetsredskap, vilket i mån av utrymme, även kan användas
privat. Härmed kan således en effektiv användning av bilen som tillgång
i ett företag som drivs av en familj åstadkommas. Idag tvingas många
företagare att av skatteskäl skaffa två bilar, en i företaget och en privat,
detta för att undvika en förmånsbeskattning som schablonmässigt utgår
från att bilen körs privat minst 1 700 mil per år. För företagarfamiljer
som kör mindre privat blir detta ett dyrt "bilinnehav".
Reglerna med krav på reseräkningar vid körning i tjänsten innebär därtill i
praktiken att den gamla körjournalen återinförts. Detta har lett till ökad
administration som försvårar företagande. Reglerna med den innebörden
riskerar dessutom att leda till ett omfattande fusk med falska reseräkningar.
Riksskatteverket, RSV, har självt uttalat att det inte har resurser att
kontrollera riktigheten av reseräkningarna. Sådana regler passar inte för
ägare i fåmansföretag.
Bilar i näringsverksamhet som utgör arbetsredskap bör därför undantas
från förmånsbeskattning om de endast i mindre omfattning används privat.
Därmed slipper företagare det administrativa merarbete som de nya reglerna
innebär förutom att de inte riskerar att, som idag, dubbelbeskattas för flera
fordon.
Dessutom bör förmånsvärdet, i de fall bilen inte utgör arbetsredskap, ta
större hänsyn till det faktiska värdet av förmånen. På det nya systemet med
reseräkningar ställs det samma beviskrav som på en körjournal. Då bör även
den totala kostnaden för att hålla bilen få proportioneras mellan närings-
verksamheten och den privata ekonomin i förhållande till andelarna körning i
arbetet respektive privat. Detta möjliggör en mer effektiv resursanvändning
genom att ett och samma fordon kan användas både i företaget och privat när
detta är möjligt. En sådan i grunden sund och effektiv resursanvändning ska
inte, såsom idag, motverkas av skattesystemet.
Skatteutskottet behandlade under föregående riksmöte en motion liknande
denna. I skatteutskottets betänkande 1998/99:SkU10 avstyrktes kraven på
förenklingar och förbättringar i förslaget om att undanta bilar som används
som arbetsredskap från beskattning med motiveringen att "dagens regler ger
goda möjligheter att uppnå ett rimligt utfall". Vi delar inte den uppfattningen.
En ändring som undanröjer rättsosäkerhet i hanteringen och som förenklar
och förbättrar bilförmånsbeskattningsreglerna skulle välkomnas av småföre-
tagaren.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bilar som är arbetsredskap i näringsverksam-
het undantas från förmånsbeskattning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det, vid beräkningar av förmånsvärde för
fordon som inte är arbetsredskap, bör tas större hänsyn till det faktiska
värdet av förmånen.