Vanligen diskuteras kommunikationerna i Sverige med utgångspunkt i
situationen i de större städerna och kommunikationerna mellan större
befokningscentra. Landsbygdens och glesbygdens kommunikationer
hamnar ofta vid sidan av. Det är kanske naturligt med tanke på att varken
tåg, flyg och ofta inte ens bussar är ekonomiskt försvarbara alternativ i
glesbygden. Ändå bor en inte ringa del av Sveriges befolkning i vad som
kan betraktas som glesbygd, och dessa människors behov bör rimligen
vara en viktig del av en modern kommunikations- och trafikpolitik.
En viktig utgångspunkt för en modern trafikpolitik är miljöperspektivet.
Alltfler inser att vi måste anpassa vår civilisation till vad som är långsiktigt
hållbart. En fråga som måste ställas är därför hur ett uthålligt samhälle ser
ut.
Hur ska vi organisera samhället i framtiden? Vi menar att landsbygd och
glesbygd är viktiga i ett ekologiskt framtidsperspektiv. Det är mycket som
talar för att fler människor i framtiden kan leva och försörja sig på
landsbygden. Storstäder kan inte heller fungera utan ett betydande omland.
Landsbygden bidrar med betydande värden och kan utgöra en viktig bas
för att bygga ett långsiktigt uthålligt samhälle. Den konflikt som ibland
uppstår mellan storstad och glesbygd måste därför hanteras så att vi inte får
en fortsatt utarmning av glesbygden.
De som får bära de största direkta kostnaderna för fungerande
kommunikationer är människor i glesbygden. Om beroendet av bil är stort
innebär det också att de miljöskatter som samhället tar ut för att begränsa
bilismen och styra mot kollektiva transportlösningar ger ytterligare
kostnader. Detta trots att det i glesbygden oftast inte finns något alternativ
till
bilen.
Å ena sidan måste vi minska miljöskadliga transporter, uppmuntra
energieffektivare teknik och energisnålare bilar, å andra sidan finns inga
alternativ för människor i glesbygden. De rimliga slutsatserna av detta
faktum är att höga miljöskatter är nödvändiga och att det är riktigt att
subventionera kollektivtrafik i städer och mellan befolkningscentra där det är
ekonomiskt försvarbart. Men det är också rimligt att genom politiska beslut
göra det möjligt för människor att bo kvar i glesbygden, även om priset för
drivmedel skulle öka kraftigt.
Om inget görs för att kompensera glesbygdsboende är riskerna stora att
människor i större utsträckning vänder sig mot en nödvändig miljöpolitik och
att det i sin tur försenar omställningen till ett ekologiskt anpassat samhälle
och att miljöförstöringen under tiden förvärras.
En lösning som en del framhållit är att införa lägre skatter på bränsle i de
delar av landet där vi har en glesare befolkning. Det här är dock praktiskt
svårt om vi ska undvika problem i gränsområdet mellan högre och lägre
skatter. En annan nackdel är att incitamenten för att byta till mer energisnåla
fordon minskar.
Glesbygdsavdrag eller glesbygdsbidrag
En metod skulle kunna vara att införa någon form av bidrag eller avdrag
på skattsedeln för dem som bor i glesbygd. Bidraget alt avdraget skulle
kunna utformas så att barn inräknas genom att föräldrarna får bidrag eller
får göra avdrag även för dem. Svårigheterna med denna modell ligger i
gränsdragningen för när man ska erhålla kompensationen. Här finns
många alternativa lösningar men rimligen bör en modell utvecklas som
utgår från ett visst avstånd till en större tätort. Vi anser att det är hög tid
att regeringen får i uppdrag att utreda frågan om hur ett särskilt
glesbygdsbidrag eller glesbygdsavdrag skall utformas för att ge bättre
möjligheter för människor att bo kvar och verka i glesbygd.
Kompensationen bör vara så stor att den har en reell betydelse för
hushållsekonomin.
Vägarna
Ett annat problem är att standarden på stora delar av landets mindre
vägar de senaste åren blivit alltmer eftersatt. Grusvägarna i exempelvis
Norrlands inland trafikeras av stora och tunga fordon och måste
kontinuerligt underhållas för att vara farbara året runt. Tendensen är dock
att det inte längre går att upprätthålla en rimlig standard på grusvägarna
och värst utsatta är glesbygdskommunerna i Norrland. Vi anser att det
måste till en förbättring som innebär att dessa problem blir lösta.
Riksdagen bör därför ta initiativ till en långsiktig plan för att upprusta
grusvägnätet. Finansiering kan ske genom omprioritering så att en större
del av väganslagen förs över från det övriga vägnätet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utredning om en kompensation till
glesbygdsboende för höga drivmedelskostnader,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en långsiktig plan för att höja
standarden på grusvägnätet i landet, framför allt vad gäller glesbygds-
kommunerna.1