Den pågående avfolkningen av inlandsområdena och skogsbygderna är mycket oroande. Dessa bygder är i själva verket stora resursbygder.
Flyttningarna sker ofta mot den enskildes vilja och det betyder också i många fall en omfattande kapitalförstöring, då fullgoda bostäder lämnas för att möjligen bli fritidshus.
Samtidigt får vi överhettningsproblem i storstadsområdena med bostads- brist, trängsel och sämre miljö. Den kommunala verksamheten i våra avfolk- ningsområden blir allt svårare att upprätthålla till en rimlig och likvärdig servicenivå på grund av sämre ekonomi trots i många fall mycket höga kom- munalskatter. Till stor del beror den försämrade ekonomin på allt lägre skattekraftsunderlag. Det kan konstateras att dagens inkomst- och kostnads- utjämning mellan kommunerna inte räcker till för att rätta till den ekono- miska obalansen mellan regionerna.
Dagens form för beskattning av näringsverksamhet inom skogsbruket missgynnar kommunerna i skogs- och inlandsbygderna genom att skatten tillförs ägarens hemkommun och inte den kommun där näringsverksamheten bedrivs. Att detta är av betydande omfattning visar exemplet från mitt hemlän Västerbotten där vi har 17 663 fastigheter med mer än 10 hektar skog. Av dessa har 5 558 fastigheter sina ägare bosatta utanför den kommun där fastigheten är belägen.
Enligt min mening borde det närmare utredas om inte beskattning av näringsverksamhet kunde ske i den kommun där fastigheten är belägen, i syfte att stärka skatteunderlaget i berörda bygder och därmed medverka till att ge underlag för mera jämlika levnadsvillkor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om ändrad beskattningsform av näringsverksamhet inom skogsbruket.
Stockholm den 28 september 1999
Åke Sandström (c)