Motion till riksdagen
1999/2000:Sk318
av Lundgren, Bo (m)

Trygghet i förändring - om skatter och social omsorg


Sammanfattning
I denna motion presenterar Moderata samlingspartiet en
politik som syftar till trygghet i förändringen.
Sverige måste bli ett kreativt, dynamiskt och företagsamt samhälle för att
kunna ta tillvara de möjligheter som bl.a. globaliseringen erbjuder. För att
detta skall vara möjligt krävs en strukturell förnyelse av Sverige, bl.a. genom
lägre skatter.
I en snabbt föränderlig tid ställs emellertid också krav på att alla skall
kunna känna den trygghet som den fulla delaktigheten i förändringen
förutsätter. Varje människa måste kunna fatta självständiga beslut om sitt
eget liv, slippa beroendet av det offentligas välvilja och veta att det gemen-
samma ansvaret fungerar när det behövs - och på ett sätt som tillgodoser de
personliga behoven.
Moderata samlingspartiet föreslår en lång rad skattesänkningar som syftar
till att öka den enskildes möjlighet att kunna försörja sig på sina egna
arbetsinkomster och att kunna ha kontroll över den egna tillvaron. Det gäller
bl.a. sänkta inkomstskatter och en successiv avveckling av fastighetsskatten.
Moderata samlingspartiet vill också genomföra en bred social reform.
Inriktningen är att de som har de största behoven också skall omfattas av de
största omsorgerna. Socialförsäkringarna skall utformas på ett sådant sätt att
de motverkar bidragsberoende.
Sjukvården måste reformeras. En obligatorisk hälsoförsäkring skapar nya
förutsättningar för att ge alla vård i tid och på villkor som patienten själv
råder över. I avvaktan på detta bör en vårdgaranti införas utan dröjsmål.
Äldreomsorgen måste kunna erbjuda alla gamla en god och värdig om-
vårdnad på personliga villkor.
Familjepolitikens inriktning skall vara sådan att barnfamiljerna själva får
de bästa förutsättningarna att styra den egna framtiden. Avdragsrätt för
styrkta barntillsynskostnader, kompletterad med en barnomsorgspeng verkar
i denna riktning.
En politik med denna inriktning förenar det kreativa och dynamiska med
det trygga och förutsebara. Det är vad som behövs för att Sverige med
tillförsikt skall kunna möta nästa århundrade.
Inledning
Det sena 1900-talets viktigaste händelser är den
demokratiska frigörelsen i spåren av Sovjetunionens
sammanbrott, den teknologiska omvandlingen till följd av
den elektroniska revolutionen och den globala marknadshus-
hållningens expansion.
Var och en av dessa förändringar är tillräckligt stora i sig för att beskrivas
som revolutionära, och tillsammans bildar de en dynamisk kombination som
gör 1980- och 90-talen till två av de mest formativa decennierna i männi-
skans historia.
Två drag är typiska för vår tid. Hastigheten med vilken världen förändras
är den ena. Den andra är omfattningen. Medan de som för 200 år sedan
berördes av den industriella revolutionen kunde räknas i ett fåtal miljoner i
en mycket liten del av världen berör dagens samhällsomvandling miljarder
människor över hela jorden.
Förändring uppfattas ofta som närmast definitionsmässigt oförenligt med
trygghet. Det nya som kommer är okänt och oförutsebart. I den meningen är
fria, framstegsvänliga samhällen också alltid otrygga samhällen. Att
samhället utvecklas som konsekvens av att enskilda människor har haft
makten att förändra sin tillvaro och ta egna initiativ och eget ansvar innebär
också att förändringar lätt framstår som resultatet av anonyma och opåverk-
bara krafters spel.
I verkligheten förhåller det sig precis tvärtom. Centralplanerarens ideal-
samhälle är visserligen tänkt att uppfylla alla rimliga krav på förutsebarhet.
Men det skapar i verkligheten den otrygghet till liv och frihet och det
beroende av den politiska och administrativa makten som alltid varit den en
totalitära och godtyckliga maktutövningens främsta kännetecken.
All erfarenhet visar att det bara är pluralistiska samhällen med ett starkt
skydd för individens fri- och rättigheter och en fri marknadshushållning som
skapar verklig trygghet. Den enskildes fria val, individens och de små
gemenskapernas makt både över sin vardag och de avgörande livsvalen är
trygghetens yttersta förutsättning. Det är en av 1900-talets viktigaste lär-
domar.
En annan viktig erfarenhet är det ömsesidiga sambandet mellan individens
och familjens möjligheter till utveckling och det ekonomiska och tekno-
logiska framåtskridandet. Ett samhälle som försjunker i ett fördelnings-
politiskt och statiskt nollsummespel blir ett stagnerande samhälle där allt fler
kämpar om en allt mindre kaka. Ett sådant samhälle erbjuder i längden bara
otrygghet och sjunkande välstånd.
I ett samhälle med en fri ekonomi, valfrihet och fri företagsamhet finns den
dynamik och den skaparkraft som är förutsättningen för att den enes bröd
också skall bli den andres stöd. I ett sådant samhälle sprids tryggheten till
allt
fler i takt med att ekonomin utvecklas. Individens egen utveckling ger i sin
tur ett dynamiskt bidrag till ekonomins framsteg.
Så kommer friheten, framstegen och tryggheten att utgöra det moderna
välfärdssamhällets kärna. Utan frihet, inga framsteg. Utan framsteg ingen
trygghet.
I denna motion presenterar vi riktlinjerna för vår politik på två för
tryggheten centrala områden, nämligen skatterna och gemensamma sociala
åtaganden. De är nära förknippade med varandra: en skattepolitik som
återskapar den personliga trygghet som för många gått förlorad under de
senaste decennierna, en framsynt socialpolitik som ger varje människa det
som behövs av gemensam trygghet, kvalitet och värdighet.
Bräcklig trygghet
Grundstenar för välstånd är arbete, företagande och
efterfrågade, gedigna kunskaper och färdigheter. Under de
tre senaste decennierna har det svenska välståndet utvecklats
sämre än i de flesta jämförbara länder. Sverige har halkat
ned i välståndsligan från en topposition i början av
sjuttiotalet till en placering efter flertalet västeuropeiska
länder i dag. För att kunna säkerställa och utveckla
välståndet är det en nödvändig förutsättning att växtkraften i
ekonomin återställs.
Tryggheten har flera dimensioner. Grundläggande är den personliga
trygghet som bland annat ligger i att ha ett arbete och att kunna försörja sig
och sin familj på sin arbetsinkomst. Hit hör också att man är säker till liv och
lem och egendom av vad slag det vara må. Viktig är också den gemensamma
trygghet som ligger i förvissningen om att det finns ett gemensamt ansvar för
att ingen skall fara illa eller lida nöd. Sjukvården skall fungerar närhelst vi
behöver den, skolan skall ge våra barn de kunskaper som behövs för deras
framtid. De som behöver stöd skall alltid kunna räkna med att hjälpen finns,
när den behövs.
Liksom välståndsutvecklingen har försvagats har den personliga
tryggheten urholkats under de senaste decennierna genom dels brist på egen
arbetsinkomst, dels därför att många som har arbete inte förmår försörja sig
på sin egen inkomst. Också den gemensamma tryggheten uppvisar många
sprickor. Trots världens högsta skatter förmår inte det politiska systemet
fullfölja sina åtaganden när det gäller grundläggande uppgifter som sjukvård,
omsorg, utbildning och rättstrygghet.
Begreppet välfärd har i svensk retorik blivit synonymt med offentlig
verksamhet och offentliga bidrag och subventioner. Det finns ett politiskt
syfte bakom denna felaktiga definition. Genom missbruket av välfärds-
begreppet har en expansion av den politiska sektorn legitimerats. I
politikernas Sverige har de enskilda medborgarnas självständighet och fria
val trängts tillbaka.
Nyfattigdom och
fattigdomsfälla
Det svenska skattetrycket är mycket högt. Nästan två
tredjedelar av ekonomin går genom den offentliga sektorn.
När skattetrycket nått sådana nivåer måste det med
nödvändighet bäras av alla. Även på små och måttliga
inkomster är skattebelastningen hög. Skatterna är för de
flesta den största hushållsutgiften. I Sverige har vi höga
skatter på inkomst, vilka tas ut utan hänsyn till
försörjningsbörda. Anpassningen till försörjningsbörda sker i
stället genom ett omfattande system av offentliga bidrag och
subventioner.
Uppseendeväckande många svenskar har blivit beroende av bidrag för sin
försörjning. Det medför personlig ofrihet och ett beroende av politiska
beslut. Förutsättningarna för dessa beslut kan snabbt förändras vilket medför
osäkerhet om den egna ekonomiska situationen. Ett exempel på beroendet är
att den socialdemokratiska regeringen för något år sedan beslöt att
tidigarelägga utbetalningen av barnbidragen i juni. Skälet var att många
barnfamiljer annars inte hade kunnat få en glad midsommar. Begreppet
nyfattigdom blev här ställt i blixtbelysning. Det höga skattetrycket försätter
många människor i situationer som är oförenliga med ett värdigt liv.
Över en fjärdedel av svenskarna i arbetsför ålder behövde bidrag för sin
försörjning under 1997. Anledningen var arbetslöshet, sjukpensionering,
föräldraledighet och sjukdom. Då är inte barnfamiljer och studerande
inräknade. Dessa gruppers ekonomi är också till stor del beroende av
offentliga bidrag och subventioner. Trots en nedgång i arbetslösheten
minskar bidragsberoendet bara marginellt.
Än mer utsatta är de 700.000 personer som under förra året erhöll social-
bidrag under längre eller kortare period. En huvudorsak var arbetslöshet. En
annan är det höga skatteuttaget som gjorde att inkomsten efter skatt inte
räckte till.
De svenska skatte- och bidragssystemen har stora marginaleffekter. För
några år sedan redovisade Moderata samlingspartiet en rapport (Skatternas
sociala dimension) som visade att kombinationen av inkomstskatt, egen-
avgifter, avtrappade bidrag och upptrappade daghemsavgifter leder till
mycket stora marginaleffekter för inkomsttagare med låga och normala in-
komster. I budgetpropositionen i år erkänner regeringen förhållandet men de
framlagda förslagen kommer inte att råda bot på problemen.
För de hushåll som berörs av de kraftiga marginaleffekterna uppkommer
vad som brukar kallas "fattigdomsfällan". Det är svårt, ofta omöjligt, att
genom egna insatser förbättra sin egen ekonomiska situation. Tar man också
hänsyn till reglerna för socialbidrag kan kraftiga så kallade tröskeleffekter
uppkomma när man exempelvis ökar sin arbetstid eller går från arbetslöshet
till arbete.
I de skattesamtal som förts mellan partierna har Finansdepartementet
redovisat beräkningar av marginaleffekter som väl överensstämmer med
beräkningarna ovan. Sammantaget gör departementet bedömningen att "det
kan vara 800.000 personer eller ännu fler som endast får behålla 30 procent
eller mindre, om man arbetar mer". Finansdepartementet har också redovisat
beräkningar av tröskeleffekter som innebär att det många gånger lönar sig
dåligt, i bland till och med leder till förlust, att gå från arbetslöshet till
arbete.
Ett samhälle med dessa kännetecken har svårt att på ett optimistiskt sätt
möta framtiden. De höga skatterna i sig beskär ekonomins utvecklingsmöj-
ligheter. Men dessutom förtar enskilda människors beroendeförhållande,
deras brist på möjligheter att råda över den egna tillvaron, beredvilligheten
att frimodigt möta framtiden. Det är en central uppgift att bryta detta dubbla
hot mot vår goda framtid.
Urholkat socialt skydd
Våra gemensamma skyldigheter
Ett gott samhälle strävar efter att ge varje människa
möjlighet att råda över sig själv och sin egen framtid.
Åtgärder som riskerar göra enskilda människor utsatta måste
undvikas. Det är i detta hänseende den svenska skatte-
politiken framstår som rent asocial.
Det goda samhället ger emellertid också skydd åt den som behöver det och
stöd i de livets skeden då påfrestningarna är större än vanligt.
Det svenska sociala skyddet ansågs länge som ett föredöme. I dag
krakelerar det emellertid snabbt. Det har svårt att möta ett modernt samhälles
mer individuella krav, uppbyggt som det är enligt industrisamhällets
storskaliga och kollektiva principer. Många människor faller i dag igenom de
normala trygghetssystemen ända till socialtjänstens sista barriärer.
Det brukar sägas att skatterna måste vara höga för att det sociala skyddet
kräver det. I dagens Sverige skapar skatterna sina egna sociala problem
samtidigt som det sociala skyddssystem som skatterna skall betala inte
motsvarar de krav människor har rätt att ställa.
Ett sådant samhälle blir varken dynamiskt eller tryggt.
Socialförsäkringarna
De senaste åren har det blivit uppenbart att
socialförsäkringssystemen i en ekonomisk kris inte klarat att
leverera det de har lovat. Snabba försämringar i
kompensationsnivåer i kombination med avgifts- och
skattehöjningar har inneburit att människor förlorat den
ekonomiska trygghet som de utgått från att försäkringarna
innebar. Det har också varit svårt att planera långsiktigt för
den egna ekonomin, vilket i sig skapar otrygghet och en
förståelig oro.
Socialförsäkringarna har flera svagheter:
För det första är systemen inte enhetliga och överblickbara. I dag är det
inte ovanligt att man "hoppar" mellan olika trygghetssystem för att
maximera sitt stöd. Det kan t.ex. gälla mellan sjukförsäkringen och den
tillfälliga föräldrapenningen. Där den förra innehåller en karensdag medan
den senare ger ersättning från första dagen och således saknar en självrisk.
För det andra är det som brukar kallas arbetslinjen på väg att överges.
Försäkringarna fungerar som ersättningslön. Syftet med socialförsäkringen
för människor som på grund av ålder, kronisk sjukdom eller funktionshinder
inte kan arbeta är att fungera som en tillfällig trygghet. I dag är det ofta så
att
försäkringssystemen inte uppmuntrar till en återgång till arbetslivet.
För det tredje är kostnaderna för försäkringen höga. I dag kostar
socialförsäkringssektorn ca 330 miljarder kronor per år. En samhällsekonomi
i balans kan svårligen bära sådana kostnader för transfereringssystemen.
Arbetslösheten är i detta sammanhang ett nyckelproblem. Trots goda
konjunkturer är arbetslösheten alltjämt tio procent eller mer. Kostnaderna för
denna undergräver kraftigt samhällets trygghetsambitioner.
Socialtjänsten
Högskattesamhället drabbar alla medborgare, men mest
drabbas låginkomsttagarna. De får behålla så litet av sina
inkomster att de görs beroende av bidrag. Alltfler av dem
som tvingas söka socialbidrag är unga människor. Det är
förödande i sig när alltfler i ett samhälle blir beroende av det
som skall vara det yttersta skyddsnätet, men ännu mer
nedbrytande för samhället är när många av de som utvecklar
detta beroende är så unga att de faktiskt börjar sitt vuxna liv
som socialbidragstagare när de borde ha fått ta steget ut i
självständighet.
År 1997 fick 403.000 hushåll eller 8,5 procent av befolkningen social-
bidrag till en kostnad av 12,4 miljarder kronor. Därmed har kostnaderna för
socialbidrag i fasta priser mer än fördubblats under 90-talet.
Över en tredjedel av socialbidragshushållen utgörs av en ensamstående
man utan barn. Bland ensamstående kvinnor med barn har mer än var tredje
socialbidrag. Ingen annan hushållsgrupp har så hög andel. Studier som
Socialstyrelsen gjort visar att det framförallt är de som är arbetslösa utan
ersättning från a-kassa eller KAS som blir långvarigt beroende av social-
bidrag. Och det långvariga socialbidragsberoendet har nästan tredubblats
under 90-talet. Närmare 100.000 hushåll har haft socialbidrag minst
10 månader under 1997. Detta innebär att fler fastnar i en olycklig situation
där möjligheterna att påverka sin egen ekonomi minskar. Dessutom innebär
det ökade kostnader för kommunerna. Kostnaderna för det långvariga
socialbidragsberoendet har ökat med 4,6 miljarder kronor under 90-talet.
Socialbidraget skall vara ett yttersta skyddsnät som ingående prövas från
fall till fall och inte jämföras med en generell socialförsäkring. Det var
aldrig
avsett att bli ett generellt stöd för breda grupper, men i dagens läge med hög
arbetslöshet och förändringar i de generella försäkringssystemen är risken för
generalisering av det ekonomiska biståendet överhängande. Inte minst vissa
invandrargrupper eller ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden
riskerar att fastna i långvariga socialbidragsberoenden. Särskilt tydligt har
detta blivit i vissa förortsområden som idag är hårt segregerade och där
utvecklingen under 90-talet har gått åt fel håll. Ett ökat bidragsberoende och
en ökad segregation för med sig en växande social desperation. Detta är en
ohållbar situation som allvarligt hotar inte bara många människors
möjligheter utan hela det svenska samhällets välstånd.
Sjukvården
Den svenska sjukvården klarar inte längre av sin mest
elementära uppgift   att ge människor vård i tid. 100.000
människor står i kö för nödvändig operation eller
behandling. För många är lidandet outhärdligt. Särskilt svårt
är det för barn och gamla. Många individer och familjer far
oerhört illa i kampen för att försöka få den vård som de
trodde skulle finnas där när de behövde den. En del hinner
inte ens komma fram i kön innan det är för sent.
Misshushållning är det ord som kanske bättre än något annat beskriver den
sjukvårdspolitik som förts, och som fortfarande förs, på sina ställen i
Sverige. Misshushållning med mänskliga resurser genom att låta människor
stå i kö; misshushållning med personalresurserna genom att inte tillräckligt
tillvarata personalens kompetens; misshushållning genom att inte använda
resurserna rätt.
Patienter i kö
Vårdköerna utgör en av de mest påtagliga revorna i
välfärden och de är mycket intimt förknippade med
socialdemokratiskt styre på alla nivåer. Hösten 1998
uppskattade Socialstyrelsen antalet personer som stod i kö
för operation och behandling till över 100.000.
Socialstyrelsen uppger t.ex. att 31.500 patienter med grå
starr väntade på operation i slutet av 1998. Från beslut om
behandling till operation var den genomsnittliga väntetiden
under 1998 sju månader och endast en klinik klarade av att
operera merparten av sina patienter inom tre månader.  När
Socialdemokraterna förra gången hade makten, växte
vårdköerna också. Under den borgerliga regeringstiden
infördes en vårdgaranti. Då försvann i stort sett köerna. 1995
avskaffade Socialdemokraterna garantin. Köerna började
återigen växa i snabb takt.
Det är inte kostnaderna för vården som är problemet; problemet är
kostnaderna för ickevården. Det är dyrare att låta människor vänta på vård än
att ge vård. Försäkringskassan i Värmland beräknade att ett tillfälligt stopp
för planerade operationer vid länssjukhuset i Karlstad 1997 medförde en
extra kostnad för socialförsäkringen på cirka 80.000 kronor per dygn.
Att snabbt och effektivt bota ohälsa är inte bara humant utan också
samhällsekonomiskt fördelaktigt. Det viktigaste är naturligtvis den alltför
tidiga död, det lidande och de besvär som snabb och bra vård undanröjer. Till
detta kommer även förtidspensionering, sjukpenning, sociala vård- och
stödinsatser som kan onödiggöras. Så t.ex. kostar en gråstarrsoperation cirka
6.000-7.000 kronor. Tvingas patienten stå i kö kan hemtjänsten kosta
14.000-15.000 kronor per månad i väntan på operation.
Missnöjd personal
En kunnig, kompetent och engagerad personal är vårdens
största tillgång. När arbetsmiljön försämras genom att ansvar
inte följer befogenhet, möjligheten att påverka sin
arbetssituation är liten, utvecklingsmöjligheterna små och
belöningarna få, då devalveras denna tillgång. När det
bristfälliga systemet leder till svårförståeliga irrationella
neddragningar och uppsägningar, sprider sig utbrändhet och
förändringsovilja. När nya arbetsmetoder hindras av en stel
organisation hotas vårdkvaliteten.
Alla vårdyrken har sjunkit i popularitet bland de unga. Allt fler som arbetar
i vården vill förtidspensionera sig och många lämnar den svenska vården för
att jobba utomlands. Inte för att de vill öka sina kunskaper och se andra
miljöer och därefter återvända till Sverige med värdefulla erfarenheter utan
därför att de inte längre kan finna arbetsglädje i den svenska sjukvården.
Trots att den ena undersökningen efter den andra visar att personal på alla
nivåer trivs bättre i privat vård, och att mångfalden alltså är väsentlig för
vårdens funktion, förvägrar Socialdemokraterna personalen en friare arbets-
marknad.
Man har hindrat privata etableringar inom alla områden så att högkvalitativ
och resurssnål verksamhet hindrats. Som monopolarbetsgivare har man fört
en politik som motverkat personalens inflytande över sitt arbete och
cementerat låga löner. När Landstingsvärlden genomförde en enkät våren
1999 uppgav 14 av 20 ekonomidirektörer att de var positiva till privati-
seringar bland annat eftersom sådana frigör kreativitet och främjar dynamik.
När medborgarna får välja så väljer de privat vård. På en skala 0-100 får den
privata 76 poäng medan den offentliga hamnar på 69. Enligt SCB som
genomfört mätningen är detta en markant skillnad.
Äldreomsorgen
Det fanns i december 1997 drygt 1,5 miljoner människor i
vårt land som var 65 år eller äldre. Runt 400.000 var 80 år
eller äldre, en ökning med 40 procent sedan 1983.
Fram till år 2010 beräknas antalet äldre över 80 år öka med ytterligare 40
procent. Det innebär att antalet äldre i behov av vård och omsorg kommer att
växa. Men det innebär också att det kommer att finnas en växande grupp av
friska äldre som både har förmågan och viljan att delta fullt ut i samhällslivet
samt att ta beslut och ansvar för sig själva och delar av omgivningen. Detta
förstås under förutsättning att de ges möjlighet till detta.
Gruppen "friska pensionärer" kan beskrivas som personer med ålders-
pension som däremot inte behöver vård eller omsorg. De är pensionärer som
klarar sig själva. År 1995 motsvarade gruppen mer än 90 procent av alla
pensionärer mellan 65 och 79 år och mer än hälften av alla pensionärer över
80 år.
För många är tiden efter pensioneringen en lycklig tid. Många reser,
studerar och lever ett aktivt liv. Dagens pensionärer har blivit allt vitalare
till
kropp och själ och har därför goda medicinska och biologiska förutsättningar
för att leva ett bra liv långt upp i åren.
Dagens samhälle såväl som morgondagens måste låta den stora resurs som
de äldre utgör få fritt spelrum. Att ta tillvara äldres kunskap, erfarenhet och
kompetens är centralt för ett samhälle som värnar individens rätt inom ramen
för det gemensamma ansvaret. Vi har heller inte råd att avstå från att ta del
av de erfarenheter som de äldre besitter. Äldres delaktighet i samhälls- och
arbetslivet måste underlättas och uppmuntras.
Så sker inte i det socialdemokratiska Sverige. Vid tiden för pensionering
sätts individen på undantag och fråntas många av de möjligheter till påverkan
som tidigare ansågs självklara. Äldre räknas in i en kollektivistisk grupp-
gemenskap.
Alla äldre har emellertid inte förmånen att vara friska. Det är om dem den
här motionen handlar. Den kollektivistiska mentaliteten är särskilt påtaglig
när äldre behöver samhällets stöd i olika former och de omnämns då ofta
som "våra äldre".
Ålderspensionärerna utgör en femtedel av befolkningen men tar i anspråk
två tredjedelar av antalet vårddagar i sjukvården. Ökningen av antalet äldre i
de högsta åldersgrupperna ställer extra stora krav såväl på sjukvården som på
äldreomsorgen. Det finns också stora skillnader i hur bra man har lyckats
möta denna utmaning på olika håll i landet. Vissa problem är emellertid
generella. T.ex. är avsaknaden av kontinuerlig tillgång på läkare i de
särskilda boendeformerna ett utbrett problem. Detta medför ofta brister i den
medicinska omvårdnaden.
Kvaliteten i dagens äldreomsorg och äldrevård är, trots stora påfrestningar,
bättre än för 20 år sedan. Äldre bemöts med större respekt, deras själv-
bestämmande värnas bättre och personalen arbetar inte lika rutinstyrt som
tidigare. Flera har eget rum eller egen bostad. Inte minst stimulans från
privata alternativ har drivit fram en positiv utveckling av både privata och
offentliga alternativ.
Det finns emellertid många kvarvarande brister, flera i media uppmärk-
sammade fall från såväl offentlig som privat sektor visar detta. Bortsett från
rent tekniska brister finns andra mindre påtagliga men ändå högst reella
problem. Många äldre tycker helt enkelt inte att personalen har tillräckligt
mycket tid för dem. Precis som i sjukvården är det de mjuka faktorerna som
först får stryka på foten i ett system där politikernas inflytande sätts före
brukarnas.
Äldres valfrihet är en sorglig följetong. Äldreomsorgen präglas fortfarande
av grupptänkande, och alltför lite hänsyn tas till enskildas önskemål. Äldre
hänvisas t.ex. ofta till den boendeform eller den vård och omsorg som det
offentliga - dvs. kommunen - visar på. Det påpekas t.ex. i den s.k. Äldre-
beredningens slutrapport, som lades fram på Svenska Kommunförbundets
senaste kongress. Sammanfattningsvis anser Äldreberedningen att äldre som
behöver vård och omsorg måste få bättre möjligheter att själva välja hur de
vill leva och få sin omsorg och att denna valfrihet  kräver ett ökat utbud av
hemtjänster.
Barnfamiljerna
Dagens familjepolitik är utformad för ett homogent
industrisamhälle där människor i stor utsträckning levde
likartade liv. Många hade samma arbetstider, samma
arbetsgivare och samma bostadsort, inte sällan under hela
livet. I ett sådant samhälle kunde enhetliga system och
strukturer, även om de naturligtvis förkvävde mångfald och
utveckling, uppfattas som funktionella för många. I det nya
samhälle som nu växer fram kommer det att ställas nya krav
på alla samhälleliga strukturer och då naturligtvis också på
familjepolitiken.
Arbetsmarknaden har förändrats och förändras i snabb takt. Unga
människor har en annan syn på arbete och familjeliv. De arbeten som erbjuds
ställer andra krav och ger andra möjligheter än för bara tiotalet år sedan. Vårt
samhälle behöver större flexibilitet och bli mer följsamt och fungera för
enskilda människor över livets dalar och toppar. Ibland vill man lägga mer
tid på yrkesrollen och ibland mer tid på rollen som far eller mor, son eller
dotter, make eller maka.
Familjepolitik måste alltså kunna möta en ny tids verklighet och krav. Så
är det inte i dag. Föräldrarna kan i praktiken inte själva bestämma huruvida
båda skall arbeta utanför hemmet när barnen är små eller om en skall vara
hemma och ta hand om barnen. Att ta hand om sina egna barn anses inte lika
värdefullt som att vårda andras. Så ser inte ett rättfärdigt samhälle ut.
Men också de föräldrar som båda väljer att förvärvsarbeta utanför hemmet
och för den ensamstående föräldern som arbetar, måste möjligheterna att
välja annan barnomsorg än den institutionaliserade öka. Det nuvarande
systemet, där det offentligas stöd till barnomsorgen riktas nästan uteslutande
till dem som har kommunalt anordnad barnomsorg, får effekter som inte är
förenliga med det moderna samhällets krav.
Under det första året efter ett barns födsel vill de allra flesta föräldrar låta
någon vara hemma och ta hand om den nya familjemedlemmen. För att
möjliggöra detta finns föräldraförsäkringen. Den är emellertid förknippad
med vissa problem.
Många hushåll tar inte ut hela föräldrapenningen. Det illustrerar ytterligare
ett problem med föräldraförsäkringen: den låga flexibiliteten i uttaget.
Flexibiliteten är för det första begränsad inom familjen, genom att det
offentliga i form av den s.k. pappamånaden har reglerat vem i familjen som
skall vara hemma. Att lämna ersättningen i föräldraförsäkringen vidare till
någon annan än föräldrarna som tar hand om barnet är för det andra inte
heller möjligt.
Socialdemokraterna har lanserat maxtaxan som en lösning på problemet att
många inkomsttagare inte får behålla något om de höjer sin inkomst. Det är
en märklig argumentation från ett parti som har trissat upp skatterna till
nuvarande nivå. Vi vill att man skall få behålla mer av en inkomstökning,
dels genom att skatterna sänks, dels genom att barnomsorgsavgifterna i
princip är enhetliga.
Bidragsberoende och ofrihet
Med ett så högt skattetryck som det svenska blir det
ofrånkomligt låg- och medelinkomsttagare som får bära
huvuddelen av skattebördan. Även om det finns många
snedvridande inslag i det svenska skattesystemet är det mest
remarkabla, i internationell jämförelse, den extremt höga
beskattningen av människor med vanliga och låga inkomster.
Uppemot två tredjedelar av de svenska hushållens arbetsinkomster går till
stat och kommun i form av olika skatter och lagstadgade avgifter. Återstoden
räcker i de flesta fall inte till för att täcka hushållens löpande utgifter. När
skattesystemet inte är utformat så att hänsyn tas till försörjningsbördan
uppkommer ett behov av såväl generella som selektiva bidrag.
Förutom behov av rent ekonomiskt stöd för att klara de löpande utgifterna
medför de höga skatterna att det krävs omfattande subventioner av vissa
tjänster. De flesta barnfamiljer har exempelvis inte råd att själva betala sin
barnomsorg utan är hänvisade till den offentligt finansierade verksamheten.
Möjligheten att välja annan barnomsorg är därmed så gott som obefintlig.
Livet blir otryggt för alla dem som tvingas till en tillvaro där varje krona
går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten räcker ofta ändå inte till.
Många enskilda och familjer har så små marginaler att en oförutsedd större
utgift kan innebära en katastrof.
Till skillnad från äldre tider har dagens otrygghet ett element av
hopplöshet som gör den särskilt socialt stötande. När individer och familjer
är hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörjning saknar de en reell
möjlighet att själva förbättra sin situation. Beslut i politiska församlingar
för
att bevara eller höja ersättnings- och bidragsnivåerna blir viktigare för de
enskilda medborgarna än egna åtgärder som syftar till att förbättra familjens
ekonomiska situation.
Möjligheterna att forma den egna vardagen kommer att bli allt viktigare. I
ett samhälle som blir allt mer rörligt  kommer kraven på individuell
flexibilitet att öka. Att ha ett stort självbestämmande blir viktigare när
förutsättningar och möjligheter snabbt förändras. Att på grund av mycket
höga skatter vara beroende av stela och byråkratiska bidragssystem kommer
därmed att bli ett större problem för individens möjligheter till utveckling. I
dag utgör skatt, inte boende eller mat, den största utgiften för de flesta
hushåll. Det är inte rimligt. Skattesystemet får inte stjälpa människors
möjligheter till försörjning. Att sänka det totala skatteuttaget är därför
nödvändigt för att skattesystemet skall bli rättvist.
De osynliga skatterna
Illusionen om att andra betalar
Alla skatter betalas direkt eller indirekt av hushållen. Höga
skatter leder till höga priser. Alla skatter måste bäras av
konsumenterna. Detta är en förklaring till varför prisnivån i
Sverige är hög.
Genom att välja former för skatteuttaget som inte är omedelbart synliga för
medborgarna döljs det verkliga skatteuttaget. Som framgår av diagram 1 har
de så kallade osynliga skatterna (arbetsgivaravgifter, företagsskatter,
mervärdesskatt och andra indirekta skatter m m) ökat dramatiskt i omfattning
sedan 1970. I själva verket är så gott som hela ökningen av skatteuttaget
sedan dess en följd av att osynliga skatter har införts eller höjts.
Diagram 1 Utvecklingen av skattetrycket 1950-1998
Källa: Skattebetalarnas förening
Osynliga skatter skapar lätt en illusion om att någon annan
betalar skatten. Så är det naturligtvis inte. Mervärdesskatten
är inbakad i priset men innebär att kostnaden för en vara
eller tjänst normalt egentligen bara är fyra femtedelar av det
pris som tas ut. Arbetsgivaravgifterna, som betalas av
arbetsgivaren, är till största delen löntagarnas egna
socialförsäkringsavgifter och innebär att den verkliga
ersättningen för arbetsinsatsen egentligen är drygt 30 procent
högre än den redovisade bruttolönen.
De osynliga skatterna förvillar skattedebatten och gör dessutom att
sambandet mellan skatterna och vad de finansierar blir mycket litet. Även för
den som förespråkar en starkt kollektiviserad välfärdsstat och därmed höga
skatter borde det vara av intresse att koppla skatterna med de faktiska utgifter
de finansierar.
Som ett led i att synliggöra alla skatter är en första viktig reform att i sin
helhet överföra det faktiska betalningsansvaret för löntagarnas socialför-
säkringsavgifter till dem själva. Bruttolönen skall då höjas med motsvarande
belopp. På så vis får var och en klart för sig vad hans eller hennes kostnad för
sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och pension uppgår till. Det ger också
en koppling till de förmåner som finansieras med dessa avgifter. Det
underlättar en reformering av systemen så att avgifternas skattekaraktär kan
minska. Samtidigt underlättas en anpassning av socialförsäkringarna till vad
dagens - och morgondagens - samhälle kräver.
En åtgärd för att göra en större del av skatteuttaget synligt vore att införa
en regel som innebär att priset på varor och tjänster normalt skall redovisas
exklusive mervärdesskatt. Det skulle visserligen innebära en måttligt ökad
belastning på näringsidkare som har till uppgift att ta ut mervärdesskatt.
Fördelen är att konsumenterna ser det egentliga priset och skatte-
belastningen.
Det finns också starka skäl för att ålägga regeringen att, när skatte-
höjningar föreslås, redovisa effekterna för hushållen på samma sätt som de
statsfinansiella effekterna redovisas.
Färre försörjer fler
Ett mått på hur tung försörjningsbördan är för de enskilda
hushållen är att jämföra hur många som arbetar i det privata
näringslivet med det antal människor som får sin försörjning
genom den offentliga sektorn.
Diagram 2 Sysselsatta i näringslivet 1963-1998 (tusen
personer)
Källa: SAF, SCB, Finansdepartementet
Det har under de senaste 25 åren skett en kraftig förskjutning
från privata till offentliga inkomstkällor i Sverige. Från 1970
har antalet personer som får sin försörjning via den
offentliga sektorn nästan fördubblats, samtidigt som de som
arbetar i den privata sektorn har blivit ungefär en halv miljon
färre. Beroendet av den offentliga sektorn har ökat mest via
transfereringssystemen. Detta är givetvis en av
huvudorsakerna till det orimligt höga skatteuttaget.
Som framgår av tabellen nedan har nästan två av tre vuxna det offentliga
som huvudsaklig inkomstkälla och endast en tredjedel har sin huvudsakliga
inkomst från den privata sektorn. Det är uppenbart att detta förhållande leder
till orimligt höga skatter och samtidigt svårigheter att ge stöd till dem som
verkligen behöver det.
Tabell 1 Privat och offentlig försörjning
Tabell 1: (1 000-tals personer 1970 1998 )
Källa: SAF
En förutsättning för att Sveriges långsiktiga strukturella
problem skall kunna lösas och att skatterna skall kunna
sänkas till europeisk genomsnittsnivå är att
försörjningskvoten (förhållandet mellan antalet
offentligförsörjda och antalet privatanställda) minskar.
Försörjningskvoten uppgick 1998 till 1,62 - en fördubbling
sedan 1970. Det innebär att varje privatanställd skall
"finansiera" nästan två personer som är anställda i eller
försörjda av den offentliga sektorn.
Om man jämför Sverige med EU-länder som Nederländerna, Tyskland och
Storbritannien visar det sig att den andel av hushållens disponibla inkomster
som kommer från den offentliga sektorn är störst i Sverige. I Tyskland och
Storbritannien är den privata andelen i dag dubbelt så stor som den
offentliga. Så var det även i Sverige för 25 år sedan.
Källa: Ekonomifakta "Beroendet av den offentliga sektorn"
Internationaliseringens
effekter
Ju lättare det är för människor, företag och kapital att flytta
från Sverige, desto svårare är det för Sverige att i längden
upprätthålla ett i jämförelse med omvärlden exceptionellt
högt skattetryck. Mest rörligt är det finansiella kapitalet i
form av valutor, aktier och räntebärande värdepapper. Här
rör det sig om sekundsnabbhet.
Även om det sker en utflyttning av svenska företag är realt kapital i form
av företag mer trögrörligt än finansiellt kapital. Det tar tid att fatta beslut
om
att flytta ett företag utomlands eller att göra en enskild investering i ett
annat
land. Det innebär även att det tar tid att få hit företagen igen om de väl
flyttat
ut.
EU:s fria marknad gör det allt lättare för oss att handla utomlands. De
största ekonomiska vinsterna kan göras på kapitalvaror. Priserna i de olika
länderna kommer att närma sig varandra. Det innebär också att skatterna inte
heller kan vara alltför olika.
Fastigheter utgör det minst rörliga reala kapitalet. Fastigheter går därför att
beskatta högt utan att de flyttar på sig. Människorna som bor i dem kan dock
bli tvungna att flytta om fastighetsskatten blir för hög. Det gäller i synnerhet
när effekterna av förmögenhetsskatten adderas till skattebelastningen.
Rörligheten för "humankapital", dvs. människor, är sannolikt olika hög
beroende på en rad faktorer, såsom utbildning och ålder. Den största
rörligheten finns förmodligen bland unga välutbildade människor med yrken
där den genomsnittliga ekonomiska behållningen är högre utomlands än i
Sverige. Det rör sig ännu om ett begränsat antal människor, varför den
offentliga sektorns skatteinkomster inte påverkas särskilt mycket trots att de
beskattas högt. Däremot försämras samhällsutvecklingen av att denna
kategori människor flyttar. De står för en stor del av den dynamik,
företagsamhet och utveckling som driver samhället framåt. Utflyttningen kan
dessutom komma att öka snabbt i framtiden. Minst lättrörliga är sannolikt
medelålders låg- och medelinkomsttagare med gymnasieutbildning eller
lägre.
Det kommer att bli mycket svårt att upprätthålla högre skatt på kapital,
särskilt finansiellt kapital, och på  kvalificerad arbetskraft jämfört med andra
länder. Det är inte bara inkomstskatt och konsumtionsskatter som har
betydelse för flyttningsbenägenheten utan också beskattningen av pensions-
sparande och andra förmögenhetsskatter.
Ett land som vill upprätthålla ett högt skatteuttag i en allt mer inter-
nationaliserad värld måste ta ut huvuddelen av skatterna av personer som är
mindre attraktiva på en internationell arbetsmarknad och har svårt att flytta.
Detta ger fördelningspolitiska effekter som är oacceptabla.
Arbetslöshet och sämre
tillväxt - kan förlamningen
brytas?
Det höga skatteuttaget och skattesystemets utformning är en
bidragande orsak till att antalet arbetstillfällen inte ökar
tillräckligt mycket över hela landet så att massarbetslösheten
skall kunna elimineras. Även om den öppna arbetslösheten
glädjande nog minskar är det långt ifrån tillräckligt. Den
totala arbetslösheten uppgår till cirka 13 procent.
Ett grundläggande problem är att höga skatter och stora bidrag eller
subventioner snedvrider prissättningen och incitamenten så att effektiviteten
i samhällsekonomin minskar och arbetstillfällen slås ut. Människor vars
arbetskraft skulle efterfrågas vid ett lägre skattetryck blir arbetslösa. Det
innebär sämre välståndsutveckling och högre offentliga utgifter, vilket i sin
tur finansieras av högre skatter.
Skatte- och bidragssystemen medför att sådana varor och tjänster
produceras som inte skulle efterfrågas (i vart fall i den formen) om
konsumenterna fick se och betala det verkliga priset. Exempelvis skulle färre
personer än i dag efterfråga offentligproducerade daghemsplatser om de
själva fick förfoga över vad dessa daghemsplatser kostar per barn och år.
Andra varor och - särskilt - tjänster som skulle efterfrågas vid ett rimligt
pris
produceras inte därför att de höga skatterna inte gör det lönsamt att
tillhandahålla varan eller tjänsten till ett pris som tillräckligt många kan
betala. Ett aktuellt exempel är hushållstjänster där "skattekilarna" - dvs.
skillnaden mellan vad den som betalar måste tjäna och vad den som utför
arbetet får behålla efter skatt - är extremt höga.
På liknande sätt kan man avstå från att arbeta mer därför att den extra
inkomsten efter skatt inte gör det mödan värt. Det förlorar alla på.
Man bör således ha mycket goda skäl för att förespråka att en vara eller
tjänst skall produceras eller finansieras i offentlig i stället för privat regi,
eftersom det kräver extra skatteintäkter som minskar effektiviteten i
ekonomin. Det är mot den bakgrunden internationella organisationer, som
bland annat IMF och EU, rekommenderar Sverige att minska skatte- och
utgiftstrycket.
Vissa skatter hämmar tillväxten särskilt. Om det ekonomiska utbytet av en
arbetsinsats eller en investering blir alltför litet kommer den inte till stånd.
De höga marginalskatterna på arbete och dubbelbeskattningen på aktier kan
tas som exempel på sådana skatter.
En i ordets verkliga bemärkelse social skattepolitik måste därför utformas
så att de hinder för nya jobb som följer av dagens skatteuttag och
skattestruktur så långt möjligt kan rivas. Det innebär att överbeskattningen av
kapitalbildning - särskilt vad avser riskkapital - och företagande måste
slopas. Skatten på arbete måste sänkas liksom skatten på nya och bättre
kunskaper och större kompetens.
En sådan politik utgår från insikten om att en förutsättning för ett arbete är
att någon är beredd att betala så mycket för det den anställde presterar att den
totala arbetskraftskostnaden täcks. En ytterligare utgångspunkt måste vara en
förståelse för att de som avgör om det blir några nya jobb är de som driver
och finansierar dagens och morgondagens företag.
För att skapa goda betingelser för företagande och kapitalbildning krävs att
den bristande neutralitet i beskattning av kapitalinkomster som ligger i
dubbelbeskattningen åtgärdas. Det krävs också att de särskilda spärr- och
stoppregler som finns för de allra minsta företagen och som innebär att
särskilt vinstrika, snabbväxande bolag får hög skatt elimineras. Dessutom
måste den extra beskattning på kapitalavkastning som ligger i förmögen-
hetsskatten slopas. Detta kan också motiveras av rättviseskäl eftersom olika
motiv gjort att förmögenhetsskatten slopats för vissa förmögna personer
medan den tvärtemot ökat för framför allt fastighetsägare med små lån på
sina fastigheter.
Den höga beskattningen av nya kunskaper och högre kompetens i form av
en statlig inkomstskatt som ger marginalskatter på över 60 procent måste
reduceras. Den förhöjda statliga inkomstskatten, värnskatten, måste slopas
samtidigt som inkomstskatten måste sänkas för alla. Genom lägre
inkomstskatt kan fler försörja sig på sina arbetsinkomster. Med en bättre
fungerande lönebildning kan fler människor komma in på arbetsmarknaden
och acceptera lägre ingångslöner än i dag. Resultatet blir att fler kommer i
arbete. Det ökar självständigheten och minskar beroendet av det offentliga.
Utrymme för
skattesänkningar
När förslag om sänkta skatter presenteras ställs alltid krav på
en samtidig redovisning av hur skattesänkningen skall
finansieras. Samma krav ställs märkligt nog inte på en
redovisning av hur hushållen tänkt att finansiera de
skattehöjningar de måste betala, trots att det är minst lika
befogat. Det är självfallet av betydelse att den
samhällsekonomiska balansen inte rubbas till följd av
åtgärder på skatteområdet. När det gäller hushållsekonomin
är det uppenbarligen inte lika självklart!
Det finns i princip tre sätt att skapa statsfinansiellt utrymme för
skattesänkningar:
- Genom andra skattehöjningar (höjd skattesats eller breddad bas)
- Genom att överskott i de offentliga finanserna kan tas i anspråk
- Genom besparingar i de offentliga utgifterna
De skattereformer som genomförts under de senaste
decennierna har alla haft som utgångspunkt ett i princip
oförändrat totalt skatteuttag. Det har inneburit att
skattesänkningar har växlats mot andra skattehöjningar. Man
kan säga att syftet med reformerna har varit att finna ett
tekniskt bättre sätt att fortsätta att ta ut världens högsta
skatter.
Om syftet med en skattereform är att skapa förutsättningar för ökad
personlig trygghet och en bättre fungerande samhällsekonomi förutsätter det
att det totala skatteuttaget sänks.
Visar de offentliga finanserna överskott utöver vad som kan behövas för
att hålla finanserna i balans över konjunkturcykeln och i nuläget reducera
statsskulden, uppkommer ett utrymme som kan utnyttjas för skatte-
sänkningar. Det är framför allt genom att fler går från arbetslöshet till arbete
i den privata sektorn som utrymme för att sänka skatten växer fram. Normalt
blir det då heller inte fråga om några överhettningsproblem eftersom
arbetskraftstillgången ökar i motsvarande mån som den samlade köpkraften
ökar. De offentliga finanserna stärks på två sätt, dels genom att arbetet
beskattas, dels genom att kostnaderna för arbetslösheten minskar. Problemet
med denna typ av finansiering är att den inte kan intecknas innan den faktiskt
uppstått. Man kan visserligen uttala ambitioner, men konkreta skatte-
sänkningar kan knappast beslutas.
I en god konjunktur kan man riskera överhettningsproblem med åtföljande
risk för inflation om alltför mycket köpkraft släpps loss. Denna risk mot-
verkas om skattesänkningarna finansieras med motsvarande besparingar på
statens utgifter.
Den grundläggande finansieringen för att genomföra skattesänkningar är
att minska de offentliga utgifterna. Därigenom kan dessutom ekonomins sätt
att fungera stärkas samtidigt som de offentliga finansernas konjunktur-
känslighet minskar.
Det går naturligtvis att utforma en skattesänkningsreform där de sänkta
skatterna mer än väl kompenserar de enskilda för att man samtidigt minskar
bidrag och subventioner, vilket i sin tur finansierar skattesänkningarna. En
proportionell skattesänkning kan utformas så att den väl motverkar en
proportionell besparing genom exempelvis lägre kompensationsnivåer i
socialförsäkringarna. Verksamheter kan effektiviseras och/eller privatiseras
och andra besparingar, som inte påverkar hushållsekonomin, genomföras.
Det är bara genom fler arbetstillfällen (med så god lönebetalningsförmåga
som möjligt) i den privata sektorn som arbetslöshetens kostnader kan minska
- och utrymmet för att sänka skatterna ökar. Ökad offentlig sysselsättning
och delning av dagens jobb innebär bara att en offentlig utbetalning byts mot
en annan och att fler delar på samma lönesumma.
Den nu pågående högkonjunkturen ger tillfälle att på allvar ta itu med de
strukturella problem som Sverige lider av. Skattesänkningar, som underlättar
för arbetsmarknadens parter att träffa avtal på rimliga nivåer, är en sådan
åtgärd. Vi måste komma till rätta med våra statsfinansers extrema konjunk-
turberoende. Förändringar i transfereringssystemen är lättare att genomföra
när tiderna är goda. Under ett antal år, innan människor födda på 1940-talet
börjar gå i pension, är den svenska befolkningssammansättningen gynnsam.
Många förvärvsarbetande utan försörjningsbörda kan förväntas ge oss goda
ekonomiska förutsättningar. Det gäller att nu ta tillvara dessa förutsättningar
på bästa sätt.
De närmaste åren kan den ekonomiska utvecklingen därför ge ytterligare
utrymme genom överskott utöver vad som krävs för att uppnå budget- och
statsskuldsmålen. En skattesänkningsreform måste ses som en kontinuerlig
process där tillväxt och ökad sysselsättning i den privata sektorn successivt
ger utrymme för ytterligare skattesänkningar.
En social skattepolitik
Förvärvsavdrag som kompenserar för
egenavgifterna
Sänkta skatter har en avgörande betydelse för människors
kontroll över sin egen välfärd. Sverige behöver en politik
som frigör de enskilda människorna och hushållen. I ett
samhälle där medborgarna själva kontrollerar en större del av
välfärden än i dag uppnås en större trygghet och en ökad
frihet.
Skattepolitiken har också avgörande betydelse för tillväxt och företagande.
Genom sänkta skatter skapas ett ökat utrymme för investeringar och för-
bättrad konkurrenskraft. Förutsättningarna för nya jobb och ökat företagande
förbättras.
I dag betalar löntagare egenavgifter till pensionssystemet. De fungerar som
en del av inkomstskattesystemet och skärper progressiviteten för låg- och
medelinkomsttagare.
Moderata samlingspartiet anser att löntagarna skall kompenseras för dessa
avgifter. Det kan ske genom att ett förvärvsavdrag införs. Avdraget beräknas
som en viss andel av den pensionsgrundande inkomsten för inkomstdelar upp
till taket för egenavgifterna, cirka 295.000 kronor. Avdraget bör enbart gälla
vid den kommunala beskattningen och inte reducera beräkningen av
pensionsgrundande inkomst. Kommunerna kompenseras fullt ut. Avdraget är
12 procent år 2002. Under åren 2000 och 2001 blir avdraget 6 respektive 9
procent.
Den föreslagna skattesänkningen har många fördelar:
- Arbetsinkomster för låg- och medelinkomsttagare beskattas lägre, vilket
minskar beroendet av offentliga bidrag och subventioner.
- Genom att skatten på arbete sänks skapas bättre förutsättningar för en väl
fungerande lönebildning och fler nya arbetstillfällen.
- Genom avdragets konstruktion sänks marginalskatten i alla inkomstlägen
upp till taket för uttag av egenavgifter. Därmed minskas skattekilarna på
arbete.
Jämfört med vårt förslag medför det högre marginaleffekter.
Sänkt kommunalskatt
Kommunalskatten är särskilt för låg- och
medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller
inte minst pensionärerna - särskilt när pensionsreformen
genomförts. Det är därför angeläget att skapa utrymme för
att sänka kommunalskatten.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala
inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka utdebiteringen, vilket innebär sänkt
marginalskatt för alla, eller för att höja grundavdraget vid inkomstbe-
skattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten från
kommunal beskattning. I bägge fallen sänks skatten ordentligt för låg- och
medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och positiva effekter för
ekonomin som följd. I det senare fallet minskar emellertid inte marginal-
effekterna utan de kan t.o.m. komma att öka och omfatta fler än idag.
Sammantaget gör vi bedömningen att ett tillgängligt utrymme för sänkt
kommunalskatt, åtminstone inledningsvis, huvudsakligen bör utnyttjas för att
sänka utdebiteringen. Det kan emellertid finnas anledning att till en del höja
grundavdragen, särskilt för att åstadkomma skatt efter försörjningsbörda för
barnfamiljerna.
För att ge alla kommuner möjlighet att sänka kommunalskatten föreslår vi
att staten tar över kostnader som idag belastar den kommunala sektorn. Detta
kan tekniskt ske på olika sätt. Ett är att skapa utrymme i samband med att en
nationell skolpeng införs. Förslaget innebär att staten övertar finansierings-
ansvaret för skolan, men inte ansvaret för att organisera och erbjuda
utbildningen.
När denna kostnad lyfts av kommunerna, skapas ett utrymme som kan ut-
nyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta utrymme
en skattesänkning på cirka 5 kronor genomsnittligt för hela landet. För att
garantera att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas ställs
krav på kommunerna att de skall sänka skatten med lika mycket som
kostnaderna minskar.
För år 2001 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta
över kostnader som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga
kommunalskatten med en krona. För år 2002 finns ett utrymme som
motsvarar en ytterligare sänkning av kommunalskatten med en krona.
Det är viktigt att varje kommun koncentrerar sig på sina kärnuppgifter och
tar tillvara möjligheterna att effektivisera verksamheten. Därigenom kan
kommuninvånarna erbjudas vård, omsorg och skola med god kvalitet
samtidigt som det i de flesta kommuner kan bli möjligt att sänka skatte-
uttaget utöver vad som finansieras genom att staten tar över kostnader.
Höjt grundavdrag
Vi föreslår att grundavdraget lägsta nivå höjs till 10.000
kronor. Det skall gälla såväl det allmänna grundavdraget
som det särskilda grundavdraget för pensionärer.
Internationellt sett börjar inkomstbeskattningen på en låg
nivå i Sverige. Det är eftersträvansvärt att beskattning inte
sker på låga inkomster. Grundavdraget bör på sikt höjas så
att det blir lika stort för alla inkomsttagare.
Hösten 1997 föreslog regeringen att arbetsskadelivränta som är samordnad
med förtidspension skulle reducera det särskilda grundavdraget och förslaget
bifölls av riksdagen. Vi anser att riksdagen skall besluta om en återgång så
att arbetsskadelivränta som är samordnad med förtidspension inte skall
reducera det särskilda grundavdraget.
Grundavdrag för barn
Bidragsberoendet är störst för familjer med barn. Särskilt
flerbarnsfamiljer har små eller obefintliga ekonomiska
marginaler. Barnfamiljernas ekonomi bör stärkas genom att
hänsyn tas till försörjningsbördan vid beräkningen av den
beskattningsbara inkomsten. Vi föreslår därför att det från
och med år 2000 vid sidan av nu utgående barnbidrag införs
ett extra grundavdrag på 10.000 kronor för varje barn vid
den kommunala beskattningen, vilket ger cirka 250 kronor
per månad och barn.
För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att de skall kunna
tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en kontant utbetalning utgå. Den
motsvarar det inte utnyttjade avdragsbeloppet multiplicerat med den
kommunala skattesatsen. Utbetalningen sker månadsvis. Som framhållits i
föregående avsnitt kompenseras kommunerna fullt ut.
Hälften kvar
1991 års skatteomläggning syftade till en marginalskatt på
30 procent för den helt övervägande delen av inkomsttagarna
och högst 50 procent för den resterande delen. Bakom detta
beslut stod en bred majoritet av riksdagens partier. Reformen
har därefter urholkats. Socialdemokraterna införde hösten
1994 en extra straffskatt, s.k. värnskatt, på 5 procentenheter
för dem som betalar statlig inkomstskatt för tiden fram till
och med 1998. Man svek emellertid de utfästelser som då
gjordes genom att skatten alltjämt ligger kvar. Regeringen
har dessutom accepterat kommunalskattehöjningar på i
genomsnitt 60 öre. Inflationsskyddet har urholkats så att
uppemot hälften av de heltidsarbetande idag betalar statlig
skatt.
Den högsta marginalskatten sjunker från knappt 57 procent exklusive
arbetsgivaravgiften till under 50 procent vid genomsnittlig kommunalskatt.
Marginalskattesänkningen varierar i olika inkomstlägen till följd av grund-
avdragets upp- och nedtrappning. Den uppgår till mellan 4 och 7 procent-
enheter.
Sänkt fastighetsskatt
Taxeringsvärdena, som ligger till grund för fastighetsskatten,
har frysts på 1998 års nivå. Frysningen på småhus skall
upphöra 2001 medan hyreshusen skall taxeras om redan
nästa år. Detta kommer att leda till kraftigt höjd
fastighetsskatt. I vissa områden av landet har prisökningen
på bostäder varit mycket kraftig. Underlaget har där ökat
med 150 procent. I budgetpropositionen räknar regeringen
med att fastighetsskatten skall öka med 6,6 miljarder kronor
per år.
Moderata samlingspartiet anser att fastighetsskatten successivt skall av-
vecklas. Som en viktig åtgärd skall underlaget för skatteberäkningen frysas
på dagens nivå. Följderna av en höjning blir helt oacceptabla för boende
såväl i hyreshus som i småhus.
Skattesatsen på småhus skall för år 2000 sänkas så att den blir samma som
för hyreshus - 1,2 procent. Därefter skall skattesatsen successivt sänkas. För
år 2001 skall den enligt vår mening vara 1,1 procent och för år 2002 1,0
procent. Underlaget för skatten skall vara byggnadsvärdet samt halva mark-
värdet.
Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man kan nämligen anta
att de kraftiga ökningarna av de totala taxeringsvärdena i attraktiva områden,
som inte bör ligga till grund för beskattning, huvudsakligen manifesteras
genom att markvärdet stiger kraftigt. Lindringen blir väsentligt större där de
stora regionala orättvisorna idag finns.
Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering.
Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag, desto grövre
kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör
vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i
en normalgrupp, en grupp med väsentligt bättre standard och en med
väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket av det "kineseri" som
för närvarande präglar fastighetstaxeringen.
1996 års fastighetstaxering har också lett till att många vanliga små-
husägare får erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av för-
mögenhetsskatten bör sambeskattningen omedelbart slopas samtidigt som
gränsen för skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor. Året därpå bör ingen för-
mögenhetsskatt utgå.
Sänkt bensinskatt
Sverige är ett glest bebott land. För många hushåll är resorna
till och från arbetet långa. Kollektivtrafiken är i många fall
inget alternativ. Det är då nödvändigt att använda bilen.
Dessutom krävs ofta biltransporter för privata ändamål för
att det skall vara möjligt att bo kvar i mindre tättbefolkade
områden.
Denna situation kräver särskilda avvägningar när det gäller att utforma
också skattepolitiken. Höjd bensinskatt (i kombination med andra kostnads-
ökningar) försvagar hushållsekonomin och minskar dessutom intresset för att
ta arbete på större avstånd från hemmet. Det minskar rörligheten på arbets-
marknaden.
Mot denna bakgrund bör bensinskatten omedelbart sänkas med 20 öre
(25 öre inkl. moms) till den nivå som gällde före den senaste höjningen.
Dessutom bör avdraget för resor till och från arbetet höjas till 16 kronor per
mil och inkludera resor till barnomsorg. Det inte avdragsgilla beloppet, som
främst berör kollektivresor, bör sänkas från 7.000 till 6.000 kronor. Självklart
bör inte heller skatten på diesel höjas som regeringen föreslår.
Sänkt skatt på pensionssparande
Regeringen har försämrat förutsättningarna för det enskilda,
frivilliga pensionssparande som för många har varit en
möjlighet att skapa bättre trygghet inför ålderdomen med den
osäkerhet som gäller beträffande de offentliga pensionerna.
De löften som ställdes ut av Socialdemokraterna i samband
med att ATP-systemet infördes har visat sig inte hålla. En
stor omläggning av pensionssystemet har därför tvingats
fram. En överenskommelse träffades 1994 mellan de flesta
av riksdagens partier. Det står nu klart att den offentliga
pensionen för många kommer att bli lägre än vad man räknat
med och som tidigare utlovats. Det är därför av stor vikt att
det skapas tillräckligt bra förutsättningar för ett enskilt
pensionssparande. Det långsiktiga och bundna sparandet
skapar dessutom bra förutsättningar för ett enskilt sparande
som kan bidra till riskkapitalförsörjningen. Ett väsentligt led
i att skapa förutsättningar för detta var införandet av det
individuella pensionssparandet 1994.
Socialdemokraterna har försvagat förutsättningarna för enskilt pensions-
sparande genom att minska den avdragsrätt som motsvarar avdragsrätten för
inbetalning av ATP-avgifter. Man har dessutom höjt avkastningsskatten på
pensionssparandet. Det försvagar intresset för pensionssparande, samtidigt
som det lett till ett utflöde av sparande till utlandet där beskattningen är
lägre.
Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar fördubblas till ett basbelopp.
Avdrag bör dessutom medges för pensionssparande för makes räkning.
Behåll skattebaserna
Den internationella ekonomiska integrationen medför en
betydande risk för att väsentligt högre skattesatser i Sverige
urholkar rörliga skattebaser. Det har redan märkts när det
gäller exempelvis beskattningen av kapitalinkomster,
punktskatter som ölskatten och beskattningen av drivmedel.
Det är väsentligt att så snabbt som möjligt minimera
tendenser till urholkning av skattebaser genom att sänka det
svenska skatteuttaget i berörda avseenden.
Effekter av skattesänkningsförslagen
Sammantaget föreslår vi skattesänkningar utöver regeringen
som 2000 uppgår till 22,9 miljarder kronor, 2001 till drygt
55,5 miljarder kronor och 2002 till drygt 90 miljarder
kronor. Skattesänkningarna kommer huvudsakligen låg- och
medelinkomsttagare till del.
Våra skattesänkningar för en "normalfamilj" blir 8.638 kronor år 2000,
12.910 kronor år 2001 och 15.474 kronor år 2002 mer än i regeringens
förslag. Hushållet består av en heltidsarbetande och en deltidsarbetande med
16.500 kronor respektive 9.500 kronor i månadsinkomst. Familjen har två
barn i skolåldern. Beräkningarna av effekterna av förvärvsavdrag, sänkt
kommunalskatt, höjt grundavdrag och sänkt fastighetsskatt har utförts av
Riksdagens budgetkontor. (Utgångspunkten är genomsnittlig kommunalskatt,
31,50 kronor. Familjen antas bo i eget hus med ett taxeringsvärde på 450.000
kronor, varav markvärde 135.000 kronor.)
Utöver detta tillkommer bl.a. högre avdrag för resor till och från arbetet,
sänkt skatt på hushållstjänster, sänkt skatt på pensionssparande, avdrag för
barnomsorgskostnader och sänkt energiskatt.
Samtidigt finansieras skattesänkningarna av besparingar som delvis på-
verkar hushållsekonomin. Det gäller främst en ny läkemedelsförsäkring från
år 2001, högre egenavgift till arbetslöshetsförsäkringen, som uppgår till
cirka 2 procent av den försäkrade inkomsten, överföring av kostnaderna för
trafikolycksfall till trafikförsäkringen (motsvarar cirka 75-80 kronor i ökade
kostnader per månad), en ytterligare karensdag i sjukförsäkringen (med
högkostnadsskydd) samt en återgång till den tidigare ersättningsnivån på
75 procent i socialförsäkringarna.
Eftersom ersättningar från socialförsäkringarna är skattepliktiga omfattas
de dock av de skattesänkningar vi föreslår. Det gäller såväl förvärvsavdraget
avseende pensionsgrundande inkomst som sänkta kommunalskatter.
De ökade kostnader för hushållen som följer av dessa besparingar täcks
mer än väl av skattesänkningarna, eftersom dessa till stor del finansieras av
bl.a. minskat företagsstöd, sänkt partistöd och slopat presstöd, lägre
kostnader för energiåtgärder eftersom kärnkraften inte förtidsavvecklas,
mindre kostnader till följd av en effektivare arbetsmarknadspolitik och, i takt
med ökat skatteunderlag, minskade statsbidrag till kommunerna från 2001.
Skattepolitiken på längre sikt
Med en politik som stimulerar ökad sysselsättning i den
privata sektorn och bättre tillväxt skapas successivt
ytterligare skattesänkningsutrymme. Detta utrymme, som
kan uppgå till flera tiotals miljarder kronor de år som följer
efter budgetperioden till och med 2002, kan naturligtvis inte
tas i anspråk innan en sådan utveckling bekräftats.
Inriktningen av skattepolitiken på längre sikt måste vara att fullfölja den
skattepolitik vi förordar för de närmaste tre åren. Grundläggande är att skapa
ett gott klimat för det företagande som är grunden för välståndsutvecklingen.
En viktig förutsättning är därvid att inkomstskatten sänks ordentligt för såväl
medarbetare som företagare.
På lång sikt bör man överväga att slopa den statliga inkomstskatten i
kombination med att grundavdraget höjs ordentligt. Det skulle minska
marginaleffekterna kraftigt - inte minst genom att upp- och nedtrappningen
av grundavdraget skulle kunna elimineras. Samtidigt sänks skatteuttaget
kraftigt för normala och låga inkomster.
Dagens system med arbetsgivaravgifter som finansierar löntagarnas
socialförsäkringar bör bytas mot ett som ger en direkt koppling mellan avgift
och förmån. Betalningsansvaret för dessa avgifter bör därför föras över till
löntagarna samtidigt som bruttolönen höjs i motsvarande mån. Kvarstående
arbetsgivaravgifter, som är ren skatt, bör slopas.
Det kommer också att finnas ett behov av att skapa utrymme för att slopa
eller sänka nationellt och internationellt konkurrenssnedvridande skatter.
Många flyktiga skattebaser kommer annars snabbt att urholkas, vilket i sin
tur riskerar leda till att ogenomtänkta åtgärder vidtas. Dessa kommer i
huvudsak att drabba de mest utsatta medborgarna hårdast.
En social reform
Principer
En förändring av skattepolitiken enligt de riktlinjer vi här har
förordat måste kombineras med en social reform - en
välfärdsreform för att säkerställa allas trygghet. Den reform
vi vill genomföra syftar till att medborgarna skall bli mindre
beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det
egna arbetet, den egna kompetensen, det egna sparandet och
de egna sociala nätverken.
De principer en sådan måste bygga på är generella och därmed lätta att
överblicka och förstå. Vår reformstrategi har några viktiga utgångspunkter:
- I dag äger tre fjärdedelar av alla offentliga transfereringar rum inom livs-
cykeln för varje enskild person. Bara en fjärdedel av alla inkomstöver-
föringar sker till människor som behöver stöd av andra. Det går således
att minska utgifter och skatter utan att urholka stödet till dem som är
verkligt behövande.
- Den stora majoriteten som försörjer sig själva över livscykeln får det be-
tydligt bättre om skatter och bidrag sänks. Det viktiga är att ge stöd åt
den lilla och ömtåliga grupp människor som alltid kommer att behöva
gemensam omsorg.
- Statens grundläggande ansvar skall slås fast. Ansvaret gäller dels för
människor som föds med eller drabbas av allvarliga handikapp eller sjuk-
domar eller annat som gör att de får ett permanent behov av gemensam
försörjning, dels människor som av andra skäl inte kan försörja sig själva,
permanent eller temporärt.
- De sociala trygghetsanordningarna skall baseras på ett rimligt mått av
utjämning, så att ingen själv skall behöva bära de fulla konsekvenserna
av att bli sjuk, eller att få lägre arbetsförmåga.
- Staten bär ett yttersta ansvar för att medborgarna inte far illa. Staten har
också en moralisk förpliktelse gentemot alla medborgare att försäkra sig
om att de som behöver statens stöd är så få som möjligt.
- Sverige behöver ett större individuellt sparande och högre tillväxt. Det
vill vi främja. Möjligheterna att flytta ansvaret för kostnaderna till andra,
och själv inkassera förmånerna, skall minimeras.
- Samtidigt som de allra flesta har goda möjligheter att ta ansvar för sin
egen trygghet, finns det andra som har stort och permanent behov av
gemensam hjälp. De människor som för lång tid och utan egen förskyllan
inte kan försörja sig själva skall kunna räkna med hjälp i så generella
former som möjligt. Vår norm är att staten här skall vara generös. Den
humanitära plikten är stark.
En stor välfärdsreform måste inkludera bl.a. skatterna,
socialförsäkringarna, socialtjänsten och sjukvården.
På kort sikt är det uppenbart att de ekonomiska resurser som finns i den
offentliga sektorn är tillräckliga för att utföra de gemensamma kärnupp-
gifterna väl. Vad som krävs är politiker som förmår prioritera och se till att
de resurser som finns utnyttjas effektivt.
På längre sikt är det sannolikt att den demografiska utvecklingen gör det
nödvändigt med större resurser till sjukvård och äldreomsorg. Detta måste
uppnås genom att sysselsättningen i den privata sektorn ökar.
Sjukvården
Det är särskilt angeläget att utan dröjsmål reformera
sjukvården. Det krävs av många skäl, men framför allt därför
att många människor i dag far illa.
Trots att många tror och också upplever att resurserna till sjukvården hela
tiden minskar så är de idag ungefär lika stora som de var i början av 1990-
talet. Även om utvecklingen har gjort det möjligt att idag göra mer visar
bristerna i tillgänglighet att dagens sjukvårdsorganisation inte förmår att ta
tillvara på de resurser som finns på bästa sätt. Misshushållning genom
byråkrati och ineffektivitet är ett allvarligt problem i svensk sjukvård. Detta
är ett problem som kommer att bli allt mer besvärande då behovet av vård
ökar genom att de vårdkrävande mycket gamla blir fler och fler.
Också personalen far illa. I frustrationen över att ha ansvar men inte
befogenheter att utnyttja sina kunskaper tilltar utbrändheten. Den vill allt
oftare ha en annan arbetsgivare än landstinget och många har under det
senaste året allvarligt funderat på att sluta. Allt färre ungdomar vill jobba
inom den offentliga vården, vilket gör att landstingen får det allt svårare att
rekrytera ny personal.
Att få god vård och vård i tid borde vara en självklarhet. Så är det inte
idag. Vi har ett vårdmonopol som både finansierar och producerar vård och
där den politiska styrningen rycker undan grunden för en professionell
ledning. Vårdköerna är ett tydligt tecken på att systemet inte fungerar.
Konsekvenserna av detta misslyckande drabbar såväl patienter, personal som
samhällsekonomi.
Internationellt sett går trenden mot att allt fler länder inför obligatoriska
sjukvårdsförsäkringar. Såväl länder med skattefinansierad sjukvård som
länder med privatfinansierad sjukvård byter till obligatoriska sjukvårdsför-
säkringar.
Vi menar att detta är en lösning som passar även för Sverige. Vår hälso-
försäkring skulle omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd.
Inom ramen för en sjukvårdsförsäkring skulle det nuvarande landstings-
monopolet brytas upp till förmån för en mångfald av vårdgivare.
Genom en vårdgaranti säkras den enskilde individens rätt att få god vård
inom rimlig tid. Hög kvalitet i sjukvården främjas dessutom genom att en
oberoende statlig medicinalstyrelse inrättas.
Samhällets äldre
Finansieringen av äldreomsorgen i framtiden måste sannolikt
bygga på en kombination av skattefinansiering och någon
slags individuellt utformad försäkring som ger de äldre stort
inflytande. Enbart skattefinansiering skulle sannolikt
accentuera de problem i fråga om resursavvägning som
redan nu drabbat äldre i vissa kommuner. Det finns
emellertid inte i dag underlag att ta statlig ställning i denna
fråga. Regeringen måste skyndsamt låta utreda frågan med
en inriktning som syftar till hög kvalitet och fritt val.
I avvaktan på en mer långsiktig lösning måste valfriheten för den enskilde
inom äldreomsorgen stärkas radikalt.
Även äldre med stora behov av vård och omsorg måste - i såväl praktik
som teori - ges möjlighet att kunna välja olika former av service, vård och
boende. Här måste särskild uppmärksamhet ägnas de personer som behöver
stöd för att föra sin talan och få sina intressen tillgodosedda. De äldres
ställning måste stärkas gentemot offentliga monopolsystem.
Utgångspunkt för en förändring måste vara den enskilde äldres och de
anhörigas önskemål och uppfattningar om sina egna behov, inte kommunala
politikers och tjänstemäns uppfattningar om dessa.
En äldrepeng som tar hänsyn till de olika behov som finns är ett alternativ
som kan ge den enskilde rätt att lösa sitt omsorgsbehov. Rätten enligt
socialtjänstlagen att kräva omsorg som kommunen ordnar kvarstår ograverad
för den som inte väljer att ta ut äldrepengen. Denna kommunalt ordnade
äldreomsorg kan naturligtvis - som i dagsläget - drivas såväl i offentlig som
i privat regi. De privata verksamheterna kan drivas på entreprenad eller
genom någon form av brukarval/pengsystem. Oavsett drifts- och styrform
har dock kommunen ett yttersta ansvar för att den kommunalt styrda
verksamheten lever upp till de krav som den äldre och samhället i övrigt kan
ställa.
När någon väljer att använda sig av äldrepengen blir omsorgen inom
ramen för kommunens behovsbedömning i stället en fråga mellan den
enskilde och vårdgivaren. Det kommer att ligga i vårdgivarnas eget intresse
att informera om sin egen verksamhet och dokumentera att man lever upp till
olika kvalitetsnormer. Ansvaret för att verksamheten uppfyller kvalitets- och
omvårdnadskrav ligger inte längre på kommunen, utan på statliga
myndigheter, som skall godkänna och utöva tillsyn över samtliga
äldreboenden och omsorgsgivare i landet. Kommunens ansvar blir att
bedöma graden av omvårdande insatser som den enskilde har behov av samt
se till att pengar för detta betalas ut till den godkända vårdgivare som den
enskilde vill ha sin omvårdnad utförd av.
Barnfamiljerna
Debatten om förändringar i familjepolitiken och dessas
konsekvenser utgår oftast enbart från dem som redan får del
av de stora barnomsorgssubventionerna. Vår principiella
hållning är i stället att alla barn bör få lika del av det
offentliga stödet.
En tryggad försörjning baserad på egna inkomster. I Sverige finns många
bidragssystem som helt eller delvis riktas till barnfamiljerna, t.ex. barnbidrag
och bostadsbidrag. Bägge dessa bidrag syftar i praktiken till att garantera att
föräldrar klarar sin försörjningsbörda. Sverige är samtidigt extremt i den
meningen att vi har en nästan skoningslös beskattning av barnfamiljerna.
Skattesystemet tar inte någon hänsyn till hur stor försörjningsbörda som
varje inkomsttagare har.
Det krävs nu en socialpolitisk skatteväxling mellan bidrag och lägre
skatter. Eftersom nästan alla svenskar betalar skatt, går det naturligtvis att
utforma ett skatteavdrag eller en skatterabatt som medför att man kan leva på
sin lön. Vi föreslår nu inrättandet av ett grundavdrag för barn på 10.000
kronor vid den kommunala beskattningen. Barnbidrag bör tills vidare hållas
på oförändrad nivå, men på längre sikt överföras till grundavdraget. Hän-
synstagandet till barnfamiljernas försörjningsbörda bör alltså på längre sikt
utformas som ett enda avdrag. För de familjer där inkomsten är så låg att
avdraget inte kan tillgodoräknas fullt ut skall ett motsvarande bidrag utgå.
Stöd till föräldrarna under barnets första år. Föräldraförsäkringen har
gjort det möjligt för de allra flesta föräldrar att vara hemma med sina barn. I
praktiken har dock många föräldrar problem att ta ut föräldraförsäkringen
p.g.a. regelverket. Det behövs flexiblare regler i föräldraförsäkringen.
På längre sikt finns också anledning att överväga den långsiktiga fördel-
ningen av ansvaret mellan stat och individ och huruvida just en
försäkringslösning är mest ändamålsenlig på detta område. Beslutet att skaffa
barn är i dag oftast genomtänkt. Begreppet försäkring ter sig därmed allt
mera malplacerat i detta sammanhang.
Stödet fram till skolåldern - avdrag, kompletterat med en barnomsorgs-
peng. Vårt förslag för barnomsorgen upp till skolåldern är enkelt. Avdrag
skall medges för styrkta barnomsorgskostnader upp till ett generöst tak.
En barnomsorgspeng lika för alla barn kan komplettera avdraget.
Barnomsorgspengen utgår till alla föräldrar medan avdraget framförallt får
betydelse för de förvärvsarbetande.
Strävan måste vara att nivåerna i skatteavdraget och i barnomsorgspengen
blir så höga att det i praktiken blir möjligt för alla att finansiera sin egen
barnomsorg utan kommunala subventioner. Den skattelättnad som följer av
avdraget måste vara den tyngsta delen av reformen medan bidragsdelen
skapar en grundläggande rättvisa och underlättar en övergång bort från
dagens kraftiga barnomsorgssubventioner. Vårt alternativ skapar förut-
sättningar för en god barnomsorg med en mångfald alternativ. Det höjer
kvaliteten redan på kort sikt och utvecklar hela barnomsorgen på längre sikt.
En familjereform med denna inriktning skulle öka föräldrarnas möjligheter
att ge sina barn en trygg uppfostran.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av skattepolitiken,
2. att riksdagen beslutar införa ett förvärvsavdrag på 6 % för år
2000,
3. att riksdagen beslutar införa ett förvärvsavdrag på 9 % år 2001
och på 12 % 2002,
4. att riksdagen beslutar höja det lägsta beloppet för grundavdraget
och det särskilda grundavdraget med 1 300 kr,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en växling av
sänkt kommunal utdebitering mot statligt övertagande av kommunala
kostnader fr.o.m. år 2001 i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar om en slopad samordning av arbetsskade-
livränta och det särskilda grundavdraget i enlighet med vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av familjepolitiken,
8. att riksdagen beslutar att den statliga inkomstskatten skall vara
20 % fr.o.m. den 1 januari år 2000,
9. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten för småhus till
1,2 % fr.o.m.den 1 januari år 2000,
10. att riksdagen beslutar att fr.o.m. år 2000 undanta hälften av
markvärdet från uttag av fastighetsskatt,
11. att riksdagen beslutar att fastighetsskatten på bostäder sänks till
1,1 % år 2001 och 1,0 % år 2002,
12. att riksdagen beslutar frysa underlaget för fastighetsskatten på
nuvarande nivå,
13. att riksdagen beslutar sänka bensinskatten med 20 öre per liter i
enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen beslutar höja avdraget för resor till och från arbetet
till 16 kr per mil fr.o.m. den 1 januari år 2000,
15. att riksdagen beslutar sänka det icke avdragsgilla beloppet för
arbetsresor till 6 000 kronor fr.o.m. den 1 januari år 2000,
16. att riksdagen beslutar höja avdraget för pensionssparande till ett
basbelopp fr.o.m. den 1 januari år 2000.

Stockholm den 4 oktober 1999
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)