med anledning av prop. 1999/2000:15 Slopade stoppregler
I propositionen framlägger regeringen förslag att slopa
flertalet av de s.k. stoppregler som diskriminerar
småföretagarna i Sverige. Det är oacceptabelt att
småföretagare måste betala högre skatt än andra företagare.
Att regeringen nu insett detta är glädjande. Moderata
samlingspartiet har i motioner till tidigare riksmöten yrkat att
samtliga stoppregler och andra för mindre företag
diskriminerande lagstiftning skulle slopas. Samtliga dessa
motioner har avslagits av riksdagsmajoriteten. Redan till
hösten 1998 utlovade regeringsföreträdare förslag till
förändringar i bestämmelserna för fåmansföretag. När detta
löfte inte infriades skulle förslag i stället komma i samband
med vårpropositionen 1999. Inte heller då kom något förslag.
Det är därför positivt att regeringen nu äntligen kommit med
en proposition som till stora delar överensstämmer med våra
tidigare motionsyrkanden. Tyvärr har dock viktiga och
angelägna förändringar inte tagits med i propositionen. Det
kommer, om förslaget går igenom, fortfarande att finnas kvar
diskriminerande lagar som gäller fåmansföretagare.
Det är av stor betydelse att riksdagen undanröjer de kvarvarande särregler-
na för fåmansföretagarnas skatter. Det gäller hur inkomstfördelning i
familjen betraktas ur skattesynvinkel, fördelningen mellan företagarlön och
inkomst av kapital, bestämmelserna för förbjudna lån och reglerna för
personalavveckling. Företagarklimatet i Sverige måste förbättras. Antalet
nyetablerade företag har stagnerat och, vad värre är, flertalet företag växer
inte. Ett förbättrat företagarklimat skulle kunna ändra utvecklingen, vilket
skulle innebära fler personer i arbete med åtföljande positiva sociala och
psykologiska effekter. Ur ekonomisk synvinkel skulle det innebära växande
skattebaser. Det i sin tur skulle underlätta skattesänkningar och skapa större
utrymme för medborgarnas självbestämmande, tillväxt och rättvisa.
Inkomstfördelning i familj
m.m.
Det finns i punkt 13 av anvisningarna till 32 § KL angivet
hur ett fåmansbolags företagsledares familjemedlemmar
skall inkomstbeskattas för ersättning från bolaget.
Make/maka beskattas för marknadsmässig ersättning. För
den del som bedöms som liggande över en
marknadsersättning för maka/make skattar företagsledaren.
Barn under 16 år, som arbetar i bolaget, beskattas hos den av
makarna som har den högsta inkomsten från företaget. Detta
gäller även ersättning till barn över 16 år, "till den del
ersättningen överstiger marknadsmässigt vederlag för
arbetsinsatsen". Om barnet är delägare i bolaget beskattas
företagsledaren för den kapitalinkomst som överstiger
"skälig ersättning för i bolaget gjord kapitalinsats".
Bakgrunden till dessa bestämmelser är att söka i den höga, progressiva
inkomstskatten samt att endast lön upp till 7,5 basbelopp ger rätt till
socialförsäkringsförmåner. Det torde även i andra verksamheter än i fåmans-
företag vara möjligt att fördela löner inom familjen. Det är direkt
diskriminerande och t.o.m. ett brott mot jämställdhetssträvanden att betrakta
maka som ett bihang till företagsledaren.
Stoppregelutredningen (SOU 1998:116) föreslog att bestämmelserna
gällande make/maka skulle slopas, men regeringen är av en annan mening.
Vi anser att denna bestämmelse skall slopas både när det gäller fåmans-
företag och fåmansägt handelsbolag.
Regeln om hur företagsledares barn under 16 år skall beskattas bör också
slopas. Det finns ingen anledning att straffbeskatta ungdomars feriearbeten i
familjeföretaget och därmed kanske sätta i gång ett byte av arbeten mellan
olika familjeföretag för att undvika straffskatten.
Regeringen skriver i propositionen att stoppregelutredningen "funnit att
förbudet bör kvarstå med hänvisning till att risken för missbruk anses väga
tyngre än den orättvisa som består i att företagsledares barn diskrimineras i
förhållande till andra barn".
Detta är en häpnadsväckande skrivning. Allt positivt tal om småföre-
tagarna och den tillit man säger sig ha till dem är då inte värt särskilt
mycket.
Det är i högsta grad anmärkningsvärt att regeringen medvetet diskriminerar
ungdomar, som i många fall skulle kunna vara ryggraden i morgondagens
näringsliv. Sverige lider brist på företagare. Barn som vuxit upp i före-
tagarfamiljer blir själva ofta företagare. Diskrimineras dessa ungdomar
riskerar de att få en negativ bild av Sverige som företagarland. Bestämmel-
sen bör omgående slopas.
En annan diskriminerande bestämmelse för fåmansföretagare är fördel-
ningen mellan inkomst av tjänst och inkomst av kapital.
Utdelning på aktier i ett fåmansföretag beskattas för aktiva delägare eller
närstående till dessa i inkomstslaget tjänst till den del utdelningen överstiger
vad som anses utgöra "normal utdelning." För realisationsvinster, som över-
stiger s.k. normal utdelning, skall en viss del (50 procent) av reavinsten
beskattas som tjänst och resten som kapital.
Riksdagen har beslutat att fr.o.m. 1998 års taxering införa en begränsad
skattefrihet för utdelning och reavinster på aktier i onoterade företag. Dessa
regler är komplicerade. Förenklat uttryckt skall man först lägga samman
anskaffningskostnaden för aktierna plus ovillkorade kapitaltillskott plus 100
procent av lönesumman, minskad med dels löneförmåner för aktiv delägare,
dels 10 basbelopp. Till detta belopp skall man lägga sparad skattefri
utdelning av det s.k. lättnadsutrymmet multiplicerat med 65 procent av
statslåneräntan den 30 november året före beskattningsåret. Kvarstående
sparad utdelning från föregående år läggs till, räknas upp med statslåneräntan
plus fem procentenheter, och från detta dras så lättnadsutrymmet. Utdel-
ningen sönderfaller i tre delar: En skattefri utdelning (lättnadsutrymmet), en
kapitalbeskattad utdelning (30 procent skatt) och återstoden beskattas som
inkomst av tjänst (32 procent alternativt 57 procent skatt).
Om någon delägare säljer några aktier blir beräkningarna ännu mer
komplicerade, för då skall hälften av vinsten beskattas som tjänst, dock högst
100 basbelopp inklusive de reavinster på aktier i bolaget som under de
senaste fem åren har beskattats som inkomst hos envar av delägarna och
deras närstående. Detta är krångligt i överkant och syftet är grumligt.
Tanken är att det skall stimulera till företagande. Men även bortsett från
detta komplicerade beräkningssätt är lagen diskriminerande. En
fåmansföretagare får betala 43,5 procent i reavinst när han säljer aktier,
medan kapitalbeskattningen för andra är 30 procent. Den egna företagaren
har tagit en mycket högre risk än en kapitalplacerare som investerat i
statsobligationer och får en riskfri avkastning med maximalt 30 procent i
kapitalskatt. Inga vackra ord om småföretagarnas betydelse kan dölja
verkligheten, fåmansföretagarna motarbetas i Sverige.
Skall man kunna tjäna pengar på att driva företag i Sverige? Eller skall vi
fortsätta att betrakta lönearbete som norm även för entreprenörskap och
risktagande, d.v.s. företagande? Självfallet gäller att en företagare vill ha
möjlighet att kunna få en bra avkastning på sitt risktagande. Genom att
selektivt beskatta fåmansföretagaren minskar hans kalkylerade
vinstmöjlighet, och risken höjs i motsvarande mån. Det är därför inte alls
konstigt att Sverige har så få familjeägda företag. Det är inte heller underligt
att de mindre företagen inte växer i Sverige.
Huvudregeln vid beskattning av utdelning till aktiv ägare i ett fåmansbolag
bör vara att all utdelning från bolaget anses som kapitalinkomst om ägaren
tagit ut en lön som minst motsvarar den som en anställd kollega i samma
yrke har. Skulle det inte gå att konstatera vad "motsvarande" lön är, får man
beräkna kapitalavkastningen på något annat sätt. En sådan beräkning bör
utgå från företagets egna kapital inklusive upparbetade vinster som behållits i
företaget. Hänsyn bör också tas till den kompetens som finns bland anställda,
d.v.s. företagets immateriella tillgångar och som inte finns i någon
balansräkning. Beräkningen skulle alltså utgå från bolagets egna kapital plus
hela lönesumman minus ägarens lön. Vi anser att regeringen skall ges i
uppdrag att återkomma med ett förslag.
Förbjudna lån
I aktiebolagslagen finns en bestämmelse om förbud för
bolaget att lämna penninglån, dock med undantag för s.k.
kommersiella lån, till aktieägare, styrelseledamöter och
verkställande direktör i såväl moder- som dotterbolag.
Förbudet omfattar även närstående personer (AL 12 kap 7 §).
Överträdelse av bestämmelsen är straffbart och högsta
straffet är ett års fängelse. Här finns inga särregler för
fåmansbolag, och man kan ifrågasätta varför man i
skattelagstiftningen har med en paragraf (punkt 15 av
anvisningarna till 32 § KL) , när det redan finns starka
civilrättsliga straffsanktioner.
Bestämmelsen är således direkt diskriminerande och återspeglar lagstifta-
rens attityd gentemot fåmansägda företag, d.v.s. de småföretag som i den
politiska debatten ömsom kallas för "vår tids hjältar", ömsom "svensk
ekonomis räddare". Det finns ingen anledning att ha kvar denna bestämmel-
se. De allmänna civilrättsliga regler som gäller alla företag är helt
tillfyllest.
Regeringen håller också delvis med om detta: "Uppfattningen att kunskapen
om ABL:s låneförbud är allmänt spridd inom näringslivet är säkert riktig.
Det är också så att det ankommer på ett aktiebolags revisor att granska
tillämpningen av lånereglerna och i sin revisionsberättelse påtala om förbjud-
na lån förekommit". Trots denna insikt vill inte regeringen slopa låne-
förbudet utan vill avvakta slutberedning av Aktiebolagskommitténs förslag
(SOU 1997:168). Ur ekonomisk synvinkel skulle ett slopande av låneför-
budet inte ha några konsekvenser för staten och det finns därmed ingen orsak
att skjuta upp slopandet av beskattningsreglerna för fåmansföretagare när det
gäller låneförbudet.
Personalavveckling
Enligt 32 § 3 h mom. första stycket KL skall, om en
skattskyldig är eller riskerar att bli arbetslös på grund av
omstrukturering, personalavveckling eller liknande i
arbetsgivarens verksamhet, en förmån avseende utbildning
eller annan åtgärd som är av väsentlig betydelse för att den
skattskyldige skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta inte tas
upp som intäkt. Denna skattefria förmån gäller emellertid
inte för anställda i ett fåmansföretag, om den anställde är
"företagsledare" eller närstående till sådan person. Syftet
bakom lagstiftningen är att stimulera arbetsgivarna att lämna
sådana stödåtgärder och bereda möjligheter för de anställda
att genomgå utbildning som skall öka deras möjligheter att få
nytt arbete. Men detta gäller således inte för dem som
klassificeras som tillhörande företagsledarkategorin och
närstående till denna.
I propositionen finns återgivet de överväganden som regeringen och seder-
mera riksdagsmajoriteten gjort i samband med lagens införande
(1995/96:SkU 25). Eftersom det fanns behov av att ytterligare utreda fåmans-
företagares förhållanden och då det enligt regeringen och skatteutskottets
majoritet fanns risk för att reglerna missbrukades undantogs fåmansbolags-
delägare och närstående till dessa.
Detta är en öppen och mycket tydlig signal till alla mindre företag. Trots
allt prat om motsatsen är man från regeringens sida ytterligt misstänksam
mot företagare. Man visar i resonemanget på sidorna 111-117 hur litet man
förstår av hur familjeföretag och andra mindre företag fungerar. Varför skall
en anställd närstående till företagsledaren diskrimineras, medan en annan
anställd får en utbildning som är en skattefri förmån? Likhet inför lagen
gäller inte i dessa fall. Till detta kan man också foga det faktum att
företagaren och dennes närstående inte heller omfattas av det system av
trygghetsavtal och liknande som gäller vid uppsägning på grund av arbets-
brist.
Vi anser att de nuvarande reglerna bör ändras så att även fåmansbolagen
kan tillämpa samma regler som andra företag när det gäller personal-
avveckling.
Ikraftträdande
När nu regeringen tövat så länge när det gäller att slopa
stoppreglerna hade man kunnat hoppas att det nya
regelverket skulle tillämpas omgående. I stället föreslår
regeringen att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft
den 31 december 1999 och tillämpas första gången vid
taxeringen år 2001. Regeringen beräknar de statsfinansiella
kostnaderna till 0,04 miljarder kronor, d.v.s. 40 miljoner
kronor. För denna summa och för att undvika att komma i
konflikt med retroaktiv lagstiftning vill man inte göra
lagstiftningen giltig fr.o.m. den 1 januari 1999.
Detta är endast ytterligare ett bevis på regeringens inställning till
företagsamheten och skall ställas mot de stopplagar som införts med
omedelbar verkan och där lagarna fördröjts i över ett halvår. Det går fort att
skärpa bestämmelser, men det är tydligen mycket svårt att upphäva onödiga
lagar. Vi anser att bestämmelserna skall gälla fr.o.m. den 1 januari 1999.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att de särskilda reglerna i punkt 13 av
anvisningarna till 32 § KL om lön till make och barn i fåmansföretag
och fåmansägt handelsbolag slopas i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar att de särskilda reglerna i punkt 15 av
anvisningarna till 32 § KL om förbjudna lån i fåmansföretag slopas i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om
ändrade regler i SIL 3 12 och 12 a-e § i enlighet med vad som anförts
i motionen,
4. att riksdagen beslutar att undantaget avseende fåmansföretagare
och dennes närstående i 32 § 3 h mom. första stycket KL slopas i
enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar att ikraftträdandet av förändringarna i
lagstiftningen rörande stoppreglerna skall vara den 1 januari 1999 i
enlighet med vad som anförts i motionen.