Genom EU-medlemskapet står Sverige i en ny situation när det gäller att driva en egen "svensk" invandrings- och flyktingpolitik. När Amsterdamfördraget trädde i kraft den första maj 1999 blev invandrings- och asylfrågorna en del av EG-rätten och skall samordnas.
Asyl- och invandrarfrågor kommer under Amsterdamfördraget att föras till första pelarens regelverk, vilket innebär att beslut i frågorna kräver kvalificerad majoritet, men det innebär också att endast kommissionen har initiativrätt i dessa frågor. Under en övergångstid om fem år gäller dock att alla beslut skall fattas med enhällighet och att kommissionens initiativrätt skall delas med medlemsstaterna.
EU-rådet får befogenhet att reglera vilken medlemsstat som skall ansvara för prövningen av en asylansökan och bestämma miniminormer för mot- tagande av asylsökande och för när tredjelandsmedborgare skall betraktas som flyktingar och beviljas flyktingstatus.
Avsikten med Amsterdamfördragets skrivningar kring asyl- och invandrar- frågor är att en harmonisering mellan EU-länderna skall ske i form av gemensamma minimiregler. Regleringen hindrar inte en medlemsstat från att anta generösare regler. Detta gäller både beviljandet eller återkallandet av flyktingstatus och tillfälligt skydd för fördrivna personer från tredje land. Det sägs också i proposition 1997/98:58 där resonemang förs kring Amsterdam- fördraget att medlemsstat ensidigt kan besluta om att pröva en asylansökan, vilket innebär att det inte finns några inskränkningar i medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen.
När nu den nya EU-kommissionen tillträtt intensifieras arbetet med hur EU-ländernas nationella regler skall anpassas till en gemensam asyl- och migrationspolitik. Toppmötet i Tammerfors i oktober har dessa frågor i fokus.
Slutsatsen är att det kommer att finnas delar av asyl- och flyktingpolitiken, som vi som nation inte längre ensidigt kan bestämma om. Det kommer också att finnas utrymme för ett "plus"-regelverk där Sverige kan ha generösare regler än EU:s minimiregler.
Under senare tid har några utredningar både avseende invandrar- och flyktingfrågor genomförts. NIPU har bland annat utrett en ny prövnings- organisation och föreslår att Utlänningsnämnden läggs ned och att ett domstolsliknande förfarande införs med Invandrarverket i första instans och sedan överprövning i länsrätt och i vissa fall i kammarrätt. Vidare har en utredning om gömda flyktingar genomförts.
Mot bakgrund av ovan nämnda förändrade förutsättningar finns det enligt vår mening starka skäl att nu närmare utreda hur svensk asyl- och migra- tionspolitik kommer att påverkas av den gemensamma politiken under EUs första pelare, samt hur Sverige kan och bör påverka densamma. Utredningen kan inkludera dels ett möjligt "plus"-regelverk, dels de prioriteringar som Sverige bör driva inom ramen för den gemensamma politiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning av den framtida asyl- och migrationspolitiken.
Stockholm den 5 oktober 1999
Agneta Brendt (s)
Berndt Ekholm (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)
Carina Hägg (s)
Kent Härstedt (s)
Hans Karlsson (s)