Sverige behöver en politik som bryter utanförskap och
maktlöshet, en politik som ger makten tillbaka till
människorna. Kategoriseringen av människor måste
upphöra. Varje individ måste ges möjlighet att efter sin
förmåga förverkliga sina drömmar. De strukturella problem
som har medfört arbetslöshet och utanförskap måste
åtgärdas. En social rörlighet måste göras möjlig. Det ökande
bidragsberoendet skall brytas. Nästan 20 procent av
storstädernas befolkning bor i områden med extremt låg eller
mycket låg inkomst. Människorna i dessa områden måste ges
verktygen att kunna ta sig ur utanförskapet.
Segregationen i storstäderna är allvarlig. Det handlar om en samman-
fallande ekonomisk, social, etnisk och demografisk segregation.
I grunden för segregationen i storstäderna ligger i första hand en
ekonomisk och social segregation och inte en segregation på etniska grunder.
För att uppnå verklig egenmakt måste alla politiska beslut utgå från
medborgarperspektivet.
Den socialdemokratiska integrationspolitiken har havererat. I stället för att
skapa förutsättningar för människor att lyckas av egen kraft har man i
decennier hållit på med ett politiskt fixande där det personliga ansvars-
tagandet och engagemanget hållits tillbaka.
Parallellt med denna välmenande men allt mer destruktiva strävan att lägga
andras liv till rätta har bidragssystemet utvecklats till ett substitut till
arbete
och produktiv delaktighet i samhällsekomin. Ett bidragsfinansierat utanför-
skap och en förödande bidragskultur har skapats. Allt fler löntagare
förhindras genom konfiskatoriska skatter att kunna leva på sin lön.
Regleringar och monopol måste upphöra, regler som försvårar förbätt-
ringar i boendet måste avskaffas. Skatter och bidrag som begränsar den
enskildes valfrihet måste avvecklas. Sverige har det största arbetslöshets-
gapet mellan infödda och utomeuropeiska invandrare av alla industriländer.
Detta kan inte förklaras med att svenskar skulle vara mer fördomsfulla.
Sverige måste på ett bättre sätt kunna ta tillvara kunskaper och utbildning
som de invandrade medborgarna har med sig. Vidare måste möjligheter
skapas för ett varierat företagande. Beskattningen av tjänsteproduktion måste
ses över.
Förutsättningar för trygga liv måste skapas. Ett starkare civilt samhälle
måste ges möjlighet att växa fram. Ett spritt privat ägande motverkar
förslumning. Valfriheten är fundamental för möjligheten att kunna förfoga
över sitt liv. Språket är en av nycklarna till samhället. Att behärska flera
språk är en enorm tillgång. Sfi är ofta inte effektivt. Ett system med checkar,
där den invandrade kan "köpa" sin egen språkliga eller kompletterande
utbildning, vore att föredra.
En valfrihetsrevolution måste genomföras. För att kombinera en valfrihets-
revolution med starkare resursöverföring direkt riktad mot utsatta grupper
borde resurser kanaliseras direkt till de arbetslösa i form av en individuell
"kompetensutvecklingspeng". På så vis kan individen själv efterfråga de
tjänster, som han eller hon anser sig behöva. Här kan medel satsas på de
individer vars livssituation och resursbas tyder på starkare behov. Vi kan
med andra ord praktisera verklig solidaritet.
Den nuvarande politiken, där människor görs till klienter, har misslyckats.
Om ambitionen är att åstadkomma verklig solidaritet bör också de som har
det sämst ställt ges möjligheten att åter ta makten över sina liv. Om vi låter
alla människor som kan och vill arbeta få möjligheter till en egen försörjning,
kommer vi också att ha betydligt större förutsättningar att visa stor
solidaritet
med de människor som av olika skäl misslyckas. Endast genom en god
tillväxt där fler har jobb och kan försörja sig kan samhället ta ett riktigt
solidariskt ansvar.
Stor utmaning
I denna motion föreslår Moderata samlingspartiet en ny
inriktning av politiken mot segregation och utanförskap.
Sverige står inför en stor utmaning den närmaste framtiden. Situationen är
på många ställen runt om i landet ohållbar; det handlar om arbetslöshet och
bidragsberoende; det handlar om maktlöshet och utanförskap. Hur denna
situation hanteras kommer att ha en avgörande betydelse för om vi i
framtiden skall slippa se barn som växer upp utan hopp om att kunna bryta
sig loss från sitt ofrivilliga utanförskap.
Vi vill med denna motion visa på ett par av de allvarliga problem Sverige
till följd av decennier av misslyckad social- och arbetsmarknadspolitik idag
dras med. Det har varit en politik som i stället för att hjälpa människor att
skaffa sig en grund för ett bra liv - vilket torde vara avsikten med varje
seriöst menad politisk insats - har tvingat många in i bidragsberoende och
arbetslöshet. Vi vill också visa på vilken grund en ny politik för att motarbeta
utanförskap och social segregation borde vila. Förslagen handlar bland annat
om en fungerande arbetsmarknad, kvalificerad utbildning och ett samhälle
som i övrigt sätter människan i centrum.
Se individen
Sverige behöver en radikal förändring av politiken. Vi måste
bryta "kategoriseringen" genom vilken människan ses som
del av olika kollektiv och behandlas därefter. Människan får
inte ses som i första hand socialbidragstagare, arbetslös eller
som "person med utländsk bakgrund". Människan måste i
första hand ses som en individ och behandlas så. Det är inte
individen som skall anpassa sig efter politiskt konstruerade
system. I stället måste den politiska uppgiften vara att ge alla
människor möjlighet att utvecklas utifrån sina behov och på
sina villkor. De egna besluten får aldrig vara underordnade
de beslut som fattas på politisk nivå.
Att människan ses som just en del av ett kollektiv när politiker ställs inför
problem i form av omfattande arbetslöshet och utanförskap är tydligt men
inte desto mindre sorgligt. Det är just de kollektiva lösningarnas politik som
skapat svårigheterna; det borde vara uppenbart att det inte går att lösa
problemen med samma medicin.
Lösningen på arbetslöshet är inte stora lösningar som slussar in människor
i sysselsättningsåtgärder. Lösningen på många invandrares och ungdomars
utanförskap är heller inte att stryka begreppet invandrare ur lagstiftningen
och rikta särskilda åtgärder mot ungdomar i form av specialregler vid
anställningar eller utbildning. Lösningen är i stället att rätta till de
struktu-
rella problem som skapar arbetslöshet och utanförskap av den omfattning vi i
dag ser.
Den fundamentala sociala rörligheten
En viktig drivkraft i samhället är människors hopp om att
kunna förbättra sin livssituation; att kunna skapa sig ett
bättre liv än föräldragenerationen. Det måste vara möjligt att,
av egen kraft, genom till exempel ökade arbetsinsatser och
studier förändra sin livssituation. Detta är själva grunden för
ett ekonomiskt, socialt och moraliskt försvarbart samhälle,
den liberala samhällsordningens rättfärdighet.
En verklig social rörlighet kan omöjligen uppstå i ett samhälle som
bestraffar utbildning och arbete. Att det måste vara möjligt att själv förbättra
sin situation betyder inte att politikens roll är obetydlig, tvärtom. Politikens
roll måste emellertid vara att bryta ner de strukturer som skapat svårigheter,
att röja hinder för utbildning, företagande och arbete. Det gäller såväl hinder
i form av orimliga skatter som i form av en arbetsmarknadslagstiftning som
värnar om de som redan har jobb men som effektivt förhindrar de som inte
har jobb att ta sig i på arbetsmarknaden.
Den svenska modellens
baksida
Sverige av i dag är inte vad det kunde och borde ha varit.
Trots allt tal om att "det går bra för Sverige" möter oss en
verklighet präglad av nyfattigdom, social segregation och
utanförskap. Detta är inte någon enstaka företeelse utan
verkligheten i praktiskt taget alla våra stora och medelstora
städer.
I Storstadsutredningens slutbetänkande från 1990 noterades att bidrags-
beroendet i storstäderna tydde på att antalet personer som hamnat utanför
arbetsmarknaden ökade under åttiotalet. Trots uttalad brist på arbetskraft och
att högkonjunktur rått hade stora grupper, ungdomar, äldre med låg
utbildning samt invandrare fått svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden (SOU
1990:36, s 130 och 295).
Marginalisering
Marginaliseringstendenserna förstärktes under den djupa
lågkonjunkturen som började 1990. Jobbförlusten drabbade
olika kategorier av den svenska befolkningen mycket olika.
Studieförbundet Näringsliv och Samhälles, SNS,
välfärdspolitiska råd konstaterade att det under 1990-talets
kris nästan uteslutande var unga människor som ställdes
utanför arbetskraften samt att invandrare som grupp var
särskilt drabbade både i fråga om arbetslöshet och
sysselsättning (Välfärdpolitiska rådets rapport 1998, s 60).
Bidragsberoendet ökade markant och 1997 fanns det nästan 100 000
hushåll som fick socialbidrag i minst tio månader under det året
(SCB/Välfärdsbulletinen 1998:3). Samtidigt vidgades inkomstgapet mellan
generationerna ännu mer till de ungas nackdel. Allt fler utlandsfödda föll
under de normer som Riksrevisionsverket satt upp för existensminimum.
Under perioden 1990-95 hade ungefär 50 000 invandrarhushåll med
ursprung i utomeuropeiska länder disponibla inkomster som låg under dessa
normer (SCB/Levnadsförhållanden, rapport 91).
Redan vid 1980-talets slut var det påfallande att de flesta miljonprogram-
områdena hade omvandlats från samhällsplanerarnas drömstäder till den
sociala utsatthetens hemorter. Alla stadsdelar i Storstockholm - 21 stycken
sammanlagt - där socialbidragsberoendet var minst dubbelt så högt som i
staden i genomsnitt var miljonprogramområden. Samtliga miljonprogram-
områden befann sig i denna kategori. Situationen i Göteborg och Malmö var
knappast annorlunda.
Sociala konsekvenser
Den socialt viktigaste konsekvensen av den
utvecklingsprocess som här har beskrivits är uppkomsten av
bostadsområden vars liv nästan helt präglas av
socioekonomiska villkor som på ett radikalt sätt skiljer sig
från samhället i övrigt. Det handlar om områden där
utestängningen från arbetsmarknaden, bidragsberoendet,
fattigdomen och en pyrande social desperation har blivit
mera regel än undantag, områden där utanförskapet blir det
sammanfogande kittet i en kollektiv identitet som grundar
sig på en stark känsla av att vara utstött och inte tillhöra
gemenskapen i övrigt.
Nästan 20 procent av storstadskommunernas befolkning bor idag i
områden med extremt låg eller mycket låg inkomst (Storstadskommitténs
definitioner). Karakäristiskt för dessa är att de är dels mycket barn- och ung-
domsrika, dels mycket invandrartäta. Dessa stadsdelars befolkningssamman-
sättning präglas alltså av just de två grupper - ungdomar och invandrare -
som har varit de hårdast drabbade av sysselsättningskrisen.
De fattiga områdena präglas också bland annat av höga nivåer av
familjeupplösning. Redan 1990 bestod nästan en tredjedel av alla barnhushåll
bosatta i utsatta stadsdelar av ensamstående föräldrar (att jämföras med en
tiondel i områden med "extremt hög" och "mycket hög inkomst"). Antalet
barn som är föremål för socialtjänstens insatser är också skrämmande högt
(SOU 1997:61, s 26).
De största offren för utanförskapet är barnen. Att växa upp under utsatta
förhållanden är svårt. Än svårare blir det när vuxna förebilder saknas. Hela
stadsdelar har befolkning där det snarare är regel än undantag att familjerna
lever på bidrag. Barnen ser inte vuxna gå till arbetet. Barnen ser
hopplösheten i att inte familjerna själva genom arbete kan förändra sina liv.
Barnen ser hur familjen är utlämnad till socialstatens godtycke.
Slutsatser
Slutsatserna i Storstadskommitténs rapport Delade städer kan
hjälpa oss att sammanfatta situationen (SOU 1997:118, s
75):
- Segregationen i storstäderna kan betecknas som allvarlig. Det handlar om
en sammanfallande ekonomisk, social, etnisk och demografisk segrega-
tion.
- I grunden för segregationen i storstäderna ligger i första hand en eko-
nomisk och social segregation och inte en segregation på etniska grunder.
- Det finns tendenser till att segregationen i storstäderna handlar om klass-
skillnader mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden (och därmed
också i välfärdssystemet) och en outsider-klass.
Från omhändertagande till
egenmakt
Den disponibla inkomsten och tillgången till olika
välfärdstjänster är förvisso viktiga konsumtionsmått, men
åtminstone lika viktigt är hur den disponibla inkomsten
genereras och vilken makt medborgarna har över välfärds-
konsumtionens innehåll och utformning. Viktigast av allt är
hur människornas möjlighet att förbättra sin livssituation, det
vill säga möjligheten att förverkliga sina drömmar om ett
bättre liv, gestaltar sig. En blockerad fattigdoms- och
segregationssituation, det vill säga en situation i vilken man
inte ser utvägar från segregationen och fattigdomen, föder
frustration, social desperation och destruktiva
beteendemönster. Den är helt enkelt motsatsen till en
situation i vilken individerna ser realistiska möjligheter att
genom egen förkovran, arbete och företagande förbättra sina
och sina barns öde. Detta kallas social rörlighet och är
livsviktig för ett välfungerande samhälle som bygger på
medborgarnas framtidstro och kreativitet.
Maktlöshet
Avsaknaden av makt att styra sitt eget liv och förverkliga
sina livsval är den centrala egenskap som definierar
fattigdomen i ett dynamiskt perspektiv. När vi talar om
nyfattigdom, social segregation och utanförskap talar vi om
denna maktlöshet och dess följder.
Om tonvikten i stället läggs på statiska fattigdomsmått som till exempel
den disponibla inkomsten kan ett omfattande bidragssystem - "ett väl
uppbyggt välfärdssystem" som det eufemistiskt kallas - "lösa" fattigdoms-
problemet, det vill säga hålla konsumtionsnivån uppe genom olika transfe-
reringsmekanismer. Denna bidragslösning utgör ett centralt inslag i Sveriges
nuvarande socialpolitik, en politik som på detta sätt huvudsakligen förvaltar
en växande fattigdom, permanentar den sociala segregationen och bidrags-
finansierar ett hotande utanförskap.
Medborgarperspektiv i stället för
omhändertagandeperspektiv
I en rapport från Europeiska kommissionen konstateras att
den traditionella socialpolitiken, grundad på ett
omhändertagandeperspektiv, inte bara har misslyckats utan i
själva verket blivit en del av problemet. Slutsatsen är att
genom att fokusera på symptomen och agera utifrån en
förmyndaraktig beskyddarattityd kan de fattigas sociala
isolering fördjupas och ett långvarigt beroende av
myndighetsinsatserna skapas (Commission Report 1981/769,
s 12 och s 32-33).
Under slutet av 1980-talet och under 1990-talet kan vi se en metodutveck-
ling mot ett uttalat underifrånperspektiv med begreppet empowerment i
centrum. Dessa idéer har genomsyrat de dokument som ligger till grund för
det pågående Employment-Integra programmet inom Europeiska kommis-
sionen och som spelar en ännu viktigare roll i det program som under namnet
Equal skall bli Integras efterföljare. Detta framväxande medborgarcentrerade
och dynamiska socialpolitiska perspektiv på fattigdoms- och segregations-
problemet har bara undantagsvis kommit till uttryck i svensk debatt och
socialpolitiskt praxis. I grund och botten är det fråga om ett nytt förhåll-
ningssätt till det politiska uppdraget i största allmänhet.
Strukturer som segregerar
Vilka är då de bakomliggande orsakerna till de segregations-
och utanförskapsproblem som under de senaste decennierna
har drabbat Sverige, men också i varierande omfattning
andra utvecklade samhällen? Varken fattigdom, social
segregation eller utanförskap är nya fenomen i det moderna
samhällets historia.
En hel del oroväckande tendenser tyder på en ökning av fattigdomen och
segregationen under de senaste decennierna, såväl i USA som i Västeuropa.
Marginaliseringstendenserna syns inte bara i form av fattigdom och
arbetslöshet utan också i en tilltagande familjeupplösning, bidragsberoende,
kriminalitet och drogmissbruk. Det blev tidigt uppenbart att Europas
fattigdom handlade mycket om strukturer som utestängde nya grupper från
arbetsmarknaden. Invandrarnas utsatthet uppmärksammades tidigt och har
sedan dess blivit ett allt mer framträdande drag av den nya västeuropeiska
fattigdomsbilden.
Fattigdom, segregation och utanförskap kunde inte längre betraktas som
kvarlevor från forna tider. Någonting väsentlig hade inträffat med de
utvecklade ländernas samhällsstruktur. Det var så begreppet nyfattigdom
myntades, för att definiera den fattigdom som inte kunde förklaras av en brist
på utveckling utan som en produkt av själva utvecklingen.
Tillväxt eller stagnation?
Under de senaste decennierna har vi sett exempel på
makalösa tillväxtprocesser, bland annat i Kina. Men vi har
samtidigt sett många nationer och regioner stagnera eller till
och med drabbas av allvarliga motgångar. Bland de redan
industrialiserade länderna har vi också kunnat konstatera
starkt divergerande utvecklingsmönster. Nationer präglade
av rigida strukturer, korporativa samhällsmodeller,
överreglerade ekonomier, omfattande monopol och
betydande planekonomiska inslag har i regel haft mycket
svårt att framgångsrikt ta itu med den nya tidens utmaningar.
Det är dessa aspekter som i huvudsak kan förklara de
svårigheter som under det senaste kvartsseklet har drabbat
såväl Sverige som många andra västeuropeiska nationer. En
av konsekvenserna är en pyrande social kris och en brist på
framtidstro som tar sig sina värsta uttryck i form av etniska
konflikter, militant främlingsfientlighet och aggressiv
nationalism.
Havererad integrationspolitik
På samma sätt som jämställdhetspolitiken misslyckats har
också den socialdemokratiska integrationspolitiken
havererat. I stället för att skapa förutsättningar för människor
att lyckas av egen kraft har man i decennier hållit på med ett
politiskt fixande där det personliga ansvarstagandet och
engagemanget hållits tillbaka.
Parallellt med denna välmenande, men allt mer destruktiva, strävan att
lägga andras liv till rätta har bidragssystemen utvecklats till substitut för
arbete och produktiv delaktighet i samhällsekonomin. Ett bidragsfinansierat
utanförskap och en förödande bidragskultur har skapats. Det handlar om
livssituationer som inte kretsar kring arbetet och företagandet utan kring
konsten att maximera bidragen och leva i samhällets utkanter. I dag slussas
en betydande andel av våra ungdomar rakt in i en sådan utanförskapets kultur
som dessutom i åratal har fungerat som ett centralt inslag i Sveriges
katastrofala invandrar- och flyktingmottagning.
Denna sistnämnda aspekt - inslussningen av tusentals flyktingar och
invandrare i ett kafkaliknande system som oftast erbjuder ett bidrags-
finansierat utanförskap som enda sättet att leva i Sverige - är med all sanno-
likhet den förda politikens allvarligaste misslyckande och detta kommer att
ta mycket lång tid att reparera. När det socioekonomiska utanförskapet
sammanfaller med kulturella och etniska olikheter bildas en mycket explosiv
blandning. Samhället splittras på ett sätt som kan få tragiska konsekvenser.
Utanförskapet
Myndigheternas byråkratiska struktur förvärrar situationen
för åtskilliga människor. Trots samarbetsprojekt och så
kallade medborgarkontor skyfflas människor mellan
arbetsförmedling, socialkontor och försäkringskassa. På
andra håll i världen har detta hanterats annorlunda. Till
exempel har man på Nya Zeeland slagit samman dessa tre
myndigheter till en enda. Inställningen till den hjälpsökande
är också en annan än vad vi många gånger är vana vid: Den
hjälpsökande betraktas på Nya Zeeland som "kund".
Handläggarens uppgift är att företräda sin kund på bästa
möjliga sätt så att han eller hon snarast klarar att försörja sig
själv. En utveckling i Sverige i denna riktning skulle
underlätta i kampen mot utanförskapet.
Hinder mot arbete,
företagande och egenansvar
måste röjas
Det finns i dagens Sverige åtskilliga systemfel som
omöjliggör eller försvårar arbete, företagande och
egenansvar.
Allt fler vanliga löntagare förhindras genom konfiskatoriska skatter att
leva på sin lön. Samma skatter förhindrar småföretag från att expandera.
Regleringar och monopol förhindrar etableringar av nya företag och fram-
växten av en dynamisk konkurrens på lika villkor inom stora delar av tjänste-
sektorn. Regler och ingrepp motverkar en förbättring av boendesituationen,
vilken skulle kunna förbättras genom spritt ägande och långtgående själv-
förvaltning. Skatter, regleringar och ekonomiska styrmedel försvårar med-
borgarnas valfrihet och möjligheten att påverka såväl utbudet av som
innehållet i centrala välfärdstjänster.
Regler och system har skapat en stel arbetsmarknad där någras trygghet
betalas med många andras otrygghet och utanförskap. Den alltmer kvävande
korporativistiska samhällsmodellen, som förhindrar en anpassning till en ny
tid, måste luckras upp. De möjligheter den nya tiden erbjuder kan inte tas
tillvara i ett system som präglas av ett politiskt ledarskap utan visioner men
med starka påtryckningsgrupper som försvarar sina intressen oavsett
konsekvenserna av dessa. Vi måste skapa en samhällsekonomi som präglas
av konkurrens, öppenhet och flexibilitet.
Djupet i den svenska jobbkrisen pekar på allvaret i de problem som
Sverige måste lösa för att åter bli ett dynamiskt land med plats för alla sina
invånare. Samtidigt är svårigheterna att reformera den svenska
samhällsekonomin påtagliga. Den svenska korporativa modellen, som
föreföll fungera så effektivt under efterkrigstidens tillväxtdecennier, har
omvandlats till en förlamande kraft. Många av de mäktiga organisationerna,
som bildade denna modells kärna, fungerar numera som defensiva
intressekoalitioner som systematiskt grusar nästan alla reformförsök som
skulle kunna öka flexibiliteten i vår ekonomi och därmed underlätta
arbetsmarknadsintegrationen för de grupper som lever i ett allt mer ohållbart
utanförskap. Det handlar i själva verket om en klassisk utveckling där redan
etablerade grupper försvarar sina positioner och utesluter ovälkomna
konkurrenter. Det är denna utveckling som tydligt uppmärksammades i ett av
de redan citerade betänkandena från Storstadskommittén: Det finns tendenser
till att segregationen i storstäderna handlar om klasskillnader mellan de som
är etablerade på arbetsmarknaden (och därmed också i välfärdssystemet)
och en outsider-klass. (SOU 1997:118, s 75)
Sverige har det största arbetslöshetsgapet mellan infödda och utom-
europeiska invandrare av alla jämförbara industrialiserade länder, trots en
förhållandevis hög utbildningsnivå bland många av de berörda invandrarna.
Utan tvekan är det så att en del av denna utestängning beror på
diskriminerande fördomar, men liknande fördomar - till och med starkare
sådana - finns i alla jämförbara länder. Därför kan ingen som inte
uppsåtligen vill dölja andra problem hänvisa till diskrimineringen som
förklaringen till de höga nivåerna av utestängning som präglar den svenska
arbetsmarknaden.
Skapa förutsättningar för arbete och
företagande
Arbetets betydelse för såväl självkänsla som grund för ett
aktivt deltagande i samhället är långt ifrån betydelselös. I
dag är problemen många på detta område. Anledningarna till
att människor som i dag står utanför arbetsmarknaden inte
kommer in på den är flera. Vi kan till exempel se problem
som beror på en lagstiftning som genom anställningsregler
gör det mer riskabelt ur ekonomisk synvinkel för företag att
nyanställa än vad det borde vara.
Vi ser också problem med att personer med framför allt utomnordisk
utbildning och yrkeserfarenhet har svårt att få sin utbildning och sina
erfarenheter "översatta" till svenska förhållanden. Det är inte sällan
invandrade personer möts av en okunskap och en oförståelse för vilken
kunskap de har inom sitt yrkesområde. Det handlar om såväl högutbildade
akademiker som många andra med gedigna yrkeskunskaper. Det dessa
personer behöver är inte att bli placerade i långdragna grundläggande kurser i
svenska språket och under tiden förlora i yrkeskunnande genom att hamna
utanför yrkeslivet. Vad som behövs är hjälp med "översättningen" av
kompetensen och i förekommande fall språkundervisning som gör det
möjligt att snabbt komma ut på arbetsmarknaden.
Även vad gäller företagande kan vi se ett par problem som har betydelse
för utanförskapsproblematiken. Som tidigare nämnts har Sverige en
lagstiftning som rör anställningsvillkor. Denna lagstiftning försvårar för
människor att få fotfäste på arbetsmarknaden. En annan aspekt av denna
lagstiftning är det faktum att den inte är anpassad för andra anställnings-
former än de som finns i dag. Möjligheterna att lagligt driva företag med
"lösare" anställningsformer och till exempel på familjebasis är begränsade.
Barriärerna mot nyföretagande mer generellt är givetvis också en del av
problematiken kring företagandet. Det handlar bland annat om ett
skattesystem som gör det svårt att på egen hand arbeta ihop startkapital, men
också om en underutvecklad riskkapitalmarknad.
Pröva nya vägar
Förutsättningarna för nätverk av multikulturella teknologiska
inkubatorer har i Sverige utretts på uppdrag av
Integrationsverket, Näringsdepartementet och Högskolan i
Karlskrona/Ronneby.
Internationellt finns det många exempel på nya vägar att gå. Det finns all
anledning att både samla exempel och ta del av erfarenheterna av dessa.
Israel tog emot en miljon exsovjeter under1990-talet. 60 procent av dessa
hade akademisk utbildning. I början av 90-talet inrättades "teknologiska
inkubatorer" dvs. institutioner som tar tillvara och utvecklar spetskompeten-
sen hos invandrarna. I dag finns ett nätverk av 26 självständiga inkubatorer,
vilka har hälften av platserna vikta för nya invandrare. Såväl infödda som
invandrade innovatörer kan alltså ta hjälp av inkubatorerna för att utveckla
högteknologiska exportprodukter. Rapporterna pekar entydigt på goda
resultat av verksamheten i Israel.
I USA skapades under perioden 1980-1995 70 miljoner nya jobb.
Samtidigt försvann 43 miljoner. Netto skapades med andra ord 27 miljoner
nya jobb. På en sådan arbetsmarknad får även invandrade med dåliga
språkkunskaper, handikappade och lågutbildade jobb. Dessutom visar det sig
att de invandrade efter några år av låg lön och begynnande jobbkarriär går
om infödda amerikaner i lönehänseende.
Vi måste skapa
förutsättningar för trygga
liv
Trygga liv betyder bland annat att människor skall kunna
leva i miljöer som inte präglas av den sociala desperationens
våld. Vi behöver bostadsområden där de boende trivs, skolor
inte vandaliseras och med fungerande sociala nätverk. Att
lag och ordning upprätthålls och brott bekämpas är
fundamentalt, likaså att ägandet är spritt och långtgående
självförvaltning tillåts och uppmuntras. Möjligheten att välja
barnomsorg, skola, läkare, äldreomsorg m.m. är också
väsentlig för den egna tryggheten.
Det starka civila samhället
I Sverige har det offentliga koloniserat den frivilliga sektorn,
vilket lett till att vårt land har en relativt liten sådan sektor
inom det sociala området. Det civila samhällets styrka ligger
framför allt i att det i människornas ömsesidiga hjälp finns
en stark och värdefull drivkraft till omvårdnad och stöd, en
drivkraft som sällan uppmärksammas. Den ömsesidiga
relation som utvecklas mellan föräldrar och barn är en sådan
stark drivkraft som kan komma andra till godo. Det civila
samhället bör ges betydligt större utrymme än i dag.
Den frivilliga sektorn betyder mycket för den sociala integrationen i
samhället. Den förser samhället med sociala innovationer (till exempel
Noaks Ark), den tillhandahåller flera olika sociala tjänster (kvinnojouren,
Röda korset, förebyggande hälsoarbete genom idrottsrörelsen m fl), den
backar upp samhällets ekonomiska system och den försöker frigöra
människor och tillåta dem utveckla sina förmågor, i en i övrigt återhållsam
omgivning (SOU 1999:84, s 97 ff).
Inflytande och valfrihet
Ett spritt privat ägande inom bostadssektorn är viktigt för att
motverka boendesegregation och förslumning. De boende
själva är sannolikt mycket bättre skickade att förvalta sina
bostäder än stora, anonyma och många gånger offentligt
ägda bostadsbolag. Genom att uppmuntra till ökad
självförvaltning och ombildande av hyreslägenheter till
bostadsrätter är det möjligt att stimulera till engagemang i
boendemiljön.
Även i andra sammanhang än den begränsade, om än betydelsefulla, sfär
det egna boendet trots allt innebär bör spritt ägande uppmuntras. Norsborgs
centrum i Stockholm, som köpts av ett antal lokalt engagerade föreningar, är
ett intressant exempel.
Valfriheten är fundamental för möjligheten att kunna förfoga över sitt liv.
Ett samhälle präglat av valfrihet är i många avseenden motsatsen till dagens
förmyndarsamhälle. Själva existensen av valfrihet låter medborgaren veta att
det är hon eller han själv som har att fatta besluten om hur livet skall levas.
Särskilt viktig är valfriheten inom obligatoriska verksamheter, såsom till
exempel skolan, och verksamheter som är viktiga för människors liv och
hälsa, såsom sjukvård och omsorg.
Skolan och övriga delar av utbildningsväsendet, inte minst skolgången
under de tidigare levnadsåren, har stor betydelse för hur vi utvecklas som
individer. Valfrihet inom skolan i utsatta områden är kanske viktigare än
någon annanstans. Valfriheten inom sjukvård och omsorg är mycket
betydelsefull för möjligheterna att ta befälet över sitt liv. Utan valfrihet
understryks "klientskapet" i vilket människan inte har ett liv fyllt av
möjligheter utan reduceras till att vara föremål för samhällets insatser. Det är
insatser som ibland råkar passa men som allt som oftast är utformade för att
passa de som administrerar systemet, inte efter dem som, vare sig de vill eller
inte, omfattas av detta.
Språkets betydelse
Språket är en av de viktigare nycklarna till sociala relationer.
Det handlar såväl om självkänsla och bemötande som om att
minimera hinder för kommunikation och därmed undvika
många missförstånd. I Sverige har det länge setts som
självklart med hemspråksundervisning för barn och
ungdomar som själva invandrat eller vars föräldrar invandrat.
Ofta handlar det om att delar av den ordinarie
undervisningen byts ut mot hemspråksundervisning.
Hemspråksundervisning är ett komplicerat område. Å ena sidan kan det
vara bra för identitetsskapandet att behärska såväl sina föräldrars modersmål
som språket i sitt nya land. Det är å andra sidan viktigt att eventuell hem-
språksundervisning inte går ut över undervisningen i övrigt eller att eleven
genom att "plockas ur" klassrummet under vissa timmar hamnar i något slags
utanförskap i förhållande till sina övriga klasskamrater.
Varje individ måste själv ges möjlighet att avgöra om han eller hon vill ha
hemspråksundervisning. Denna bör med fördel ordnas fristående från den
vanliga skolundervisningen. Man kan också tänka sig att hemspråket blir ett
tillval bland övriga så kallade B- och C-språk, så att eleverna kan erhålla
betyg i sitt hemspråk.
Att behärska flera språk är en enorm tillgång både privat för personlighets-
utvecklingen och, framförallt, ur ett mer "professionellt" perspektiv. Språk-
kännedom är en styrka och i många fall en förutsättning för att inte begränsa
möjligheterna på arbetsmarknaden.
På samma sätt som språket är en hörnpelare för samhällsaktivitet är
utbildningen av stor betydelse för ett rikt liv. En bra utbildning är den bästa
starten i livet och skadan av en mindre lyckad utbildning är svår att reparera.
Inte minst av denna anledning är det beklagligt att så mycket kompetens går
förlorad i samband med att passkontrollerna passeras. Den språkundervisning
som idag erbjuds, eller i många fall påtvingas, invandrare lämnar mycket
övrigt att önska. Hur kommer det sig till exempel att utländska gäststudenter
kan lära sig svenska både snabbt och bra genom intensivkurser, när det inte
sällan kan gå åratal av svenska för invandrare (sfi)-kurser utan att resultatet
kommer i närheten av detta? Inte ens om man skulle anta att gäststudenterna
möjligen generellt har en större studievana än genomsnittet går detta att
förklara.
Det finns bättre sätt att arrangera språkundervisning och med ett check-
system liknande den skolpeng vi förordar på skolans område torde det vara
full möjligt att avsevärt höja resultaten. Alla människor har inte samma
behov. En mångfald av alternativ har samma fördelar här som annars.
Individen ges möjlighet att hitta en utbildning som passar henne. Avmonopo-
liseringen i sig torde dessutom gynna kvaliteten.
Idéer för framtiden
Decennier av socialpolitiska missgrepp har reducerat de
berörda medborgarna till mer eller mindre
omyndigförklarade klienter. Uppgiften att "lägga andras liv
till rätta" har blivit allt mer central i den välfärdsstat som
byggts upp i vårt land sedan 1930-talet. Det är detta
kontraproduktiva myndighets- eller ovanifrånperspektiv som
Storstadskommittén, redan i sitt första delbetänkande (Att
röja hinder), utpekade som en grundorsak till
misslyckandena på segregationsfronten: "De utsatta
områdena har under de två senaste decennierna varit föremål
för stor uppmärksamhet. Dessvärre har diskussionen ofta
reducerats till en bostadsmiljöfråga. Dessvärre har denna
politik visat sig föga framgångsrik. På många håll har
insatserna resulterat i höjda hyror, ökat bidragsberoende och
stora förluster för de kommunala bostadsbolagen. Orsaken
härtill bör sökas i den föreställning denna politik har präglats
av, nämligen tron på att 'någon annan' ska lägga tillvaron till
rätta i de utsatta bostadsområdena. Och med 'någon annan'
har man ofta syftat på ekonomiskt och socialt bättre rustade
människor." (SOU 1995:142, s 14).
Samma tankespår utvecklades vidare i delbetänkandet Egenmakt (SOU
1996:117). I detta betänkande kom Storstadskommittén till två slutsatser som
vi kan ansluta oss till till hundra procent, nämligen "att det är hög tid för
ett
förändrat synsätt" och "att i stället för att 'lägga livet till rätta' borde den
framtida politiska uppgiften vara att 'rätta till det som ligger i vägen för
livet'." (SOU 1998:25, s 204). Denna kritik mot den gamla socialpolitiska
hållningen verkar inte ha fallit i god jord. Regeringen remitterade aldrig
Egenmaktsbetänkandet och ordföranden i Storstadskommittén, Karl-Petter
Thorwaldsson, entledigades från sitt uppdrag den 1 februari 1996.
Slutsatser
Den gamla politikens misslyckande och den regerande
socialdemokratins nära nog totala brist på hållbara alternativ
har lett till panikartade miljonrullningar i form av så kallat
funny-money - "blommanpengar", "perssonpengar" eller
"mässingspengar" (också med ett visst mått av ironi
benämnda "nationella exempel"). Dessa desperata insatser -
som olika utvärderingar av denna allt mer skandalösa
miljonrullning tydligt har visat - saknar alla förutsättningar
för att ens betraktas som seriös politik.
En valfrihetsrevolution som direkt kanaliserar resurser till medborgarna är
en mycket viktig del av den frihetsutvidgande resursöverföring som krävs.
En sådan valfrihetsrevolution anger dessutom de former som varje
resursöverföring borde ha för att förhindra att den nödvändiga solidariteten
omvandlas till en kvävande och förmyndaraktig socialpolitik.
Det finns i dag en rad resursslukande institutioner som förvaltar mer
ineffektiva arbetsmarknadsåtgärder samt arbetsförmedlingar som mer
förmedlar åtgärder och bidrag än arbete. För att kombinera en valfrihets-
revolution med starkare resursöverföring direkt riktad mot utsatta grupper
borde allt detta rensas radikalt. En möjlighet är att kanalisera resurser direkt
till de arbetslösa i form av en individuell "kompetenshöjningspeng". Kompe-
tenspengen får inte förväxlas med så kallad medborgarlön. Kompetens-
pengen, vars storlek och inriktning skulle avgöras av den arbetslöses behov,
skulle ge makt över den egna utvecklingen. På så vis kan individen själv
efterfråga de tjänster, som han eller hon anser sig behöva för att kunna öppna
sig en väg till arbete eller företagande. Eventuella gränsdragningsproblem,
liksom andra effekter i fråga om utbildning och arbetsmarknad, måste
naturligtvis analyseras innan en mer genomgripande förändring genomförs.
Här kan medel satsas på de individer vars livssituation och resursbas tyder
på starkare behov. Det är att praktisera en solidaritet som inte tar ansvaret
från människor utan som bygger på tillit, som uppmuntrar till eget ansvar att
förvalta det som vi alla solidariskt hjälper till med. Detta skulle leda till
framväxten av en enorm mångfald av möjligheter som i dag lyser med sin
frånvaro. Det skulle handla om olika företag och företagstyper, som genom
att erbjuda bättre och mer skräddarsydda tjänster skulle konkurrera för att
vinna olika kundkategorier.
Här skulle vi inte längre se alla dessa "roliga kurser" och "innovativa
projekt" som arbetslösa människor i dag kommenderas till som om vore de
socialtjänstens livegna. Här skulle vi i stället se professionalismen växa fram
och den så viktiga respekten som varje producent har för individer som kan
välja bort undermåliga produkter.
Vad vi här sagt visar att det finns vägar att gå som kan kombinera aktiv
solidaritet med stor valfrihet, egen makt och en dynamisk och mång-
facetterad marknadsekonomi, vägar som börjar med att ge medborgarna den
enkla men ack så viktiga makten att bete sig som kunder och inte som
klienter. Men en frigörande social solidaritet måste finna också andra vägar.
Genuina medborgerliga initiativ förankrade i socialt segregerade miljöer
måste uppmuntras genom att erforderliga resurser görs tillgängliga.
Initialkostnaderna för igångsättandet av exempelvis nya servicealternativ kan
vara svåröverkomliga för många och här kan en "solidaritetsbank", som
samlar både professionell kompetens och goda möjligheter till finansiering,
vara till stor hjälp.
Solidariteten kan också ta sig formen av en genomgripande reform av
skattesystemet. Att signifikant sänka skatterna så att människor kan leva på
sin lön är ett steg i kampen mot bidragsberoendet och beroendekulturen
överhuvudtaget. Det är inte solidariskt att tvinga individer att gå till
socialen
för att i många fall få tillbaka det de har betalat i skatt.
Den nuvarande politiken där människor görs till klienter har misslyckats.
Om ambitionen är att åstadkomma verklig solidaritet bör också de som har
det sämst ställt ges möjligheten att åter ta makten över sina liv. Om vi låter
alla människor som kan och vill arbeta få möjligheter till en egen försörjning,
kommer vi också att ha betydligt större förutsättningar att visa stor
solidaritet
med de människor som av olika skäl misslyckas. Endast genom en god
tillväxt, där fler har jobb och kan försörja sig, kan samhället solidariskt ta
ett
riktigt ansvar för dem som verkligen behöver hjälp.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny inriktning av politiken mot segregation och
utanförskap.