Sammanfattning
Sverige behöver en politik som bryter utanförskap och maktlöshet, en politik som ger makten tillbaka till människorna. Kategoriseringen av människor måste upphöra. Varje individ måste ges möjlighet att efter sin förmåga förverkliga sina drömmar. De strukturella problem som har medfört arbetslöshet och utanförskap måste åtgärdas. En social rörlighet måste göras möjlig. Det ökande bidragsberoendet skall brytas. Nästan 20 procent av storstädernas befolkning bor i områden med extremt låg eller mycket låg inkomst. Människorna i dessa områden måste ges verktygen att kunna ta sig ur utanförskapet.
Segregationen i storstäderna är allvarlig. Det handlar om en samman- fallande ekonomisk, social, etnisk och demografisk segregation.
I grunden för segregationen i storstäderna ligger i första hand en ekonomisk och social segregation och inte en segregation på etniska grunder.
För att uppnå verklig egenmakt måste alla politiska beslut utgå från medborgarperspektivet.
Den socialdemokratiska integrationspolitiken har havererat. I stället för att skapa förutsättningar för människor att lyckas av egen kraft har man i decennier hållit på med ett politiskt fixande där det personliga ansvars- tagandet och engagemanget hållits tillbaka.
Parallellt med denna välmenande men allt mer destruktiva strävan att lägga andras liv till rätta har bidragssystemet utvecklats till ett substitut till arbete och produktiv delaktighet i samhällsekomin. Ett bidragsfinansierat utanför- skap och en förödande bidragskultur har skapats. Allt fler löntagare förhindras genom konfiskatoriska skatter att kunna leva på sin lön.
Regleringar och monopol måste upphöra, regler som försvårar förbätt- ringar i boendet måste avskaffas. Skatter och bidrag som begränsar den enskildes valfrihet måste avvecklas. Sverige har det största arbetslöshets- gapet mellan infödda och utomeuropeiska invandrare av alla industriländer. Detta kan inte förklaras med att svenskar skulle vara mer fördomsfulla. Sverige måste på ett bättre sätt kunna ta tillvara kunskaper och utbildning som de invandrade medborgarna har med sig. Vidare måste möjligheter skapas för ett varierat företagande. Beskattningen av tjänsteproduktion måste ses över.
Förutsättningar för trygga liv måste skapas. Ett starkare civilt samhälle måste ges möjlighet att växa fram. Ett spritt privat ägande motverkar förslumning. Valfriheten är fundamental för möjligheten att kunna förfoga över sitt liv. Språket är en av nycklarna till samhället. Att behärska flera språk är en enorm tillgång. Sfi är ofta inte effektivt. Ett system med checkar, där den invandrade kan "köpa" sin egen språkliga eller kompletterande utbildning, vore att föredra.
En valfrihetsrevolution måste genomföras. För att kombinera en valfrihets- revolution med starkare resursöverföring direkt riktad mot utsatta grupper borde resurser kanaliseras direkt till de arbetslösa i form av en individuell "kompetensutvecklingspeng". På så vis kan individen själv efterfråga de tjänster, som han eller hon anser sig behöva. Här kan medel satsas på de individer vars livssituation och resursbas tyder på starkare behov. Vi kan med andra ord praktisera verklig solidaritet.
Den nuvarande politiken, där människor görs till klienter, har misslyckats. Om ambitionen är att åstadkomma verklig solidaritet bör också de som har det sämst ställt ges möjligheten att åter ta makten över sina liv. Om vi låter alla människor som kan och vill arbeta få möjligheter till en egen försörjning, kommer vi också att ha betydligt större förutsättningar att visa stor solidaritet med de människor som av olika skäl misslyckas. Endast genom en god tillväxt där fler har jobb och kan försörja sig kan samhället ta ett riktigt solidariskt ansvar.
Stor utmaning
I denna motion föreslår Moderata samlingspartiet en ny inriktning av politiken mot segregation och utanförskap.
Sverige står inför en stor utmaning den närmaste framtiden. Situationen är på många ställen runt om i landet ohållbar; det handlar om arbetslöshet och bidragsberoende; det handlar om maktlöshet och utanförskap. Hur denna situation hanteras kommer att ha en avgörande betydelse för om vi i framtiden skall slippa se barn som växer upp utan hopp om att kunna bryta sig loss från sitt ofrivilliga utanförskap.
Vi vill med denna motion visa på ett par av de allvarliga problem Sverige till följd av decennier av misslyckad social- och arbetsmarknadspolitik idag dras med. Det har varit en politik som i stället för att hjälpa människor att skaffa sig en grund för ett bra liv - vilket torde vara avsikten med varje seriöst menad politisk insats - har tvingat många in i bidragsberoende och arbetslöshet. Vi vill också visa på vilken grund en ny politik för att motarbeta utanförskap och social segregation borde vila. Förslagen handlar bland annat om en fungerande arbetsmarknad, kvalificerad utbildning och ett samhälle som i övrigt sätter människan i centrum.
Se individen
Sverige behöver en radikal förändring av politiken. Vi måste bryta "kategoriseringen" genom vilken människan ses som del av olika kollektiv och behandlas därefter. Människan får inte ses som i första hand socialbidragstagare, arbetslös eller som "person med utländsk bakgrund". Människan måste i första hand ses som en individ och behandlas så. Det är inte individen som skall anpassa sig efter politiskt konstruerade system. I stället måste den politiska uppgiften vara att ge alla människor möjlighet att utvecklas utifrån sina behov och på sina villkor. De egna besluten får aldrig vara underordnade de beslut som fattas på politisk nivå.
Att människan ses som just en del av ett kollektiv när politiker ställs inför problem i form av omfattande arbetslöshet och utanförskap är tydligt men inte desto mindre sorgligt. Det är just de kollektiva lösningarnas politik som skapat svårigheterna; det borde vara uppenbart att det inte går att lösa problemen med samma medicin.
Lösningen på arbetslöshet är inte stora lösningar som slussar in människor i sysselsättningsåtgärder. Lösningen på många invandrares och ungdomars utanförskap är heller inte att stryka begreppet invandrare ur lagstiftningen och rikta särskilda åtgärder mot ungdomar i form av specialregler vid anställningar eller utbildning. Lösningen är i stället att rätta till de struktu- rella problem som skapar arbetslöshet och utanförskap av den omfattning vi i dag ser.
Den fundamentala sociala rörligheten
En viktig drivkraft i samhället är människors hopp om att kunna förbättra sin livssituation; att kunna skapa sig ett bättre liv än föräldragenerationen. Det måste vara möjligt att, av egen kraft, genom till exempel ökade arbetsinsatser och studier förändra sin livssituation. Detta är själva grunden för ett ekonomiskt, socialt och moraliskt försvarbart samhälle, den liberala samhällsordningens rättfärdighet.
En verklig social rörlighet kan omöjligen uppstå i ett samhälle som bestraffar utbildning och arbete. Att det måste vara möjligt att själv förbättra sin situation betyder inte att politikens roll är obetydlig, tvärtom. Politikens roll måste emellertid vara att bryta ner de strukturer som skapat svårigheter, att röja hinder för utbildning, företagande och arbete. Det gäller såväl hinder i form av orimliga skatter som i form av en arbetsmarknadslagstiftning som värnar om de som redan har jobb men som effektivt förhindrar de som inte har jobb att ta sig i på arbetsmarknaden.
Den svenska modellens baksida
Sverige av i dag är inte vad det kunde och borde ha varit. Trots allt tal om att "det går bra för Sverige" möter oss en verklighet präglad av nyfattigdom, social segregation och utanförskap. Detta är inte någon enstaka företeelse utan verkligheten i praktiskt taget alla våra stora och medelstora städer.
I Storstadsutredningens slutbetänkande från 1990 noterades att bidrags- beroendet i storstäderna tydde på att antalet personer som hamnat utanför arbetsmarknaden ökade under åttiotalet. Trots uttalad brist på arbetskraft och att högkonjunktur rått hade stora grupper, ungdomar, äldre med låg utbildning samt invandrare fått svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden (SOU 1990:36, s 130 och 295).
Marginalisering
Marginaliseringstendenserna förstärktes under den djupa lågkonjunkturen som började 1990. Jobbförlusten drabbade olika kategorier av den svenska befolkningen mycket olika. Studieförbundet Näringsliv och Samhälles, SNS, välfärdspolitiska råd konstaterade att det under 1990-talets kris nästan uteslutande var unga människor som ställdes utanför arbetskraften samt att invandrare som grupp var särskilt drabbade både i fråga om arbetslöshet och sysselsättning (Välfärdpolitiska rådets rapport 1998, s 60).
Bidragsberoendet ökade markant och 1997 fanns det nästan 100 000 hushåll som fick socialbidrag i minst tio månader under det året (SCB/Välfärdsbulletinen 1998:3). Samtidigt vidgades inkomstgapet mellan generationerna ännu mer till de ungas nackdel. Allt fler utlandsfödda föll under de normer som Riksrevisionsverket satt upp för existensminimum. Under perioden 1990-95 hade ungefär 50 000 invandrarhushåll med ursprung i utomeuropeiska länder disponibla inkomster som låg under dessa normer (SCB/Levnadsförhållanden, rapport 91).
Redan vid 1980-talets slut var det påfallande att de flesta miljonprogram- områdena hade omvandlats från samhällsplanerarnas drömstäder till den sociala utsatthetens hemorter. Alla stadsdelar i Storstockholm - 21 stycken sammanlagt - där socialbidragsberoendet var minst dubbelt så högt som i staden i genomsnitt var miljonprogramområden. Samtliga miljonprogram- områden befann sig i denna kategori. Situationen i Göteborg och Malmö var knappast annorlunda.
Sociala konsekvenser
Den socialt viktigaste konsekvensen av den utvecklingsprocess som här har beskrivits är uppkomsten av bostadsområden vars liv nästan helt präglas av socioekonomiska villkor som på ett radikalt sätt skiljer sig från samhället i övrigt. Det handlar om områden där utestängningen från arbetsmarknaden, bidragsberoendet, fattigdomen och en pyrande social desperation har blivit mera regel än undantag, områden där utanförskapet blir det sammanfogande kittet i en kollektiv identitet som grundar sig på en stark känsla av att vara utstött och inte tillhöra gemenskapen i övrigt.
Nästan 20 procent av storstadskommunernas befolkning bor idag i områden med extremt låg eller mycket låg inkomst (Storstadskommitténs definitioner). Karakäristiskt för dessa är att de är dels mycket barn- och ung- domsrika, dels mycket invandrartäta. Dessa stadsdelars befolkningssamman- sättning präglas alltså av just de två grupper - ungdomar och invandrare - som har varit de hårdast drabbade av sysselsättningskrisen.
De fattiga områdena präglas också bland annat av höga nivåer av familjeupplösning. Redan 1990 bestod nästan en tredjedel av alla barnhushåll bosatta i utsatta stadsdelar av ensamstående föräldrar (att jämföras med en tiondel i områden med "extremt hög" och "mycket hög inkomst"). Antalet barn som är föremål för socialtjänstens insatser är också skrämmande högt (SOU 1997:61, s 26).
De största offren för utanförskapet är barnen. Att växa upp under utsatta förhållanden är svårt. Än svårare blir det när vuxna förebilder saknas. Hela stadsdelar har befolkning där det snarare är regel än undantag att familjerna lever på bidrag. Barnen ser inte vuxna gå till arbetet. Barnen ser hopplösheten i att inte familjerna själva genom arbete kan förändra sina liv. Barnen ser hur familjen är utlämnad till socialstatens godtycke.
Slutsatser
Slutsatserna i Storstadskommitténs rapport Delade städer kan hjälpa oss att sammanfatta situationen (SOU 1997:118, s 75):
- Segregationen i storstäderna kan betecknas som allvarlig. Det handlar om en sammanfallande ekonomisk, social, etnisk och demografisk segrega- tion.
- I grunden för segregationen i storstäderna ligger i första hand en eko- nomisk och social segregation och inte en segregation på etniska grunder.
- Det finns tendenser till att segregationen i storstäderna handlar om klass- skillnader mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden (och därmed också i välfärdssystemet) och en outsider-klass.
Från omhändertagande till egenmakt
Den disponibla inkomsten och tillgången till olika välfärdstjänster är förvisso viktiga konsumtionsmått, men åtminstone lika viktigt är hur den disponibla inkomsten genereras och vilken makt medborgarna har över välfärds- konsumtionens innehåll och utformning. Viktigast av allt är hur människornas möjlighet att förbättra sin livssituation, det vill säga möjligheten att förverkliga sina drömmar om ett bättre liv, gestaltar sig. En blockerad fattigdoms- och segregationssituation, det vill säga en situation i vilken man inte ser utvägar från segregationen och fattigdomen, föder frustration, social desperation och destruktiva beteendemönster. Den är helt enkelt motsatsen till en situation i vilken individerna ser realistiska möjligheter att genom egen förkovran, arbete och företagande förbättra sina och sina barns öde. Detta kallas social rörlighet och är livsviktig för ett välfungerande samhälle som bygger på medborgarnas framtidstro och kreativitet.
Maktlöshet
Avsaknaden av makt att styra sitt eget liv och förverkliga sina livsval är den centrala egenskap som definierar fattigdomen i ett dynamiskt perspektiv. När vi talar om nyfattigdom, social segregation och utanförskap talar vi om denna maktlöshet och dess följder.
Om tonvikten i stället läggs på statiska fattigdomsmått som till exempel den disponibla inkomsten kan ett omfattande bidragssystem - "ett väl uppbyggt välfärdssystem" som det eufemistiskt kallas - "lösa" fattigdoms- problemet, det vill säga hålla konsumtionsnivån uppe genom olika transfe- reringsmekanismer. Denna bidragslösning utgör ett centralt inslag i Sveriges nuvarande socialpolitik, en politik som på detta sätt huvudsakligen förvaltar en växande fattigdom, permanentar den sociala segregationen och bidrags- finansierar ett hotande utanförskap.
Medborgarperspektiv i stället för omhändertagandeperspektiv
I en rapport från Europeiska kommissionen konstateras att den traditionella socialpolitiken, grundad på ett omhändertagandeperspektiv, inte bara har misslyckats utan i själva verket blivit en del av problemet. Slutsatsen är att genom att fokusera på symptomen och agera utifrån en förmyndaraktig beskyddarattityd kan de fattigas sociala isolering fördjupas och ett långvarigt beroende av myndighetsinsatserna skapas (Commission Report 1981/769, s 12 och s 32-33).
Under slutet av 1980-talet och under 1990-talet kan vi se en metodutveck- ling mot ett uttalat underifrånperspektiv med begreppet empowerment i centrum. Dessa idéer har genomsyrat de dokument som ligger till grund för det pågående Employment-Integra programmet inom Europeiska kommis- sionen och som spelar en ännu viktigare roll i det program som under namnet Equal skall bli Integras efterföljare. Detta framväxande medborgarcentrerade och dynamiska socialpolitiska perspektiv på fattigdoms- och segregations- problemet har bara undantagsvis kommit till uttryck i svensk debatt och socialpolitiskt praxis. I grund och botten är det fråga om ett nytt förhåll- ningssätt till det politiska uppdraget i största allmänhet.
Strukturer som segregerar
Vilka är då de bakomliggande orsakerna till de segregations- och utanförskapsproblem som under de senaste decennierna har drabbat Sverige, men också i varierande omfattning andra utvecklade samhällen? Varken fattigdom, social segregation eller utanförskap är nya fenomen i det moderna samhällets historia.
En hel del oroväckande tendenser tyder på en ökning av fattigdomen och segregationen under de senaste decennierna, såväl i USA som i Västeuropa. Marginaliseringstendenserna syns inte bara i form av fattigdom och arbetslöshet utan också i en tilltagande familjeupplösning, bidragsberoende, kriminalitet och drogmissbruk. Det blev tidigt uppenbart att Europas fattigdom handlade mycket om strukturer som utestängde nya grupper från arbetsmarknaden. Invandrarnas utsatthet uppmärksammades tidigt och har sedan dess blivit ett allt mer framträdande drag av den nya västeuropeiska fattigdomsbilden.
Fattigdom, segregation och utanförskap kunde inte längre betraktas som kvarlevor från forna tider. Någonting väsentlig hade inträffat med de utvecklade ländernas samhällsstruktur. Det var så begreppet nyfattigdom myntades, för att definiera den fattigdom som inte kunde förklaras av en brist på utveckling utan som en produkt av själva utvecklingen.
Tillväxt eller stagnation?
Under de senaste decennierna har vi sett exempel på makalösa tillväxtprocesser, bland annat i Kina. Men vi har samtidigt sett många nationer och regioner stagnera eller till och med drabbas av allvarliga motgångar. Bland de redan industrialiserade länderna har vi också kunnat konstatera starkt divergerande utvecklingsmönster. Nationer präglade av rigida strukturer, korporativa samhällsmodeller, överreglerade ekonomier, omfattande monopol och betydande planekonomiska inslag har i regel haft mycket svårt att framgångsrikt ta itu med den nya tidens utmaningar. Det är dessa aspekter som i huvudsak kan förklara de svårigheter som under det senaste kvartsseklet har drabbat såväl Sverige som många andra västeuropeiska nationer. En av konsekvenserna är en pyrande social kris och en brist på framtidstro som tar sig sina värsta uttryck i form av etniska konflikter, militant främlingsfientlighet och aggressiv nationalism.
Havererad integrationspolitik
På samma sätt som jämställdhetspolitiken misslyckats har också den socialdemokratiska integrationspolitiken havererat. I stället för att skapa förutsättningar för människor att lyckas av egen kraft har man i decennier hållit på med ett politiskt fixande där det personliga ansvarstagandet och engagemanget hållits tillbaka.
Parallellt med denna välmenande, men allt mer destruktiva, strävan att lägga andras liv till rätta har bidragssystemen utvecklats till substitut för arbete och produktiv delaktighet i samhällsekonomin. Ett bidragsfinansierat utanförskap och en förödande bidragskultur har skapats. Det handlar om livssituationer som inte kretsar kring arbetet och företagandet utan kring konsten att maximera bidragen och leva i samhällets utkanter. I dag slussas en betydande andel av våra ungdomar rakt in i en sådan utanförskapets kultur som dessutom i åratal har fungerat som ett centralt inslag i Sveriges katastrofala invandrar- och flyktingmottagning.
Denna sistnämnda aspekt - inslussningen av tusentals flyktingar och invandrare i ett kafkaliknande system som oftast erbjuder ett bidrags- finansierat utanförskap som enda sättet att leva i Sverige - är med all sanno- likhet den förda politikens allvarligaste misslyckande och detta kommer att ta mycket lång tid att reparera. När det socioekonomiska utanförskapet sammanfaller med kulturella och etniska olikheter bildas en mycket explosiv blandning. Samhället splittras på ett sätt som kan få tragiska konsekvenser.
Utanförskapet
Myndigheternas byråkratiska struktur förvärrar situationen för åtskilliga människor. Trots samarbetsprojekt och så kallade medborgarkontor skyfflas människor mellan arbetsförmedling, socialkontor och försäkringskassa. På andra håll i världen har detta hanterats annorlunda. Till exempel har man på Nya Zeeland slagit samman dessa tre myndigheter till en enda. Inställningen till den hjälpsökande är också en annan än vad vi många gånger är vana vid: Den hjälpsökande betraktas på Nya Zeeland som "kund". Handläggarens uppgift är att företräda sin kund på bästa möjliga sätt så att han eller hon snarast klarar att försörja sig själv. En utveckling i Sverige i denna riktning skulle underlätta i kampen mot utanförskapet.
Hinder mot arbete, företagande och egenansvar måste röjas
Det finns i dagens Sverige åtskilliga systemfel som omöjliggör eller försvårar arbete, företagande och egenansvar.
Allt fler vanliga löntagare förhindras genom konfiskatoriska skatter att leva på sin lön. Samma skatter förhindrar småföretag från att expandera. Regleringar och monopol förhindrar etableringar av nya företag och fram- växten av en dynamisk konkurrens på lika villkor inom stora delar av tjänste- sektorn. Regler och ingrepp motverkar en förbättring av boendesituationen, vilken skulle kunna förbättras genom spritt ägande och långtgående själv- förvaltning. Skatter, regleringar och ekonomiska styrmedel försvårar med- borgarnas valfrihet och möjligheten att påverka såväl utbudet av som innehållet i centrala välfärdstjänster.
Regler och system har skapat en stel arbetsmarknad där någras trygghet betalas med många andras otrygghet och utanförskap. Den alltmer kvävande korporativistiska samhällsmodellen, som förhindrar en anpassning till en ny tid, måste luckras upp. De möjligheter den nya tiden erbjuder kan inte tas tillvara i ett system som präglas av ett politiskt ledarskap utan visioner men med starka påtryckningsgrupper som försvarar sina intressen oavsett konsekvenserna av dessa. Vi måste skapa en samhällsekonomi som präglas av konkurrens, öppenhet och flexibilitet.
Djupet i den svenska jobbkrisen pekar på allvaret i de problem som Sverige måste lösa för att åter bli ett dynamiskt land med plats för alla sina invånare. Samtidigt är svårigheterna att reformera den svenska samhällsekonomin påtagliga. Den svenska korporativa modellen, som föreföll fungera så effektivt under efterkrigstidens tillväxtdecennier, har omvandlats till en förlamande kraft. Många av de mäktiga organisationerna, som bildade denna modells kärna, fungerar numera som defensiva intressekoalitioner som systematiskt grusar nästan alla reformförsök som skulle kunna öka flexibiliteten i vår ekonomi och därmed underlätta arbetsmarknadsintegrationen för de grupper som lever i ett allt mer ohållbart utanförskap. Det handlar i själva verket om en klassisk utveckling där redan etablerade grupper försvarar sina positioner och utesluter ovälkomna konkurrenter. Det är denna utveckling som tydligt uppmärksammades i ett av de redan citerade betänkandena från Storstadskommittén: Det finns tendenser till att segregationen i storstäderna handlar om klasskillnader mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden (och därmed också i välfärdssystemet) och en outsider-klass. (SOU 1997:118, s 75)
Sverige har det största arbetslöshetsgapet mellan infödda och utom- europeiska invandrare av alla jämförbara industrialiserade länder, trots en förhållandevis hög utbildningsnivå bland många av de berörda invandrarna. Utan tvekan är det så att en del av denna utestängning beror på diskriminerande fördomar, men liknande fördomar - till och med starkare sådana - finns i alla jämförbara länder. Därför kan ingen som inte uppsåtligen vill dölja andra problem hänvisa till diskrimineringen som förklaringen till de höga nivåerna av utestängning som präglar den svenska arbetsmarknaden.
Skapa förutsättningar för arbete och företagande
Arbetets betydelse för såväl självkänsla som grund för ett aktivt deltagande i samhället är långt ifrån betydelselös. I dag är problemen många på detta område. Anledningarna till att människor som i dag står utanför arbetsmarknaden inte kommer in på den är flera. Vi kan till exempel se problem som beror på en lagstiftning som genom anställningsregler gör det mer riskabelt ur ekonomisk synvinkel för företag att nyanställa än vad det borde vara.
Vi ser också problem med att personer med framför allt utomnordisk utbildning och yrkeserfarenhet har svårt att få sin utbildning och sina erfarenheter "översatta" till svenska förhållanden. Det är inte sällan invandrade personer möts av en okunskap och en oförståelse för vilken kunskap de har inom sitt yrkesområde. Det handlar om såväl högutbildade akademiker som många andra med gedigna yrkeskunskaper. Det dessa personer behöver är inte att bli placerade i långdragna grundläggande kurser i svenska språket och under tiden förlora i yrkeskunnande genom att hamna utanför yrkeslivet. Vad som behövs är hjälp med "översättningen" av kompetensen och i förekommande fall språkundervisning som gör det möjligt att snabbt komma ut på arbetsmarknaden.
Även vad gäller företagande kan vi se ett par problem som har betydelse för utanförskapsproblematiken. Som tidigare nämnts har Sverige en lagstiftning som rör anställningsvillkor. Denna lagstiftning försvårar för människor att få fotfäste på arbetsmarknaden. En annan aspekt av denna lagstiftning är det faktum att den inte är anpassad för andra anställnings- former än de som finns i dag. Möjligheterna att lagligt driva företag med "lösare" anställningsformer och till exempel på familjebasis är begränsade.
Barriärerna mot nyföretagande mer generellt är givetvis också en del av problematiken kring företagandet. Det handlar bland annat om ett skattesystem som gör det svårt att på egen hand arbeta ihop startkapital, men också om en underutvecklad riskkapitalmarknad.
Pröva nya vägar
Förutsättningarna för nätverk av multikulturella teknologiska inkubatorer har i Sverige utretts på uppdrag av Integrationsverket, Näringsdepartementet och Högskolan i Karlskrona/Ronneby.
Internationellt finns det många exempel på nya vägar att gå. Det finns all anledning att både samla exempel och ta del av erfarenheterna av dessa.
Israel tog emot en miljon exsovjeter under1990-talet. 60 procent av dessa hade akademisk utbildning. I början av 90-talet inrättades "teknologiska inkubatorer" dvs. institutioner som tar tillvara och utvecklar spetskompeten- sen hos invandrarna. I dag finns ett nätverk av 26 självständiga inkubatorer, vilka har hälften av platserna vikta för nya invandrare. Såväl infödda som invandrade innovatörer kan alltså ta hjälp av inkubatorerna för att utveckla högteknologiska exportprodukter. Rapporterna pekar entydigt på goda resultat av verksamheten i Israel.
I USA skapades under perioden 1980-1995 70 miljoner nya jobb. Samtidigt försvann 43 miljoner. Netto skapades med andra ord 27 miljoner nya jobb. På en sådan arbetsmarknad får även invandrade med dåliga språkkunskaper, handikappade och lågutbildade jobb. Dessutom visar det sig att de invandrade efter några år av låg lön och begynnande jobbkarriär går om infödda amerikaner i lönehänseende.
Vi måste skapa förutsättningar för trygga liv
Trygga liv betyder bland annat att människor skall kunna leva i miljöer som inte präglas av den sociala desperationens våld. Vi behöver bostadsområden där de boende trivs, skolor inte vandaliseras och med fungerande sociala nätverk. Att lag och ordning upprätthålls och brott bekämpas är fundamentalt, likaså att ägandet är spritt och långtgående självförvaltning tillåts och uppmuntras. Möjligheten att välja barnomsorg, skola, läkare, äldreomsorg m.m. är också väsentlig för den egna tryggheten.
Det starka civila samhället
I Sverige har det offentliga koloniserat den frivilliga sektorn, vilket lett till att vårt land har en relativt liten sådan sektor inom det sociala området. Det civila samhällets styrka ligger framför allt i att det i människornas ömsesidiga hjälp finns en stark och värdefull drivkraft till omvårdnad och stöd, en drivkraft som sällan uppmärksammas. Den ömsesidiga relation som utvecklas mellan föräldrar och barn är en sådan stark drivkraft som kan komma andra till godo. Det civila samhället bör ges betydligt större utrymme än i dag.
Den frivilliga sektorn betyder mycket för den sociala integrationen i samhället. Den förser samhället med sociala innovationer (till exempel Noaks Ark), den tillhandahåller flera olika sociala tjänster (kvinnojouren, Röda korset, förebyggande hälsoarbete genom idrottsrörelsen m fl), den backar upp samhällets ekonomiska system och den försöker frigöra människor och tillåta dem utveckla sina förmågor, i en i övrigt återhållsam omgivning (SOU 1999:84, s 97 ff).
Inflytande och valfrihet
Ett spritt privat ägande inom bostadssektorn är viktigt för att motverka boendesegregation och förslumning. De boende själva är sannolikt mycket bättre skickade att förvalta sina bostäder än stora, anonyma och många gånger offentligt ägda bostadsbolag. Genom att uppmuntra till ökad självförvaltning och ombildande av hyreslägenheter till bostadsrätter är det möjligt att stimulera till engagemang i boendemiljön.
Även i andra sammanhang än den begränsade, om än betydelsefulla, sfär det egna boendet trots allt innebär bör spritt ägande uppmuntras. Norsborgs centrum i Stockholm, som köpts av ett antal lokalt engagerade föreningar, är ett intressant exempel.
Valfriheten är fundamental för möjligheten att kunna förfoga över sitt liv. Ett samhälle präglat av valfrihet är i många avseenden motsatsen till dagens förmyndarsamhälle. Själva existensen av valfrihet låter medborgaren veta att det är hon eller han själv som har att fatta besluten om hur livet skall levas. Särskilt viktig är valfriheten inom obligatoriska verksamheter, såsom till exempel skolan, och verksamheter som är viktiga för människors liv och hälsa, såsom sjukvård och omsorg.
Skolan och övriga delar av utbildningsväsendet, inte minst skolgången under de tidigare levnadsåren, har stor betydelse för hur vi utvecklas som individer. Valfrihet inom skolan i utsatta områden är kanske viktigare än någon annanstans. Valfriheten inom sjukvård och omsorg är mycket betydelsefull för möjligheterna att ta befälet över sitt liv. Utan valfrihet understryks "klientskapet" i vilket människan inte har ett liv fyllt av möjligheter utan reduceras till att vara föremål för samhällets insatser. Det är insatser som ibland råkar passa men som allt som oftast är utformade för att passa de som administrerar systemet, inte efter dem som, vare sig de vill eller inte, omfattas av detta.
Språkets betydelse
Språket är en av de viktigare nycklarna till sociala relationer. Det handlar såväl om självkänsla och bemötande som om att minimera hinder för kommunikation och därmed undvika många missförstånd. I Sverige har det länge setts som självklart med hemspråksundervisning för barn och ungdomar som själva invandrat eller vars föräldrar invandrat. Ofta handlar det om att delar av den ordinarie undervisningen byts ut mot hemspråksundervisning.
Hemspråksundervisning är ett komplicerat område. Å ena sidan kan det vara bra för identitetsskapandet att behärska såväl sina föräldrars modersmål som språket i sitt nya land. Det är å andra sidan viktigt att eventuell hem- språksundervisning inte går ut över undervisningen i övrigt eller att eleven genom att "plockas ur" klassrummet under vissa timmar hamnar i något slags utanförskap i förhållande till sina övriga klasskamrater.
Varje individ måste själv ges möjlighet att avgöra om han eller hon vill ha hemspråksundervisning. Denna bör med fördel ordnas fristående från den vanliga skolundervisningen. Man kan också tänka sig att hemspråket blir ett tillval bland övriga så kallade B- och C-språk, så att eleverna kan erhålla betyg i sitt hemspråk.
Att behärska flera språk är en enorm tillgång både privat för personlighets- utvecklingen och, framförallt, ur ett mer "professionellt" perspektiv. Språk- kännedom är en styrka och i många fall en förutsättning för att inte begränsa möjligheterna på arbetsmarknaden.
På samma sätt som språket är en hörnpelare för samhällsaktivitet är utbildningen av stor betydelse för ett rikt liv. En bra utbildning är den bästa starten i livet och skadan av en mindre lyckad utbildning är svår att reparera. Inte minst av denna anledning är det beklagligt att så mycket kompetens går förlorad i samband med att passkontrollerna passeras. Den språkundervisning som idag erbjuds, eller i många fall påtvingas, invandrare lämnar mycket övrigt att önska. Hur kommer det sig till exempel att utländska gäststudenter kan lära sig svenska både snabbt och bra genom intensivkurser, när det inte sällan kan gå åratal av svenska för invandrare (sfi)-kurser utan att resultatet kommer i närheten av detta? Inte ens om man skulle anta att gäststudenterna möjligen generellt har en större studievana än genomsnittet går detta att förklara.
Det finns bättre sätt att arrangera språkundervisning och med ett check- system liknande den skolpeng vi förordar på skolans område torde det vara full möjligt att avsevärt höja resultaten. Alla människor har inte samma behov. En mångfald av alternativ har samma fördelar här som annars. Individen ges möjlighet att hitta en utbildning som passar henne. Avmonopo- liseringen i sig torde dessutom gynna kvaliteten.
Idéer för framtiden
Decennier av socialpolitiska missgrepp har reducerat de berörda medborgarna till mer eller mindre omyndigförklarade klienter. Uppgiften att "lägga andras liv till rätta" har blivit allt mer central i den välfärdsstat som byggts upp i vårt land sedan 1930-talet. Det är detta kontraproduktiva myndighets- eller ovanifrånperspektiv som Storstadskommittén, redan i sitt första delbetänkande (Att röja hinder), utpekade som en grundorsak till misslyckandena på segregationsfronten: "De utsatta områdena har under de två senaste decennierna varit föremål för stor uppmärksamhet. Dessvärre har diskussionen ofta reducerats till en bostadsmiljöfråga. Dessvärre har denna politik visat sig föga framgångsrik. På många håll har insatserna resulterat i höjda hyror, ökat bidragsberoende och stora förluster för de kommunala bostadsbolagen. Orsaken härtill bör sökas i den föreställning denna politik har präglats av, nämligen tron på att 'någon annan' ska lägga tillvaron till rätta i de utsatta bostadsområdena. Och med 'någon annan' har man ofta syftat på ekonomiskt och socialt bättre rustade människor." (SOU 1995:142, s 14).
Samma tankespår utvecklades vidare i delbetänkandet Egenmakt (SOU 1996:117). I detta betänkande kom Storstadskommittén till två slutsatser som vi kan ansluta oss till till hundra procent, nämligen "att det är hög tid för ett förändrat synsätt" och "att i stället för att 'lägga livet till rätta' borde den framtida politiska uppgiften vara att 'rätta till det som ligger i vägen för livet'." (SOU 1998:25, s 204). Denna kritik mot den gamla socialpolitiska hållningen verkar inte ha fallit i god jord. Regeringen remitterade aldrig Egenmaktsbetänkandet och ordföranden i Storstadskommittén, Karl-Petter Thorwaldsson, entledigades från sitt uppdrag den 1 februari 1996.
Slutsatser
Den gamla politikens misslyckande och den regerande socialdemokratins nära nog totala brist på hållbara alternativ har lett till panikartade miljonrullningar i form av så kallat funny-money - "blommanpengar", "perssonpengar" eller "mässingspengar" (också med ett visst mått av ironi benämnda "nationella exempel"). Dessa desperata insatser - som olika utvärderingar av denna allt mer skandalösa miljonrullning tydligt har visat - saknar alla förutsättningar för att ens betraktas som seriös politik.
En valfrihetsrevolution som direkt kanaliserar resurser till medborgarna är en mycket viktig del av den frihetsutvidgande resursöverföring som krävs. En sådan valfrihetsrevolution anger dessutom de former som varje resursöverföring borde ha för att förhindra att den nödvändiga solidariteten omvandlas till en kvävande och förmyndaraktig socialpolitik.
Det finns i dag en rad resursslukande institutioner som förvaltar mer ineffektiva arbetsmarknadsåtgärder samt arbetsförmedlingar som mer förmedlar åtgärder och bidrag än arbete. För att kombinera en valfrihets- revolution med starkare resursöverföring direkt riktad mot utsatta grupper borde allt detta rensas radikalt. En möjlighet är att kanalisera resurser direkt till de arbetslösa i form av en individuell "kompetenshöjningspeng". Kompe- tenspengen får inte förväxlas med så kallad medborgarlön. Kompetens- pengen, vars storlek och inriktning skulle avgöras av den arbetslöses behov, skulle ge makt över den egna utvecklingen. På så vis kan individen själv efterfråga de tjänster, som han eller hon anser sig behöva för att kunna öppna sig en väg till arbete eller företagande. Eventuella gränsdragningsproblem, liksom andra effekter i fråga om utbildning och arbetsmarknad, måste naturligtvis analyseras innan en mer genomgripande förändring genomförs.
Här kan medel satsas på de individer vars livssituation och resursbas tyder på starkare behov. Det är att praktisera en solidaritet som inte tar ansvaret från människor utan som bygger på tillit, som uppmuntrar till eget ansvar att förvalta det som vi alla solidariskt hjälper till med. Detta skulle leda till framväxten av en enorm mångfald av möjligheter som i dag lyser med sin frånvaro. Det skulle handla om olika företag och företagstyper, som genom att erbjuda bättre och mer skräddarsydda tjänster skulle konkurrera för att vinna olika kundkategorier.
Här skulle vi inte längre se alla dessa "roliga kurser" och "innovativa projekt" som arbetslösa människor i dag kommenderas till som om vore de socialtjänstens livegna. Här skulle vi i stället se professionalismen växa fram och den så viktiga respekten som varje producent har för individer som kan välja bort undermåliga produkter.
Vad vi här sagt visar att det finns vägar att gå som kan kombinera aktiv solidaritet med stor valfrihet, egen makt och en dynamisk och mång- facetterad marknadsekonomi, vägar som börjar med att ge medborgarna den enkla men ack så viktiga makten att bete sig som kunder och inte som klienter. Men en frigörande social solidaritet måste finna också andra vägar. Genuina medborgerliga initiativ förankrade i socialt segregerade miljöer måste uppmuntras genom att erforderliga resurser görs tillgängliga. Initialkostnaderna för igångsättandet av exempelvis nya servicealternativ kan vara svåröverkomliga för många och här kan en "solidaritetsbank", som samlar både professionell kompetens och goda möjligheter till finansiering, vara till stor hjälp.
Solidariteten kan också ta sig formen av en genomgripande reform av skattesystemet. Att signifikant sänka skatterna så att människor kan leva på sin lön är ett steg i kampen mot bidragsberoendet och beroendekulturen överhuvudtaget. Det är inte solidariskt att tvinga individer att gå till socialen för att i många fall få tillbaka det de har betalat i skatt.
Den nuvarande politiken där människor görs till klienter har misslyckats. Om ambitionen är att åstadkomma verklig solidaritet bör också de som har det sämst ställt ges möjligheten att åter ta makten över sina liv. Om vi låter alla människor som kan och vill arbeta få möjligheter till en egen försörjning, kommer vi också att ha betydligt större förutsättningar att visa stor solidaritet med de människor som av olika skäl misslyckas. Endast genom en god tillväxt, där fler har jobb och kan försörja sig, kan samhället solidariskt ta ett riktigt ansvar för dem som verkligen behöver hjälp.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny inriktning av politiken mot segregation och utanförskap.
Stockholm den 3 oktober 1999
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)