Inledning
Bilden av vårt samhälle har under de senaste åren alltmer präglats av uppgivenhet inför segregationen. Alla politiska partier erkänner i dag de stora svårigheter som växer ur avståndet mellan landets majoritetsbefolkning och de nya minoriteterna. Den senaste valundersökningen från SCB kommer med bittra bekräftelser på just denna bild: åren mellan 1994 och 1998 markerar en påtaglig ökning i avståndet mellan etablerade grupper och mindre etablerade grupper. Raset i valdeltagande bland naturaliserade svenskar - alltså invandrare som redan har fått svenskt medborgarskap - mäts i hela 10 procent. Den pågående debatten kastar en stark ljusstråle över en politisk paradox: den svenska invandrarpolitiken har alltid åberopat solidaritet och generositet som sina grundstenar, ändå har missförhållandena blivit alltmer uppenbara.
Vi i folkpartiet tror att denna paradox har sin förklaring i vissa ideologiska mönster som motverkar sina syften. Decennier av politik byggd på förmynderi och bidragsberoende har slutat i ett stort misslyckande.
Alla sociala relationer kan utvecklas i destruktiv riktning om vissa människor enbart betraktas som objekt för åtgärder och program författade av andra. I nästan alla modeller för relationer mellan invandrare och den offentliga sektorns representanter och arbetare återfinns spår av en gammal och auktoritär luthersk mentalitet. Det är "det starka samhället", "folkhemmet" med sina myndigheter, stora organisationer och folkrörelser, som ska lösa individens eller den svaga lilla gruppens problem - och så mycket som möjligt enligt få och enhetligt formade modeller. Den enskilde, eller den svaga lilla gruppen, förväntas inte alls att själv vilja eller kunna ta itu med sina svårigheter.
På 70-talet var det ytterst vanligt att invandrarens utbildning från hemlandet nollställdes vid första kontakten med svenska myndigheter. Akademisk utbildning och yrkeserfarenheter betraktades som fullständigt ointressanta. Det starka samhällets mönster hade inga utrymmen för nya tankar, nya handlingar, nya människor. De som kom till Sverige under 80- talet skickades automatiskt till flyktingförläggningar och placerades sedan oftast i små kommuner. Modellen för ett system som fullständigt berövade människorna initiativ och lust att själva ta ansvar för sina liv var redan etablerad. Samtidigt talade invandrarpolitiken om jämställdhet, valfrihet och samverkan!
Idag använder många integrationspolitiska dokument andra uttryck: personliga handlingsplaner och delaktighet är nutidens honnörsord. För vissa utländska akademiska meriter finns det ekvivaleringsmodeller, som hanteras olika vid olika institutioner. Men de långa åren av allt större och kontinuerlig arbetslöshet hos invandrarna tömmer alla försök till förbättringar på mening.
Politik eller politiker kan varken skapa nya jobb eller bryta människors vanmakt. Men politik och politiker kan ändra inriktning i sociala program finansierade med skattepengar. Om vi vill skapa förutsättningar för att bryta vanmaktens och isoleringens vallar - och det vill vi i sann socialliberal anda - måste vi satsa på individen och på den lilla fristående lokala gruppen. Centrala beslut, uppifrån kommenderade problemlösningar och arbetsmodeller författade på byråkraternas skrivbord, kan inte få liv och leda till resultat i praktikens hårda vardag. Det är bara de berörda människorna själva som i handling kan finna svar på integrationens svårtolkade frågor.
Vi behöver lägga om politiken, söka inspiration och stöd hos invandrarbefolkningen, öppna dialogen med landets nya invånare och lyssna på deras förslag. Sverige behöver en ny kurs i integrationspolitiken. En ny kurs med frigörelse av den enskildes initiativ och respekt för de nya små och fristående grupperna. En politik där spelrummen för individens och den nya gruppens initiativ och handling blir betydligt större än i dagens genomreglerade och överorganiserade samhälle. Ett aktivt arbetsliv är nyckeln för lyckad integration i hela samhällslivet. Permanent arbetslöshet är lika med permanent utanförskap.
Redan under valkampanjen 1994 lade Folkpartiet liberalerna fram en rapport om offensiv integration i arbetslivet. Några klara tankar fick uttryck där. Stora ord om integration, solidaritet och deltagande i samhällslivet får inte någon effekt om landets nya invånare saknar praktiska möjligheter att själva utforma sina liv, välja studier, göra egna försök att antingen komma in på existerande arbetsfält eller att etablera nya inkomstbringande typer av verksamhet. Rapporten presenterade olika konkreta exempel på arbets- grupper inom vilka invandrare och svenskar tillsammans sökte nya ingångar i arbetslivet.
Folkpartiet fortsatte detta arbete senare. Under valkampanjen 1998 presenterade vi en ny rapport som innehöll konkreta förslag. Dessa förslag fördjupar vi nu med utgångspunkt i vardagens konkreta villkor.
Befria de nya minoriteterna från automatisk passivisering: arbete i stället för socialbidrag
Det mest destruktiva i dagens och gårdagens system för s.k. introduktion i samhällslivet har varit och är den automatiska kopplingen mellan bosättning i ett första vanligt bostadsområde och socialbidrag. Någon som äntligen efter lång väntan på en flyktingförläggning har fått rätten att leva i Sverige hamnar automatiskt bland socialkontorens kunder.
Signalerna som människorna direkt eller indirekt får har en frånstötande innebörd. För det första: här är det inte du, utan andra, nämligen svenska tjänstemän på svenska myndigheter, som tar hand om dig och arrangerar villkoren för din vardag! För det andra: ingen förväntar sig att du så fort som möjligt själv ska försörja dig.
Mot 80-talets slut kunde man träffa på arbetsförmedlingar och socialkontor tjänstemän som på fullt allvar tyckte att fem år av svenskundervisning och liv på olika Komvuxkurser är absolut nödvändigt innan en nykomling har fått möjlighet att "anpassa sig" till sin svenska omgivning. Ingen verkade tänka på att fem år utan inkomstbringande verksamhet diskvalificerar invandraren i personalchefernas och arbetsgivarnas ögon. Det är ju den färska svenska arbetslivserfarenheten som utgör den högsta meriten - framför allt vid den första anställningen.
Denna struktur till mottagning av nyanlända i en kommun cementerades under 80-talet, alltså mitt i högkonjukturen, då arbetskraften var en bristvara. Tusentals tillfällen att på egen hand och snabbt finna meningsfullt arbete gick förlorade. Samtidigt lades grunden för den passivitet och den misstänksamhet som i dag har blivit vanliga och sjukliga tillstånd hos många invandrare.
Hur ska då en betald verksamhet på givande sätt ersätta socialbidragen? Det får aldrig ta skepnaden av en allmän modell som utifrån och uppifrån identiskt tillämpas på helt olika människor i helt olika livssituationer. Inga tjänstemän ska behöva ta beslut över invandrarens huvud. Vilken tjänst man erbjuder till olika arbetsgivare och vilka arbetsuppgifter man binder sig att genomföra ska vara ämne för ett verkligt samarbete mellan den som går ut i arbetslivet och där söker sina möjligheter och de som administrerar verksamhetens godkännande och ersättning. Invandraren själv ska söka företag och institutioner närliggande den egna kompetensen och försöka få gehör för sina förslag. Arbetsförmedling och socialbyrå kan då fungera som kontaktbyggare och förtroendeskapande partners för både arbetssökande och arbetsgivare - men absolut inte som myndigheter som presterar och fastlägger lösningar för nyanlända individer och grupper.
Det är viktigt att gamla misstag inte upprepas. De nya tjänsterna bör vara attraktiva och direkt kopplade till varje persons önskningar, de får aldrig misstolkas som ett straff för invandring och olikhet. Och individens och den lilla gruppens förslag och erfarenheter ska tas till vara.
Det nya systemet för inträde i arbetslivet bör också ge bättre ersättning för den som i egna handlingar söker en inkomstbringande verksamhet än för den som passivt väntar på att myndigheter och kursanordnare ska lösa hans eller hennes problem.
Fortfarande är de ersättningar som långtidsarbetslösa och social- bidragstagare får för studier eller praktik oerhört låga. Få människor orkar kämpa med alla hinder som står i vägen för nya verksamheter samtidigt som de bär på den stress som växer ur en förnedrande svag egen ekonomi. Fortfarande saknas hos alla myndigheter - på sociala kontor, arbetslös- hetskassor, försäkringskassor och arbetsförmedlingar - bestämda anvisningar om en stimulerande övergång från bidrag till betalda uppdrag. Och så länge som socialbidragens mottagare lever under ett strängt förbud mot all beröring med inkomstbringande verksamheter finns det ytterst få chanser att de någonsin ska kunna bygga upp en ekonomiskt självständig tillvaro. Särskilda kompetenskonton på vilka mottagare av socialbidrag ska kunna samla inkomsterna från olika betalda uppdrag kan öppna vägen ut ur bidragsberoendet. Dessa konton ska inte utnyttjas för privat konsumtion utan enbart för insamling av medel nödvändiga i uppbyggnadsfasen av ett nytt professionellt liv (ett första kapital för eget företag, datautrustning, avgifter för dyra exklusiva yrkesutbildningar som leder direkt till inkomst osv).
Dessa lösningar är faktiskt uttryck för en ståndpunkt som står i direkt motsats till de förslag som lades fram under de senaste dagarna av Ulf Westerberg. Att binda ett lågt bidrag till tvångssysslor betyder inte alls att förbättra situationen för socialbidragens mottagare utan att förvärra den. Redan under de gångna åren har olika sorters tvångsmobilisering prövats på olika socialkontor och arbetsförmedlingar. Enligt ganska många vittnesmål betraktar invandrarna dessa försök snarare som intrång i den personliga integriteten än som hjälp eller stöd. Att ännu starkare villkora utbetalning av månatliga bidrag - eller utvecklingsstöd, enligt Ulf Westerbergs förslag - till obligatoriska kurser eller verksamheter som tjänstemännen har valt åt eleverna kan bara fördjupa klyftan mellan dessa grupper.
Dessutom kan en lavinartat utökad massa av arbetsinsatser betalade med skattepengar ge upphov till nya och invecklade svårigheter. Redan de gamla arbetsmarknadsåtgärderna - ALU, arbetslivsintroduktion och praktikplats - har beskrivits av experter som störningsmoment i relationerna mellan arbetstagare och arbetsgivare, erbjudanden av gratis arbetskraft som blockerade uppkomsten av nya riktiga jobb. Om man nu plötsligt tvingar alla mottagare av socialbidrag att arbeta utan att kosta arbetsgivarna ett öre, är riskerna ännu större.
Mångfald och smidighet i svenskundervisningen, ett rikt utbud av kompletterande yrkesinriktade kurser på hög nivå, individuella studiecheckar
Bland invandrarpolitikens stora misstag räknas både en upprepad volymminskning och en olycklig kvalitetssänkning i svenskundervisningen. 70-talets början hade nått fram till god effektivitet i många skolor. Intensivkurser - 6 timmar/dag - fanns hos studieförbunden och eleverna anslöt sig själva till den kurs som bäst passade de egna ambitionerna. Nyanlända och högt motiverade invånare kunde lära sig svenska på sex månader (vardagsspråket, skrivspråket behövde då som nu år av envisa övningar). Dessa förutsättningar försämrades i etapper. Först reducerades antalet studietimmar per dag, sedan utsattes studiemarknaden för ett anbudsförfarande som avgjordes av löften om låga kostnader.
Utan att förlora tid med vidare analyser av gårdagens misstag behöver vi blicka framåt. Det som undervisningen snabbt, måste garantera är inträdet i arbetslivets språk. De som kan och vill lära sig svenska mycket snabbt och de som ställer stora krav på sig själva ska få många chanser att studera i egen takt. Det behövs en mångfald av intensiva kurser. De bör vara så många att alla som söker en sådan undervisning utan dröjsmål finner plats i klassrummen. I dag är det vanligt att t ex Stockholms universitets kurser i svenska som främmande språk bara kan ta emot en del av dem som söker sig till studierna. Det behövs också ofta anordnade provtillfällen. Den som vill gå vidare med sin utbildning ska kunna klara av t ex TISUS-provet utan att förlora för mycket tid med att vänta på ett provtillfälle.
Att behärska skrivspråket är ännu viktigare för intellektuellt arbetande människor än för andra yrkeskategorier, det mesta av nutidens professionella kommunikationer går via IT, alltså via det skrivna ordet. Om många högutbildade invandrare som i dag är arbetslösa ska få en möjlighet att rehabilitera sig efter år av frånvaro från sitt yrkes arbetsfält då behöver de tillgång till utbildningar som sätter tyngdpunkten på skrivspråket. Särskilda träningsprogram med betoning på skrivspråk och yrkesspråk bör utformas på många ställen. Det bästa vore att följa och utveckla i större skala de modeller som tidigare skapades för inslussning av utländska läkare i sjukvården - det enda område i det svenska arbetslivet där diskriminering på ett praktiskt sätt blockerades. En studiecheck skulle vara ett värdefullt instrument i samman- hanget. Den skulle omöjliggöra monopolisering av undervisningen eller fixering vid alldeles för omfattande program typ Kunskapslyftet. Konkurren- sen mellan studiearrangörer kan ge upphov till ständiga förbättringar och elevernas initiativ och ansvar skulle få direkt uttryck i deras val av studie- plats. Arbetet med skrivspråket och arbetslivets språk skulle kunna undanröja många hinder som i dag möter vissa särskilt illa behandlade utländska yrkes- grupper - lärarna, juristerna och veterinärerna tvingas oftast genomgå en helt svensk utbildning innan de börjar betraktas som "behöriga" inom det egna yrket. En väsentlig förbättring skulle ske om ett flertal av kompletterande korta kurser fick prövas fram och etableras vid högskolor och universitet. Att nuvarande system inte motsvarar invandrarbefolkningens behov står tydligt efter flera år med Kunskapslyftet. Denna massiva satsning för stora grupper gav inte någon möjlighet till studier i t ex sjukvårdssvenska, intensiv för- bättring av kunskaperna i svenska och engelska, juridikens språk eller IT på hög nivå. Kunskapslyftets kurser definierades från början som gymnasiala kurser, medan många arbetslösa högutbildade invandrare behöver komplette- rande studier på högskolenivå. Därför kunde inte Kunskapslyftets kurser användas t ex som inledande studier inför inträdesprov för den stora kampan- jen för höga IT-studier som sattes igång av staten i samarbete med Industri- förbundet, den s k SWIT-utbildningen. Många invandrare uteslöts automa- tiskt från denna kampanj därför att länken mellan det utbud av studier som existerade i Kunskapslyftet och SWIT saknades.
Lättnader för småföretagare, F-skattsedel tillgänglig för alla, mikrokrediter, aktivitetscentra drivna av de arbetslösa själva
Väsentliga lättnader för småföretagare och för nyetablerade arbetsgrupper som kan bilda nya företag är ett måste om vi vill bli av med den höga och mycket långvariga arbetslöshet som drabbar invandrarbefolkningen. Många av dessa människor kan inte hoppa på en fast anställning ens om konjunkturen hastigt och intensivt förbättras. Alla traditioner och rutiner vid rekrytering av fast anställd arbetskraft prioriterar folk med någorlunda färsk arbetslivserfarenhet: någon som inte har arbetat på många år eller kanske inte har kommit i närheten av en svensk arbetsplats har ingen chans att bli anställd. Den enda realistiska möjligheten de långtidsarbetslösa invandrarna har består i egna företag eller uppdragsarbete (egenstyrd konsult eller frilansverksamhet). Men denna stora grupp för vilken egetstyrt arbete är så viktigt saknar vissa förutsättningar som svenska småföretagare har. Många invandrare har inte tillgång till startkapital, har aldrig fått möjlighet att bygga upp ett professionellt nätverk, känner inte till rutinerna i det svenska arbetslivet och bestämmelserna i skatte- och arbetsrätten. För många av dem skulle energiska lättnader i beskattning och regelverk innebära räddningen från definitiv utslagning.
En blivande enmansföretagare riskerar att uppfylla nästan samtliga krite- rier för ett avslag på en ansökan om F-skattsedel. Vi menar att den enskilde själv bör få avgöra om han eller hon är "anställd" eller uppdragsgivare. Alla som vill ska kunna få en F-skattsedel.
Vad folk behöver för att sjösätta inkomstbringande egna projekt är i första hand finansiering. Regnet av miljoner avsedda att bota segregation, diskri- minering och sociala klyftor (i t ex storstadssatsningen) går till utbildningar, åtgärder och praktik: anställningar och nya företag växer inte omedelbart fram ur sådana verksamheter. Oavsett hur bättre utbildade och vältränade de arbetslösa blir, hämmas uppkomsten av nya jobb så länge som vi lever med ständig brist på riskvilligt kapital. Som bekant är bristen på kapital ett hinder inte bara för människor som under en lång tid har vistats utanför arbets- marknaden och som dessutom saknar egna besparingar, utan också för aktiva och relativt välbeställda individer och grupper som vill ägna sig åt helt nya produkter eller tjänster. Ett exempel är mycket känt i sammanhanget: duktiga svenska uppfinnare påstår ofta att de ser sig tvungna att sälja sina patent utomlands eftersom de inom landet inte finner finansiering för prov och marknadsföring. Vill man få fram nya jobb bör man då i första hand skapa mikrokrediter, enkla, lätt begripliga och lätt kontrollerbara former av lån och garantier. Då bör man också se till att dessa krediter går direkt till arbetslösa grupper och individer som ordentligt har förberett sitt inträde i arbetslivet. Sådana finansieringsmodeller saknas i dag. I deras frånvaro riskerar de stora nya summorna, utdelade av staten, att stanna i den redan mycket starka offentliga sektorn i stället för att skapa möjligheter för särskilt svaga grupper.
Vi får inte glömma att den period som har gått mellan 1994 och 1998 har visat upp en stor rikedom av kommunala och regionala projekt och program avsedda att minska segregationen men att denna rika repertoar av åtgärder inte har lyckats förbättra situationen i utsatta områden. Det som saknas i segregationens värld är inte kommunala utvecklingsplaner och inte heller projekt drivna av arbetsförmedlingar, sociala kontor och traditionella stora organisationer som ABF eller TBV. Tvärtom: vackert skrivna dokument och sinnrika organisatoriska nybyggen finns det gott om i hela Sverige. Ändå har få nya jobb vuxit upp ur dessa ansträngningar. Och så som det påpekas i inledningen har just denna period markerat en påtaglig minskning i invandrarnas valdeltagande. Folk som har arbetat med olika kurser och projekt har också under samma tid upprepade gånger berättat att många svårigheter ofta uppstår vid rekrytering av deltagare och att dessa svårigheter är särskilt stora framför allt bland långtidsarbetslösa invandrare. Deras passivitet är uppenbar och mycket alarmerande. Olika arbetslöshetsprogram som vänder sig till invandrare har inte lyckats fylla reserverade och redan budgeterade utbildnings- och träningsplatser. Man skulle kunna tro att alla arbetslösa och socialbidragstagare ur invandrarbefolkningen har tagit slut, att alla plötsligt har fått jobb! Vi tror att denna mycket alarmerande situation har en beklämmande förklaring. Uppifrån och utifrån aktivering av landets nya invånare har nått till vägs ände, utlänningarna bosatta i Sverige har slutat lyssna på kallelser och uppmuntrande rop lanserade från arbetsförmedlingar och socialkontor, kommunala projekt eller projekt igångsatta av stora organisationer.
Hela regnet av miljoner för förbättringar i utsatta bostadsområden och för integration kan gå förlorat. Visserligen säger de ansvariga på departement, landsting och kommuner att invånarna i berörda områden skall vara delaktiga i förbättringsarbeten. Men kan någon bli delaktig i någon kollektiv aktivitet på befallning ?
Vad som behövs är en energisk decentralisering av politisk och administra- tiv tanke och handling. Låt människorna själva komma med initiativ, och ställ ekonomiska resurser till deras förfogande, låt nya grupper få del av satsningarna så att de själva kan finna lösningar på sina problem. Arbetslösa - svenska och med alla sorters bakgrunder - tror inte längre på sysselsätt- ningar eller utbildningar som erbjuds som en skänk från ovan. Ge dem en chans att själva ta itu med sina svårigheter!
Folkpartiet har redan tidigare föreslagit att vissa aktivitetscentra ska få tillstånd att bildas och verka - aktivitetscentra som de långtidsarbetslösa själva, alltså också arbetslösa invandrare, driver t ex på basis av entreprenad- kontakt. Vill man uppmuntra och stödja människor som under lång tid har rullat mellan arbetsmarknadsåtgärder och passiv arbetslöshet, måste man också skapa utrymme för initiativ och ansvarstagande för att direkt mobilisera dessa personers energi.
Vårt samhälle lider av ett tydligt demokratiskt underskott. De långtids- arbetslösa utgör i dagens Sverige en särskild socialgrupp, de saknar mänsk- liga fri- och rättigheter självklara för alla andra individer och grupper i ett demokratiskt samhälle.
Fångarna i våra fängelser har egna förtroenderåd som lägger fram synpunkter och förslag. Elever och föräldrar har möjlighet att delta i alla diskussioner om skolarbetet via föreningar och råd. Studenterna sitter i högskolornas styrelser. Men de långtidsarbetslösa finns inte med varken när beslut tas om deras vardag eller när planeringen av deras egen framtid fastställs.
Ännu längre ner på nedvärderingarnas skalor ligger mottagarna av social- bidrag. Ofta har de inte ens möjlighet att framföra synpunkter på sin vardag.
Dessa missförhållanden kan inte rättas till med hjälp av ännu mera tvång och ännu strängare uppifrån kommenderade aktiviteter. Bara när denna grupp får praktiska möjligheter att själv ta itu med sina problem kan lösningarna ta form under de konkreta experimentens gång.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny integrationspolitik byggd på de nya invånarnas initiativ och ansvarstagande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mångfald av språkkurser och kompletterande yrkeskurser på hög nivå och om studiecheckar,3
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialbidrag och övergångsregler från socialbidrag till aktivt inkomstbringande liv, 2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lättnader för småföretagare och enkla regler om F-skattsedel, 1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av mikrokrediter för blivande småföretagare, 4
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om självständiga aktivitetscentrum drivna av arbetslösa svenskar och invandrare. 5
Stockholm den 4 oktober 1999
Ana Maria Narti (fp)
1 Yrkande 4 hänvisat till SkU. 2 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
3 Yrkande 2 hänvisat till UbU.
4 Yrkande 5 hänvisat till NU.
5 Yrkande 6 hänvisat till AU.