Anhöriginvandringen har under 1990-talet varierat med
mellan 15 000 och 20 000 personer per år 1996 ändrades
reglerna radikalt och man tog bort begreppet "sista länken"
vilket bl a gav möjlighet för föräldrar till barn i Sverige att få
komma hit. Detta gäller även vuxna barn som nyligen blivit
myndiga under förutsättning att hela familjen blev samlad i
Sverige genom den nya ansökan från "sista länken".
Enligt praxis fick också föräldrar stanna i Sverige om de hade fyllt 70 år,
vid sviktande hälsa något lägre gräns och om de hade minst hälften av sina
barn i Sverige.
I propositionen till utlänningslagen 1996/97:25, sid 113 bedömer
regeringen att en rimlig avvägning är att anhöriga, utöver kärnfamiljen, i
princip ska ha rätt till uppehållstillstånd endast om de i hemlandet ingått i
samma hushållsgemenskap som den härvarande. En sådan avvägning ligger i
linje med Europadomstolens tolkning av Europakonventionens stadgande
(artikel 8) om skydd för familjelivet, även om praxis inte innehåller någon
uttömmande definition av familjebegreppet. Det kan röra sig om hemma-
varande barn, ogifta barn över 18 år eller om föräldrar som i hemlandet tagits
om hand av något barn.
De nuvarande reglerna ger generösa möjligheter för gifta att komma till
Sverige och även för barn till föräldrar i Sverige, under förutsättning att
barnen är under 18 år och ogift.
(Utl L 2 kap 4 p 1-2). Vad gäller föräldrar till barn i Sverige så regleras
deras rättigheter i punkterna 3-4 i nämnda paragraf. Huvudregeln är den att
man ska ha ingått i samma hushåll som barnet innan barnet kom till Sverige.
Vidare ska det ha funnits ett beroendeförhållande mellan barn och föräldrar
under hela tiden som förälder och barn inte levt ihop. Dessutom ska en
ansökan ha lämnats inom cirka 1 till 2 år från det att barnet fått permanent
uppehållstillstånd i Sverige och föräldern får då inte vara för ung när ansökan
behandlas.
Det ligger i sakens natur att det är sällan som alla dessa förutsättningar är
uppfyllda. Visserligen finns en reservväg i punkten fyra om man "annars har
särskild anknytning till Sverige" men det är en undantagsbestämmelse som
mycket sällan kan tas i anspråk annat än om det föreligger "synnerliga skäl",
som det sägs i förarbetena till lagen.
Under många år har människor från olika kulturer flyttat till Sverige och
etablerat sig här. De har haft anhöriga som bott kvar i hemlandet, kanske på
grund av att de haft fler barn där eller för att de fortfarande varit i
yrkesverksam ålder. Men så kommer ålderdom och ensamhet, svårigheter att
ta hand om sig själv. De barn som redan etablerat sina liv i Sverige känner
oro för sina gamla föräldrar i hemlandet och vill ta hit dem till vårt land. Nu
är detta så gott som omöjligt. Anknytningsreglerna gäller inte längre.
Definitionen om att man alltid delat samma hushåll håller inte heller. Inte ens
humanitära skäl har visat sig giltiga i en del bedömningar.
Gång efter annan måste alltså barn i Sverige konstatera att deras
överenskommelse rörande omhändertagande av gamla föräldrar inte gäller.
Det är inte ovanligt att exempelvis iranier tar hand om sina föräldrar under
lång tid i hemlandet mot löfte av syskon i Sverige att de ska ta hand om
föräldrarna de sista åren. Gång på gång har Utlänningsnämnden sagt nej till
sådana arrangemang, och under 1999 har man exempelvis sagt nej till
föräldrar som varit över 70 år gamla och bevisligen inte kunnat ta hand om
sig själva. Föräldrar far mycket illa under handläggningen och det är
synnerligen stötande att de ska behöva utsättas för detta kränkande av
människovärdet.
Vi har inte samma beroendeförhållande eller lika starka familjeband i det
svenska kulturarvet som många av de människor som kommer som
invandrare till Sverige. Vi kan därför ha svårt att förstå att det spelar en
stor
roll för de som invandrat och deras anhöriga. Denna faktor måste man även
ta hänsyn till då en bedömning av familjeförhållanden ska göras. Insikten om
att vi har olika kulturarv och att föräldrabanden ser olika ut i olika kulturer
är
en nödvändig insikt hos Utlänningsnämnden och andra bedömare.
Oaktat nämnda missförhållanden är det av vikt att invandring till Sverige
sker under relativt reglerade former. I annat fall kan mottagning av gamla
ställas mot åldringsvården i Sverige och skapa ytterligare främlingsfient-
lighet samt andra negativa effekter.
I en interpellationsdebatt den 18 maj lovade dåvarande biståndsminister
Pierre Schori att "föreslå regeringen att en översyn skulle göras av
anhöriginvandringen". Schori uttryckte också att "regeringen delade hans
uppfattning om att Sverige ska visa så stor humanitet som möjligt i fråga om
anhöriginvandring". Nu är det dags att handla.
Regeringen bör därför besluta om att tillsätta en utredning som ser över
anhöriginvandringen som ett komplement till den anhörigutredning som nu
föreligger till remissbehandling, vad avser gamla, och även formulera klara
och tydliga regler för när man kan komma ifråga. Här bör ålder anges samt
fysisk och psykisk ohälsas betydelse klarläggas. Det bör inte vara av
avgörande betydelse huruvida man har en majoritet av barnen i Sverige utan
det bör vara tillräckligt om ett barn har uppehållstillstånd.
Vidare bör regeringen omedelbart besluta om en förordning med innebörd
att ett visst antal personer, förslagsvis 1 000 personer per år i ett inledande
skede, ska erhålla rätt till uppehållstillstånd enligt 4 kap 4 § punkten 4.
Barnet/barnen i Sverige bör förbinda sig att stå för omkostnaderna för
föräldern/föräldrarna under de två första åren. När det gäller sjukvård bör de
barn som ordnat ordentlig sjukförsäkring åt sina föräldrar som gäller i
Sverige få förtur till uppehållstillstånd. Uppehållstillståndet bör i likhet med
nuvarande vara tidsbegränsat. Då man senare ska ta avgörandet om perma-
nent uppehållstillstånd bör man se över vilket engagemang som barnet/
barnen i Sverige visat för sina föräldrar
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos ger regeringen begär att den tillsätter en utredning
med uppgift att se över anhöriginvandringen i enlighet med vad som
anförts i motionen.