Efter två decennier där den ofrivilliga segregationen ökat år
från år, då arbetslösheten satt sig hårt i många
bostadsområden, då motsättningarna i samhället tillåtits öka
- då vaknar den socialdemokratiska regeringen upp och ser
att integrationsfrågan måste ägnas vidare uppmärksamhet.
Frågan är inte ny. För de organisationer som arbetat med flyktingar och
invandrare har det varit uppenbart i många år att problemen funnits där.
Polisen har också varnat för att segregationen och det sociala utanförståendet
i ökande utsträckning kan ge upphov till brott och våld.
Den socialdemokratiska integrationspolitiken fungerar inte. Orsaken är att
grunden - socialstatens förmåga att omhänderta och lägga till rätta - har
resulterat i att människor förlorat möjligheten att påverka sin egen situation.
Socialt och ekonomiskt utanförstående, maktlöshet, arbetslöshet och bidrags-
beroende i en tidigare okänd omfattning har blivit resultatet för många
utlandsfödda människor och deras familjer.
Mottagningssystemet för flyktingar har verkat passiviserande, liksom
kommunplaceringssystemet och formerna för svenskundervisning.
Kombinationen av en arbetsrätt som gör det riskfyllt att anställa, en privat
hushållstjänstesektor som är stängd för nya jobb och en stel ekonomisk
struktur där allt för få nya arbeten tillkommer gör att många människor döms
till ekonomiskt utanförstående.
Till dessa faktorer måste läggas förekomsten av förutfattade meningar om
människor med annan bakgrund och - inte minst - bristfälliga språkkun-
skaper och problem att få utländska examina accepterade i Sverige.
Mycket behöver göras för att öppna arbetsmarknaden för de människor
som idag stängs ute. Dagens situation ger problem både för enskilda och för
samhället. En skala av åtgärder - allt från förbättrad svenskundervisning, via
flexibel lönesättning och avreglerad arbetsrätt till öppnad tjänstesektor - hör
till det som kan ha effekt. I grunden måste dock en politik för att bryta
socialbidragsberoende och nyfattigdom finnas. Den är generell till sin natur.
Integrationspolitiken måste vara inriktad på att få enskilda människor att ta
ansvar, utbilda sig och växa. Grunderna för integrationspolitiken måste
läggas om i enlighet med detta.
Mer inte mindre individualism
Att människor särbehandlas negativt eller diskrimineras på
arbetsmarknaden är oacceptabelt och en kränkning av
berörda människor. Det är dock ett problem som vid sidan av
lagstiftningen mot diskriminering bara kan bemötas genom
ökad individualism och opinionsbildning.
Alla människor har rätt att ses som individer och bedömas efter sina
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla avvikelser från detta är
diskriminering, vare sig den av politiker anses vara positiv eller negativ. För
att åstadkomma att människor betraktas som enskilda individer oavsett
ursprung finns i grunden bara en väg, ett tålmodigt och långsiktigt
opinionsarbete. Det är i grunden en attitydfråga.
Det är sannolikt ekonomiskt rationellt för både myndigheter och många
företag att i en allt mer internationaliserad värld och ett allt mer
internationaliserat svenskt samhälle ha människor med kännedom om olika
språk och kulturer anställda. Inte minst borde det vara så därför att en
relativt
betydande del av hemmamarknaden består av människor med olika språklig
och kulturell bakgrund. Dessutom är kunskap om främmande marknaders
språk, attityder och kultur viktig för myndigheter och företag. Språklig och
kulturell kunskap berikar och kan uppfordra till kreativitet och nytänkande.
Det är däremot fel att politiskt reducera människor till delar av
kvotgrupper eller ovanifrån placera in dem i kollektiv som "invandrare".
Detta även om man gör det med aldrig så goda avsikter. Det är alltid fel att
kvotera.
Det är kontraproduktivt att som regeringen legitimera att människors
ursprung - helt skilt från individens förmåga och taget för sig - skulle vara
en relevant faktor vid anställning. Kan argumentet användas åt ena hållet kan
det också missbrukas åt det andra. Med andra ord, legitimeras ursprunget
som en faktor värd att uppmärksamma kommer detta sannolikt att ske både
genom öppen positiv och dold negativ särbehandling. Målet måste vara det
motsatta, att ursprung som sådant beaktas så lite som möjligt.
Ursprung är inte en egenskap eller en färdighet. Språkkunskap däremot är
en färdighet och en relevant kvalitet.
Kvotering löser inte problemen
Kvoteringar för med sig att vissa människor diskrimineras
när deras erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå
tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som tagits
fram för att gynna andra människor, tillhörande en viss
politiskt definierad grupp.
Även om den grupp som avses gynnas av faktiska eller påstådda skäl kan
hävdas vara underrepresenterad eller felbehandlad på arbetsmarknaden eller i
andra sammanhang, så innebär kvotering inget annat än att ännu ett fel
begås. Att människor i den ena mer eller mindre godtyckligt definierade
gruppen felbehandlas gör det inte rätt att felbehandla människor i någon
annan grupp. Eller, annorlunda uttryckt, om problemet är att en grupp
människor felbehandlas kan lösningen knappast vara att felbehandla en
annan. Att kvoteringar är diskriminerande är också skälet till att de riskerar
att skapa växande spänningar mellan människor.
Regeringens orimliga
invandrarbegrepp
De flesta svenskar tycker att man är svensk när man är
delaktig i samhället. Det kan ta kort eller lång tid, allt
beroende på person. Poängen är att det ligger i egna händer.
Det är svårare att betraktas som svensk av regeringen. Den
räknar - som citatet ovan visar - de som är födda utomlands
eller har minst en förälder som är född utomlands som
invandrare.
Med den definitionen som utgångspunkt kan regeringen påstå att en
femtedel av landets befolkning har invandrarbakgrund, vilket ger en starkt
överdramatiserad bild.
Det är bara det att en stor del av människorna i regeringens grupp
"invandrare" för det första inte känner sig som invandrare och för det andra
inte betraktas som "invandrare" av den övriga befolkningen. Följaktligen kan
de heller inte diskrimineras av detta skäl.
I regeringens nuvarande definition måste nämligen bland många andra
kungahuset, landets tiotusentals adoptivbarn, barn till adoptivbarn, barn till
en invandrad förälder och människor från våra grannländer inräknas. Vad har
de för intresse av att betraktas som invandrare? Vad har samhället för
intresse av att betrakta dem som invandrare?
Definitionen bidrar till att hålla människor utanför. En mycket stor del av
dem som regeringen definierar som invandrare är i själva verket så
integrerade på arbetsmarknaden och i samhället i stort att det utländska
ursprunget är irrelevant för dem själva och omgivningen.
Det nuvarande invandrarbegreppet är orimligt och måste avskaffas. Då
räcker det inte att som regeringen byta namn och kalla invandrare för
"människor med utländsk bakgrund" istället.
Många av dem som omfattas av regeringens indelning i "vi" och "dom"
vet inte själva om att de ingår i "dom". De flesta vet det inte för att de inte
känner till definitionen, andra för att de inte tänkt på sitt ursprung som
annorlunda. Ytterligare andra vill behandlas som alla andra och saknar vilja
att ingå i gruppen "dom".
Det krävs en ny syn på integrationspolitiken i Sverige. Varje gång man
överger individens rätt att ses just som en individ och börjar laborera med
kvotgrupper och indelningar uppstår problem.
Samma krav skall ställas på alla svenskar och samma rättigheter skall
omfatta alla svenskar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grunderna för integrationspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om människors rätt att ses som individer och
bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regeringens användning av invandrarbegreppet,
4. att riskdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samma krav och rättigheter skall omfatta alla
svenskar.