med anledning av skr. 1999/2000:3 Migration och asylpolitik
Inledning
Amsterdamfördragets ikraftträdande innebär bl.a. att frågor
som rör immigration och asyl förs över från det
mellanstatliga samarbetet i den tredje pelaren till
gemenskapsrätten i första pelaren. Målet är att unionen skall
utvecklas till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Under en femårig övergångsperiod kommer dock de
överstatliga inslagen att vara begränsade på området. Med
omedelbar verkan börjar emellertid regler gälla om att
Europaparlamentet måste konsulteras om nya rättsakter och
om en roll för EG-domstolen i tolkningen av avdelning IV i
fördraget (visering, asyl, invandring och annan politik som
rör fri rörlighet för personer) och rättsakter som beslutats av
gemenskapens institutioner på grundval av denna avdelning.
Vad som hittills åstadkommits av EU på området invandring och asyl i
form av rekommendationer, gemensamma åtgärder m.m. samt förslag till
direktiv och förordningar från kommissionen får enligt Vänsterpartiets
mening inte utan vidare läggas till grund för det kommande
lagstiftningsarbetet. Det har nämligen i stora delar präglats av en både
polisiär och negativ syn på invandring och bristande hänsyn till asylsökandes
rättssäkerhet och till medlemsstaternas bindande internationella
konventionsåtaganden. Det är viktigt att de nya rättsakterna inte styrs av
"den minsta gemensamma nämnaren" hos medlemsstaterna och att både de
nationella parlamenten och Europaparlamentet mycket aktivt deltar i
processen att arbeta fram denna nya gemenskapslagstiftning. I vilken grad
denna kommer att överensstämma med den internationella rätten som t.ex.
1951 års flyktingkonvention med 1967 års protokoll, den internationella
konventionen om skydd för migrerande arbetstagare och deras familjer, FN-
konventionerna mot tortyr, mot rasdiskriminering och mot diskriminering av
kvinnor kommer att utgöra en utmärkt värdemätare på seriositeten i EU:s
åtagande att respektera och främja de mänskliga rättigheterna.
Det är enligt vår mening nödvändigt att starta detta arbete med att göra en
grundlig utvärdering av de olika åtgärder som vidtagits inom ramen för tredje
pelaren på invandrings- och asylområdet. Utvärderingen får inte bara ta sikte
på de effektivitetskrav som rådet och kommissionen uppställer i sin
handlingsplan (handlingsplanen) för genomförandet av Amsterdamfördragets
bestämmelser om ett område av frihet, säkerhet och rättvisa. Det är
nödvändigt att respekten för mänskliga rättigheter och humanitära principer
utgör en central del av denna utvärdering.
I handlingsplanen utpekas vissa områden där åtgärder bör beslutas inom
två år och ett antal övriga områden där åtgärder bör beslutas inom fem år.
Som prioriterade områden utpekas bl.a. utvecklandet av ett nytt rättsligt
instrument på basis av Dublinkonventionen samt gemensamma principer för
bedömningen av avvisningar till s.k. säkra ursprungsländer.
Vänsterpartiet anser tvärtom att dessa områden hör till dem där beslut
lämpligen bör anstå. Det är viktigt att Dublinkonventionen hinner tillämpas
ytterligare någon tid för att sedan utvärderas grundligt och allsidigt. Då
måste man även uppmärksamma sådana aspekter som flyktingarnas
berättigade krav på undvikande av familjesplittring. Det är viktigt att
tillfället
nu utnyttjas till ett omtänkande beträffande en hel del i de beslut som tidigare
fattats. Vi anser att frågorna om flyktingdefinitionen och om ett
kompletterande skydd utöver flyktingkonventionen i stället borde prioriteras
under de första två åren. Vi anser vidare att prioritet bör ges till arbetet med
att anta ett direktiv som ger tredjelandsmedborgare rätt till likabehandling
med EU-medborgare när det gäller fri rörlighet inom EU. En nedprioritering
bör samtidigt ske avseende den energi som man planerar att lägga ner på att
bekämpa "illegal invandring".
Tyvärr ger regeringens skrivelse om migration och asylpolitik nästan inga
svar på vilken politik regeringen hittills arbetat för i EU på detta område
eller
vilken politik man avser att föra. Vänsterpartiet grundar sin migrations- och
asylpolitik på solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter. Denna grund
leder till att vi kräver stora förändringar i den hittills förda politiken.
Kontroll vid EU:s yttre
gränser
Artikel 62(2) stadgar att inom fem år skall beslutas om
"åtgärder som avser passage av medlemsstaternas yttre
gränser och med vilkas hjälp det skall fastställas:
(a) normer och förfaranden som medlemsstaterna skall följa när de utför
personkontroller vid sådana gränser,
(b) regler om visering för vistelser som inte är avsedda att vara längre än
tre månader,"
Vänsterpartiet anser att den konvention om yttre gränskontroll som länge
existerat som förslag men aldrig ratificerats och kommissionens
beslutsförslag om samma fråga inte kan läggas till grund för ett direktiv eller
en annan rättsakt utan grundlig omarbetning. Konventionsförslaget präglas
starkt av "fästning Europatänkande" som strider mot vårt partis ideal om
öppenhet och internationalism.
Ett centralt krav är att reglerna om transportöransvar tas bort. Sådana
bestämmelser har både till syfte och effekt att kortsluta rätten till asyl och
innebär dessutom i praktiken att myndighetsutövning läggs på privata
rättssubjekt som självfallet har vinstsyftet som främsta ledstjärna.
Transportöransvaret har dessutom visat sig leda till en mycket stötande
diskriminering av människor med ett främmande utseende och bidrar därför
till att urgröpa grundsatsen om alla människors lika värde.
När det gäller visumregler bör den gemensamma politiken omprövas. I
åtskilliga fall har EU ignorerat upprepade vädjanden från UNHCR om att
inte ha visumtvång för länder i vilka pågår inbördeskrig, utbrett våld eller
omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter som orsakar
flyktingströmmar. Listan över länder för vilka visumtvång gäller måste
ständigt omprövas under full insyn så att inte människor som behöver skydd
hindras från att fly.
Den handledning för yttre gränskontroll som används av med EU
associerade stater saknar helt upplysningar i hur asylansökningar skall
handläggas. Denna brist måste omgående rättas till.
Många EU-stater skickar f.n. immigrationstjänstemän till länder utanför
EU för att bl.a. genomföra gate-kontroller på utländska flygplatser. Detta
borde förutsätta att dessa tjänstemän har befogenhet att ta emot
asylansökningar och t.o.m. hjälpa människor som behöver fly att göra detta
trots avsaknad av erforderliga resehandlingar. Detta är i praktiken omöjligt
att genomföra och därför måste denna extraterritoriella verksamhet upphöra.
De rättsliga, demokratiska och flyktingrättsliga skälen härför är uppenbara.
Likaledes måste den rättsliga fiktionen med "internationella zoner" på
flygplatser avskaffas.
Fritt resande för
tredjelandsmedborgare
Artikel 62(3) stadgar att inom fem år skall beslutas om
"åtgärder som anger villkoren för att medborgare i tredje
land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas
territorium under en tid av högst tre månader".
Kommissionen har 1995 lagt fram ett direktivförslag som fastslår rätten för
tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i ett EU-land att göra korta resor
till andra EU-länder. Detta direktiv finns nu hos rådet och väntar på att antas.
Vänsterpartiet anser att det är angeläget att rådet snarast antar direktivet.
Inkorporering av
Schengenakin i fördragen
Vänsterpartiet är av flera skäl mycket kritiskt inställt till
Schengens tillämpningskonvention och den anslutande s.k.
akin. Skälen härför finns närmare utvecklade i partiets
motion 1997/98:Ju14. I samband med inkorporeringen är det
viktigt att åtminstone de allvarligaste bristerna i
tillämpningskonventionen rättas till. Vi tänker i första hand
på transportöransvaret vilket av skäl som utvecklats tidigare i
denna motion inte är acceptabelt. Vi tänker också på de
synnerligen allvarliga bristerna i skyddet för den enskildes
integritet och rättssäkerhet i Schengens informationssystem
och Sirenesamarbetet.
Dublinkonventionen samt
avvisningar till s.k. säkert
tredje land
Artikel 63(1)(a) stadgar att inom fem år skall beslut fattas
om "kriterier och mekanismer för att avgöra vilken
medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan
som en medborgare i tredje land har gett in i någon
medlemsstat".
Denna artikel syftar troligen på överförandet av Dublinkonventionen till
gemenskapsrätten i första pelaren trots att ordalydelsen förbigår det
förhållandet att konventionen i artikel 3(5) slår fast rätten för staterna att
skicka asylsökande till s.k. säkra tredje länder. Tillvägagångssättet att skicka
tillbaka asylsökande till s.k. säkra tredje länder spreds bland EU:s
medlemsstater efter antagandet 1992 av Londonresolutionen om
harmonisering av tredjelandsavvisningar.
Artikel 63(1)(a) ger en värdefull möjlighet att utvärdera tillämpningen av
politiken med avvisningar till tredje land som i åtskilliga fall har inneburit
att
flyktingar skickats bort från EU-området trots att det inte funnits några
garantier för ett effektivt skydd i destinationslandet. Vänsterpartiet anser att
avvisningarna till tredjeland måste upphöra till dess att ett antal
säkerhetskrav tillgodosetts. Kommissionen har i sitt arbetsdokument
3.3.1999 SEK (1999)271 slutlig, angivit vad som enligt dess mening behöver
förändras i detta avseende för att principen om non refoulement i artikel 33 i
Genèvekonventionen skall fungera i praktiken. Nu är förvisso rätt tidpunkt
att korrigera den nuvarande både olikformiga och ofta mot internationell rätt
stridande tillämpningen.
Vad beträffar Dublinkonventionen bör frågan ställas om huruvida detta
instrument behövs. Den praktiska tillämpningen är ofta mycket komplicerad.
Det har t.ex. varit nödvändigt att anta invecklade tillämpningsföreskrifter
beträffande resvägar, bevisregler m.m. samtidigt som mycket tyder på att
konventionen i stället för att verka för en rättvis "bördefördelning", vilket
var
ett explicit syfte med densamma, har inneburit en ytterligare koncentration
av "bördorna" på vissa länder.
En oacceptabel konsekvens av Dublinkonventionen, som Vänsterpartiet
framhöll redan i samband med att riksdagen godkände konventionen, är att
den i vissa fall leder till att medlemmar i samma familj ibland hänvisas till
att
få sina ärenden prövade i olika länder.
Ett nytt rättsligt instrument som ersätter Dublinkonventionen måste också
garantera att suspensiv effekt ges åt överklagande av beslut om att överföra
asylprövningen till ett annat land. Vidare måste socioekonomiska rättigheter
garanteras de asylsökande som väntar på ett beslut.
Mottagningsförhållandena
för asylsökande
Artikel 63(1)(b) stadgar att inom fem år skall beslutas om
"miniminormer för mottagande av asylsökande i
medlemsstaterna".
Asylsökande måste kunna leva ett värdigt liv under tiden som deras ärende
prövas. F.n. är det flera medlemsstater som inte bara förvägrar asylsökande
rätt till juridiskt biträde utan även begränsar rätten att välja bostadsort,
förvägrar rätt till ekonomiskt bistånd, utbildning inklusive språkkurser för
asylsökande över 16 år samt tillgång till annat än akut sjukvård. En sådan
politik inriktad på "humanitär avskräckning" innebär både att asylsökande
drivs att ta svartjobb under socialt helt oacceptabla förhållanden samtidigt
som både EU och en del av dess medlemsstater sviker grundläggande
humanitära ideal.
Vänsterpartiet anser - trots ordalydelsen i artikel 63(1)(b) att
kommissionen bör ta ett initiativ på detta område som inte bara grundas på
miniminormer utan på behovet av harmonisering utifrån goda exempel. Goda
mottagningsförhållanden är en grundförutsättning för en framgångsrik
integration i mottagarlandet.
Ett direktiv på detta område bör bl.a. inkludera regler om följande:
a) tillgång till asylförfarandet, skriftlig information om förfarandet,
oberoende juridisk rådgivning, tillgång till kompetent tolk,
b) rätt till utbildning inklusive språkutbildning och yrkesträning,
c) rätt att arbeta, om ärendet inte kan avgöras snabbt, för att främja de
asylsökandes självförsörjning,
d) tillgång till sjukvård inklusive specialistvård för tortyr- och
traumaskadade,
e) garantier för att asylsökande barn skall ha exakt samma rättigheter som
andra barn i mottagarlandet,
f) särskilda åtgärder för att garantera asylsökande kvinnors rättigheter, i
synnerhet när de bor på flyktingförläggningar.
Flyktingdefinitionen och en
kompletterande skyddsregel
Artikel 63(1)(c) stadgar att inom fem år skall beslutas om
"miniminormer för när medborgare i tredje land skall
betraktas som flyktingar".
Artikel 63(2)(a) stadgar att inom fem år skall beslutas om "miniminormer
för att ge tillfälligt skydd åt fördrivna personer från tredje land vilka inte
kan
återvända till sitt ursprungsland och för personer som av andra skäl behöver
tillfälligt skydd".
Vänsterpartiets uppfattning är att det inte kan vara EU:s eller någon annan
regional sammanslutnings uppgift att definiera vem som är berättigad till
skydd enligt 1951 års Genèvekonvention. Denna roll är reserverad för
UNHCR enligt artikel 35 och för Internationella domstolen enligt artikel 38 i
konventionen. EU måste acceptera FN:s universella normer avseende
tolkningen av flyktingdefinitionen och verka inom UNHCR i denna fråga.
Vissa EU-länders tolkning av konventionen har inget stöd i dess
ordalydelse, strider mot fördragets anda och UNHCR:s officiella tolkning.
Det förekommer t.ex. att man överbetonar betydelsen av förföljarens avsikt
och om den kan ha ett "legitimt syfte", eller om individen var personlig
måltavla för förföljelsen (t.ex. en kvinna som upprepade gånger våldtagits av
soldater som terroriserar en hel stad eller etnisk grupp).
EU-länderna bör följa UNHCR:s råd när det gäller konventionens tolkning
angående förföljelse på grund av sexuell läggning och när det gäller
genusrelaterad förföljelse använda alla fem förföljelsegrunder i konventionen
i den mån de är tillämpliga på det aktuella fallet. Samma sak bör gälla
beträffande frågan om vem som står för förföljelsen (agents of persecution)
och värderingen av säkerhetsläget i de asylsökandes ursprungsländer.
Under inga förhållanden kan 1996 års gemensamma ståndpunkt
beträffande en harmoniserad tillämpning av flyktingdefinitionen i artikel 1 i
Genèvekonventionen överföras till en rättsakt på grund av de invändningar
som UNHCR framfört. Det bör riktas en begäran till EG-domstolen att
undersöka en ny sådan rättsakts överensstämmelse med internationell rätt.
Det är särskilt viktigt att rättsakten fastslår att den som riskerar förföljelse
av icke statliga förföljare kan uppfylla kraven i flyktingdefinitionen också
om staten vill ge skydd men saknar förmåga därtill.
En kompletterande skyddsregel
Att utveckla en kompletterande skyddsregel utöver
Genèvekonventionen är däremot en legitim och mycket
viktig uppgift för en regional organisation som EU. EU har
länge undvikit denna angelägna fråga. Vänsterpartiet anser
att man inte bör göra förändringar i Genèvekonventionens
flyktingdefinition och att en fristående regel bör tillskapas.
Artikel 63(2)(a) är formulerad på ett sätt som skapar förvirring och den
blandar ihop "tillfälligt skydd" och en kompletterande skyddsregel. Rådets
och kommissionens handlingsplan liksom det tyska ordförandeskapets
strategidokument om migration och asyl från februari 1999 är däremot
föredömligt tydliga när det gäller att slå fast att det är fråga om två skilda
projekt som skall bli föremål för skilda rättsliga instrument.
Vänsterpartiet anser att en kompletterande skyddsregel bör omfatta
följande kategorier:
"a) personer som har flytt från sitt land och/eller inte kan eller vill
återvända dit eftersom deras liv, säkerhet eller frihet hotas av allmänt våld,
utländsk aggression, inre konflikter, massiva kränkningar av mänskliga
rättigheter eller andra omständigheter som allvarligt stört den allmänna
ordningen;
b) personer som har flytt från sitt land och/eller inte vill återvända dit, på
grund av en välgrundad fruktan att torteras eller bli föremål för omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller kränkningar av andra
grundläggande mänskliga rättigheter."
Stycke (b) skulle omfatta dem som skyddas från avlägsnande genom
artikel 3 i ECHR/CAT. Varken stycke (a) eller (b) skulle i något avseende
inskränka tillämpningen av Genèvekonventionen på dem som flyr från
inbördeskrig eller allmänt våld.
Proceduren för att bestämma den asylsökandes status bör vara en och
densamma för alla som söker internationellt skydd. Det borde också betyda
att Dublinkonventionens förändrade efterföljare blir tillämplig på alla
asylsökande. Det är också viktigt för att förebygga social utstötning att
sociala, ekonomiska, kulturella och medborgerliga rättigheter blir ungefär
desamma för den som omfattas av Genèvekonventionen som för den som
omfattas av den kompletterande flyktingdefinitionen.
Asylförfarandet
Artikel 63(1)(d) stadgar att inom fem år skall beslutas om
"miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att
bevilja eller återkalla flyktingstatus".
Denna artikel bör enligt vår mening tolkas så att den avser både status
enligt Genèvekonventionen och kompletterande skyddsregler. Det är både
effektivast och ger störst rättssäkerhet om det råder ett enhetligt förfarande
för fastställande av båda typerna av status.
Kommissionen arbetar med att förbereda ett direktiv om asylförfarandet
och har som ett led i detta arbete utgivit ett arbetsdokument med titeln
Gemensamma normer för asylförfaranden. Detta dokument ger uttryck för ett
omtänkande i förhållande till viktiga delar i EU:s s.k. soft law på asylrättens
område utifrån en omsorg för de asylsökandes rättssäkerhet. Vänsterpartiet
välkomnar denna utveckling. Det är emellertid mycket väsentligt att ett
sådant direktiv på kort sikt förutom fastställande av konventionsstatus också
blir tillämpligt på alternativa nationella skyddsregler och på längre sikt på en
gemensam kompletterande skyddsregel på EU-nivå.
I EU:s aktionsplan sägs om artikel 63(1)(d) att den bör implementeras med
syftet att förkorta handläggningstiderna i asylförfarandet. Vi instämmer i
detta men vill understryka att det gäller att skilja mellan ökad administrativ
effektivitet, som bör förkorta alltför långa väntetider, och avskaffande av
rättssäkerhetsgarantier, som kan riskera att orsaka felaktiga
avlägsnandebeslut. I UNHCR Excom Conclusion No 30 förklarar man att
rättssäkerhetsgarantier måste finnas också i ärenden som bedöms vara
"uppenbart ogrundade" med tanke på de allvarliga konsekvenserna av ett
felaktigt beslut.
Om EU vidhåller att lagstifta om snabbprocedurer instämmer
Vänsterpartiet starkt i kommissionens uppfattning att medlemsstaterna bör
avstå från att överföra 1995 års EU-resolution om minimigarantier för
asylförfarandet. Resolutionen är bristfällig både vad avser vilka ärenden som
kan bli föremål för snabbproceduren och rättssäkerhetsgarantierna i
proceduren. Ett nytt rättsligt dokument bör garantera rätten att överklaga till
en oberoende domstol och en suspensiv effekt av alla överklaganden,
inklusive dem som gäller "säkert tredje land" och "uppenbart ogrundade
ärenden".
Det finns förvisso ärenden som bör prioriteras. Dessa bör emellertid
handläggas med förtur inom det vanliga förfarandet.
Vänsterpartiet anser att ett effektivt asylförfarande är beroende av god
kvalitet på det första beslutet. Det bidrar till färre överklaganden och gör de
överklagade ärendena lättare att handlägga. God institutionell kapacitet,
oberoende information av god kvalitet samt fortlöpande utbildning är av
grundläggande betydelse i detta sammanhang.
Vänsterpartiet välkomnar att Aktionsplanen anger att "särskild
uppmärksamhet skall ägnas barnens situation". Barnen måste tillförsäkras
sina fulla rättigheter både som flyktingar och barn. Varje stat måste fullt ut
respektera både Genèvekonventionen och barnkonventionen när barn berörs.
Barnets bästa måste ligga till grund för allt i asylförfarandet som gäller barn.
Barns asylansökningar bör ges förtur, men inte handläggas i en
snabbprocedur. Barn skall alltid ha rätt att höras i asylförfarandet av en
ändamålsenligt utbildad handläggare. Ett flyktingbarn skall alltid ha samma
sociala, ekonomiska, kulturella och medborgerliga rättigheter som de barn
som är bosatta i värdlandet. Särskilda omsorger i mottagandet måste ägnas
de barn som kommer utan åtföljande vuxen.
Också asylsökande kvinnors situation måste ges särskild uppmärksamhet
när en rättsakt för asylförfarandet förbereds. Asylsökande kvinnor möter
särskilda svårigheter i europeiska länder på grund av en brist på
genusuppdelade data i dessa länder. Detta bidrar till att göra flyktingkvinnor
osynliga och förhindrar planering och utveckling av politiken. Många
kvinnor förföljs på grund av liknande orsaker som män. Men förföljelsen kan
också se annorlunda ut både i form och motiv. Många kvinnor förföljs därför
att de är organisatörer i bostadsområdet eller därför att de framhärdar i att
kräva sin eller anhörigas rätt. Andra förföljs på grund av att de är sårbara -
unga kvinnor som lätt kan utsättas för sexuella övergrepp eller mödrar som
är villiga att göra vad som helst för att skydda sina barn. En övergrepp på en
kvinna kan också utgöra ett angrepp på en etnisk grupp, kvinnor kan ses som
förkroppsligande av dess identitet och framtida överlevnad.
I många delar av världen utsätts kvinnor som inte lever i enlighet med
samhällets normer för grym eller omänsklig behandling.
Vänsterpartiet anser att EU bör utveckla riktlinjer för genusfrågor i
asylförfarandet och utgå från de existerande riktlinjerna i föregångsländer
som Kanada, USA och Australien.
Vad beträffar bevisningen i asylärenden är det av vikt att
förfarandereglerna innehåller en bestämmelse som garanterar principen om "
equality of arms" i enlighet med artikel 6 i den europeiska konventionen om
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. All information
som beslutsmyndigheten i ett asylärende använder för att värdera situationen
i ett ursprungsland måste delges den asylsökande och denne beredas tillfälle
att lämna sin syn på informationens riktighet och relevans.
Det är också av största vikt att en regel om beviskrav och bevisbörda i
asylärenden införs. Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter har
utförligt behandlat frågan i målet Hatami./. Sverige. Av kommissionens
enhälliga beslut framgår att den stora vikt som flera medlemsstater tillmäter
motsägelser i den asylsökandes berättelse kan leda till att artikel 3 i
konventionen kränks. Det är därför nödvändigt att förändra både nationella
bestämmelser och motsvarande presumtioner i resolutionen om uppenbart
ogrundade ansökningar.
Tillfälligt skydd och
åtgärder i nödsituationer
I fördragets artikel 63(2)(a) stadgas att inom fem år skall
beslutas om "miniminormer för att ge tillfälligt skydd åt
fördrivna personer från tredje land vilka inte kan återvända
till sitt ursprungsland och för personer som av andra skäl
behöver internationellt skydd".
I artikel 64(2) stadgas att "om en eller flera medlemsstater försätts i en
nödsituation som kännetecknas av en plötslig inströmning av medborgare
från tredje länder och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1
(upprätthållande av lag och ordning och den inre säkerheten) kan rådet med
kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen besluta om provisoriska
åtgärder för en tid av högst sex månader till förmån för de berörda
medlemsstaterna".
Vänsterpartiet anser att tillfälligt skydd bara bör komma ifråga som ett
administrativt verktyg i en nödsituation där individuell bedömning av
flyktingstatus inte är möjlig att genomföra omedelbart. Termen "fördrivna
personer" innefattar bl.a. konventionsflyktingar. Det är därför synnerligen
anmärkningsvärt och oroande att det inte finns någon hänvisning till
Genèvekonventionen vare sig i anslutning till artikel 63(2)(a) eller 64(2).
Varje ny rättsakt om tillfälligt skydd måste respektera Genèvekonventionen.
Vänsterpartiet anser att instrumentet tillfälligt skydd är lämpligt att
använda i nödlägen t.ex. vid en plötslig ekonomisk kollaps eller en
miljökatastrof. Vi stöder kommissionens förslag beträffande den behandling
som de skyddsberättigade skall erbjudas och att så litet som möjligt lämnas
till reglering i nationell rätt. Det är absolut nödvändigt att den som fått
tillfälligt skydd har rätt att ta avlönat arbete som ett led i att underlätta
möjligheter till självförsörjning.
Artikel 64(2) demonstrerar på ett nästan övertydligt sätt att
Amsterdamfördraget är en otillräcklig grund när det gäller åtgärder i
nödsituationer på detta område.
Ansvarsfördelning
Artikel 63(2)(b) i fördraget stadgar att inom ospecificerad tid
skall beslutas om "främjande av en balans mellan
medlemsstaternas insatser för att ta emot flyktingar och
fördrivna personer och bära följderna av detta".
Fördelning av ansvaret för flyktingmottagande är viktigt inte för att det har
direkta konsekvenser för skyddet av flyktingar utan därför att en lösning av
frågan kan skapa en mer positiv atmosfär för övriga åtgärder och förebygga
att avskräckningsåtgärder vidtas vid framtida flyktingkriser. Avsaknaden av
fördelningsmekanismer i Europa under krigen i f.d. Jugoslavien fick till följd
att vissa länder fick ta en oproportionerlig del av ansvaret. Det blev i sin tur
orsak till att dessa länder beslutade införa visumtvång för bosnier och till
felaktiga beslut om avvisningar av asylsökande tillbaka till deras
ursprungsländer.
Vänsterpartiet anser att en mekanism för ansvarsfördelning i första hand
bör ta sikte på en solidarisk finansiering av mottagandet och bara om det är
absolut nödvändigt en fördelning som gäller fysiska personer. Ett sådant
fördelningssystem måste respektera familjens enhet och får aldrig
genomföras med användning av tvångsmedel.
Vänsterpartiet beklagar att artikel 63(2)(b) inte berör frågan om en global
ansvarsfördelning. Det är inte acceptabelt att det bara är fyra EU-länder som
regelbundet deltar i UNHCR:s system för överförande av flyktingar från
tredje land. EU borde göra ett kollektivt åtagande att erbjuda årliga kvoter
till
UNHCR för överförande av flyktingar från andra delar av världen till
medlemsstaterna.
Säkra ursprungsländer
Protokollet om asyl för medborgare i Europeiska unionens
medlemsstater utgör ett allvarligt hot mot den internationella
asylrätten. UNHCR har offentligt deklarerat att protokollet
inte är förenligt med Genèvekonventionen. Det innebär en
geografisk begränsning i strid med 1967 års New York-
protokoll som alla EU-länder undertecknat. När EU utvidgas
till nya länder betyder protokollet att asylrätten i världen
successivt kommer att inskränkas. Vänsterpartiet anser att
det är av högsta angelägenhetsgrad att detta protokoll
avlägsnas vid nästa fördragsrevision.
1992 antogs en konklusion om "länder i vilka det i allmänhet inte
föreligger någon allvarlig risk för förföljelse". Vissa EU-länder har sedan
upprättat listor över " säkra ursprungsländer". Vänsterpartiet anser att detta
system för att snabbhandlägga vissa asylärenden utgör ett hot mot
rättssäkerheten och att det inte bör antas någon rättsakt om ett sådant system.
Invandring och
uppehållstillstånd
I artikel 63(3)(a) stadgas att inom en ospecificerad tidsperiod
skall beslutas om "villkor för inresa och bosättning, normer
för medlemsstaternas förfaranden för att utfärda visering för
längre tid och uppehållstillstånd, inbegripet sådana som
avser familjeåterförening".
En sådan gemensam invandringspolitik bör syfta till att underlätta
internationell rörlighet för personer. Det är också så att EU med sin åldrande
befolkning mycket väl snart kan ha behov av arbetskraftsinvandring. Det är
nödvändigt att de rättigheter som den fria rörligheten ger EU-medborgare
successivt utsträcks att gälla också tredjelandsmedborgare med
uppehållstillstånd.
Vänsterpartiet anser att bl.a. följande kategorier bör omfattas av ett
kommande direktiv:
1. Nära släktingar till invandrare, men som ändå faller utanför det
nuvarande familjebegreppet.
2. Arbetskraftsinvandring utifrån en bristsituation inom vissa sektorer av
arbetsmarknaden.
3. Asylsökande som fått avslag på sin ansökning men där det skulle strida
mot humanitetens krav att genomföra ett avlägsnande.
När det gäller rätten till familjeåterförening är det en grundläggande
utgångspunkt att här gäller bindande internationella åtaganden för samtliga
medlemsländer i EU. Tyvärr har länderna individuellt eller gemensamt under
de senaste tio åren vidtagit olika åtgärder för att underminera denna rätt.
Ett särskilt direktiv bör antas när det gäller rätten till familjeåterförening.
Målet måste vara att tredjelandsmedborgare skall åtnjuta samma rättigheter
som EU-medborgare i detta avseende.
Den som har tidsbegränsat uppehållstillstånd bör ha rätt till
familjeåterförening efter ett års vistelse i en medlemsstat om rätt till minst
ett
års ytterligare vistelse föreligger. Återföreningsrätten skall omfatta
hustru/sambo, (även av samma kön) barn under 21 år och andra släktingar
som är beroende av de härvarande för sin försörjning. Dessa personer bör
också få rätt att arbeta.
De som haft uppehållstillstånd längre tid än tre år bör få samma rättigheter
till familjeåterförening som EU-medborgare som utövar sin rätt till fri
rörlighet.
Verkställighet av
avlägsnandebeslut
I fördragets artikel 63(3)(b) stadgas att inom fem år skall
beslutas om "olaglig invandring och bosättning, inbegripet
återsändande av olagliga invandrare".
Det kommer alltid att finnas människor som vistas i EU-länder som saknar
rätt att uppehålla sig där. Riktade identitetskontroller kan förväntas bli
vanligare i framtiden som en kontrollåtgärd. Det finns en stor risk att detta
kan leda till kränkningar av de medborgerliga friheterna hos alla, men
särskilt hos de synliga minoriteterna. Det kan också bidra till
främlingsfientliga stämningar och inverka negativt på integrationspolitiken.
Många åtgärder som sägs syfta till att kontrollera irreguljär invandring gör
det omöjligt för flyktingar eller andra skyddsbehövande att söka asyl.
Vänsterpartiet anser att en rättsakt på detta område måste ges en sådan
utformning att dessa risker undviks.
När det gäller verkställighet av avlägsnandebeslut har flera EU-länder inte
tvekat att använda kraftigt våld för att betvinga verkligt eller fruktat
motstånd. I flera fall har våldsanvändning lett till tragiska konsekvenser
såsom att den som varit föremål för utvisningen avlidit, oftast av kvävning.
Det finns därför ett trängande behov av att minimiregler för ofrivilligt
återvändande antas i vilka respekt för grundläggande mänskliga rättigheter
och individens värdighet garanteras.
Åtgärder mot
diskriminering
I fördragets artikel 13 stadgas: "Utan att det påverkar
tillämpningen av de övriga bestämmelserna i detta fördrag
och inom ramen för de befogenheter som fördraget ger
gemenskapen, kan rådet genom enhälligt beslut på förslag av
kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet vidta
lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund
av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning."
Denna nya artikel i fördraget utgör ett stort framsteg för EU. Före
Amsterdamfördraget har EU:s institutioner alltid hävdat att det saknas
fördragsmässig grund för åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet.
Artikeln saknar emellertid direkt effekt och kräver enhällighet hos rådet för
att en rättsakt skall kunna antas.
Kommissionen meddelade i december 1998 att den förbereder två direktiv
grundade på artikel 13. Det första är ett direktiv som gäller all slags
diskriminering i arbetslivet. Det andra direktivet behandlar rasdiskriminering
och innefattar varor och tjänster, hälsa, utbildning och sport.
Samma månad begärde Europaparlamentet att kommissionen skulle beakta
de förslag i ämnet som framställts av "the Starting Line Group". Gruppens
förslag har inspirerats av existerande europeisk lagstiftning om jämställdhet
mellan kvinnor och män. Följande principer bör därvid vara vägledande:
- förbud med rättsliga sanktioner mot direkt eller indirekt diskriminering,
trakasserier, uppmaningar eller påtryckningar till förmån för ras- eller
religionsdiskriminering, institutionaliserad rasism som handlingar eller
praxis hos offentliga myndigheter eller institutioner,
- lika skydd för EU-medborgare och tredjelandsmedborgare,
- hjälp till klagande (effektiva undersökningar, rättvis lagtillämpning,
tillgång till relevant information),
- tillgång till rättsmedel (adekvat kompensation för både ekonomisk och
icke-ekonomisk skada),
- inrättande av lämpliga organ till vilka klagomål kan inges och upprättande
av förlikningsprocedurer.
Direktivet bör ge skydd mot ras- eller
religionsdiskriminering inom följande områden:
- utövande av yrkesaktivitet både som anställd och som egenföretagare,
tillgång till arbete, avskedanden och andra arbetsvillkor,
socialförsäkringen, hälso- och sjukvård och social välfärd, utbildning,
yrkesrådgivning och yrkesträning, boendet, tillgång till varor och tjänster
och deltagande i det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella, religiösa
eller något annat offentligt område.
Vänsterpartiet anser att de båda direktiv som är under
utarbetande nära bör ansluta till de principer och
rekommendationer som ges av "the Starting Line Group".
1 Hemställan
1 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att vad EU hittills åstadkommit på området
invandring och asyl inte utan vidare får läggas till grund för det
kommande lagstiftningsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de nya rättsakterna på området asyl och
invandring inte får styras av "den minsta gemensamma nämnaren" hos
medlemsstaterna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EU omedelbart bör genomföra en grundlig
utvärdering av de olika åtgärder som vidtagits inom ramen för tredje
pelaren på området för invandring och asyl, särskilt vad gäller
respekten för mänskliga rättigheter och humanitära principer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Dublinkonventionen för närvarande inte bör
överföras till första pelaren utan i stället bli föremål för en allsidig
utvärdering bl.a. med sikte på hur garantier mot familjesplittring kan
skapas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att arbetet med rättsakter beträffande
flyktingdefinitionen och en kompletterande skyddsregel bör prioriteras
under de två första åren efter Amsterdamfördragets ikraftträdande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en grundlig omarbetning av
konventionen och kommissionens beslutsförslag om yttre
gränskontroll,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en omprövning av EU:s
gemensamma visumpolitik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handledningen för yttre gränskontroll för med
EU associerade stater,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om extra territoriell gränskontroll utförd av
tjänstemän hos EU-stater,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av "internationella zoner" på
flygplatser,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om antagande av 1995 års direktivförslag om rätt för
tredjelandsmedborgare att göra korta resor till andra EU-länder,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om korrigering av de allvarligaste bristerna i
Schengens tillämpningskonvention och den s.k. Schengenakin i
samband med dess inkorporering i första pelaren,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillfälligt upphörande av avvisningar till tredje
land,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av behovet av Dublinkonventionen
som ett instrument för fördelning av asylsökande,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om garantier för ett överklagandes suspensiva effekt
vid ett överklagande av beslut om överföring av asylprövning i
enlighet med Dublinkonventionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett direktiv utifrån goda exempel beträffande
mottagningsförhållanden för asylsökande,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler om mottagningsförhållandena som bör
ingå i ett kommande direktiv,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att UNHCR och Internationella domstolen är
exklusivt behöriga att definiera vem som är berättigad till skydd enligt
1951 års Genèvekonvention,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EU-länderna bör följa UNHCR:s råd om
tolkningen av Genèvekonventionens förföljelsegrunder, utövare av
förföljelse och säkerhetsläget i de asylsökandes ursprungsländer,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EG-domstolen bör beredas tillfälle att yttra
sig beträffande överensstämmelsen med internationell rätt hos en ny
rättsakt om flyktingdefinitionen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att olika rättsliga instrument bör antas för
"tillfälligt skydd" och för en "kompletterande skyddsregel",
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lydelsen av en kompletterande skyddsregel,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett gemensamt förfarande för bestämmande av en
asylsökandes status,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de sociala, ekonomiska, kulturella och
medborgerliga rättigheterna bör vara desamma för dem som omfattas
av Genèvekonventionen och dem som omfattas av en kompletterande
skyddsregel,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommissionens direktivförslag Gemensamma
normer för asylförfaranden bör göras tillämpligt både för fastställande
av konventionsstatus och status enligt en kompletterande EU-rättslig
skyddsregel,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regler som syftar till att förkorta
handläggningstider inte får gå ut över rättssäkerheten,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att resolutionen om minimigarantier för
asylförfarandet inte bör överföras till en rättsakt,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en ny rättsakt om asylförfarandet bör
innehålla garantier om rätten att överklaga till en oberoende domstol
och att överklagandet ges suspensiv effekt,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett effektivt asylförfarandes beroende av god
kvalitet på besluten i första instans,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att varje medlemsstat fullt ut måste respektera
både Genèvekonventionen och barnkonventionen när barn berörs,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att barnets bästa måste ligga till grund för allt i
asylförfarandet när det gäller barn,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att barns asylansökningar aldrig bör handläggas
enligt en snabbprocedur,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att asylsökande barn alltid skall ha rätt att höras
av en ändamålsenligt utbildad handläggare,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att flyktingbarn alltid skall tillförsäkras samma
rättigheter som barn i värdlandet,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att särskilda omsorger måste ägnas barn som
kommer utan åtföljande vuxen,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EU bör utarbeta riktlinjer för genusfrågor i
asylförfarandet med utgångspunkt i förebilder i Kanada, USA och
Australien,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av gemensamma bevisregler,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om när tillfälligt skydd skall kunna beviljas enligt en
ny rättsakt,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en ny rättsakt om tillfälligt skydd måste
respektera Genèvekonventionen,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det mottagande som tillfälligt skyddsbehövande
skall erbjudas,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av en mekanism för
ansvarsfördelning mellan EU-länderna avseende mottagande av
flyktingar och andra skyddsbehövande,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett kollektivt erbjudande från EU till UNHCR
om en årlig kvot för överförande av flyktingar till medlemsstaterna
från andra delar av världen,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avlägsnande ur fördraget vid nästa
fördragsrevision av protokollet om asyl för EU-medborgare,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ingen rättsakt bör antas som innehåller
begreppet "säkra ursprungsländer",
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en gemensam invandringspolitik bör
underlätta människors internationella rörlighet,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om successivt utsträckande av de rättigheter den fria
rörligheten tillförsäkrar EU-medborgare också till
tredjelandsmedborgare,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om antagande av ett särskilt direktiv beträffande
rätten till familjeåterförening,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten till familjeåterförening för den som
innehar tidsbegränsat uppehållstillstånd,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten till familjeåterförening för den som haft
uppehållstillstånd i längre tid än tre år,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av en rättsakt rörande kontroll av
irreguljär invandring,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av minimiregler för respekten av
mänskliga rättigheter och individens värdighet vid ofrivilligt
återvändande,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de direktivförslag mot rasdiskriminering som
nu håller på att utarbetas av kommissionen bör ansluta nära till de
principer och rekommendationer som givits av "the Starting Line
Group".