På senare tid har en dramatisk ökning av antalet
långtidssjukskrivningar skett. Situationen på
arbetsmarknaden är den att vissa arbetar för mycket och
andra plågas av sin arbetslöshet. Många på arbetsmarknaden
drabbas av kronisk stress, överbelastning, utbrändhet och
andra sjukdomar. De som står utanför arbetsmarknaden
drabbas i sin tur av depressioner, apati, stress och andra
sjukdomstillstånd till följd av ofrivillig sysslolöshet.
Nu övervägs åtgärder för att komma till rätta med de ökande långtids-
sjukskrivningarna och statens kostnader för dessa. En åtgärd som övervägs är
sänkt ersättning för långtidssjukskrivna. Detta är enligt min mening helt fel
ände att börja i. Därmed behandlar man ju bara symtomet och inte dess
orsaker.
De utarbetade människor som till slut kollapsar och tvingas sjukskriva sig
på obestämd tid har ofta kämpat länge. Det är i inledningsfasen av deras
sjukdomstillstånd som man bör gå in för att förebygga vidare sjukdom.
Karensdagen gör emellertid att många drar sig för att korttidssjukskriva sig.
Detta gäller särskilt låginkomsttagare med försörjningsansvar för familj. Om
man inte sjukskriver sig i tid utan jobbar vidare trots sjukdom utgör man en
fara både för sig själv och omgivningen. Faran för en själv är att ohälsan blir
kronisk om man aldrig tar sig tid att kurera sig och vila ut. Faran för
omgivningen är ifall man gör ett sämre arbete på grund av sin sjukdom och
om man smittar ner omgivningen med förkylningar, influensa o.s.v.
Det är emellertid ytterst cyniskt att kräva av låginkomsttagare att de ska
avstå från inkomst för att stanna hemma vid sjukdom. Många har helt enkelt
inte råd med det eftersom de redan lever på marginalen. Det är ju också så att
det är just de som skulle vara i mest behov av att kunna vara hemma utan
ekonomisk förlust, som saknar sådana möjligheter. Inom tjänstemannayrkena
finns ofta möjligheter till kompledighet, flextid, jobba hemma m.m. Därför
kan man i praktiken vara hemma vid sjukdom utan att behöva sjukskriva sig
och därmed förlora en del av inkomsten.
Däremot är det omöjligt för en industriarbetare, städerska, lärare eller
sjuksköterska att stanna hemma vid sjukdom utan en betydande ekonomisk
förlust. Till råga på allt är många av de lågbetalda och okvalificerade jobben
så fysiskt och psykiskt krävande att de orsakar sjukdomar. Detta gäller i
synnerhet om möjligheter att korttidssjukskriva sig saknas.
Innan karensdagen infördes fanns ytterligare cirka 100 000 anställda i det
svenska förvärvslivet. Att tillfälligt sjukskriva sig var då ett sätt att stå ut
med mycket krävande arbetsförhållanden. Detta innebar att ett stort antal
människor arbetade för att fylla luckorna efter dem som var tillfälligt sjuka.
Det är idag ett stort samhällsproblem att vi har många invandrare och
lågutbildade människor som har svårt att ta sig in i arbetslivet. De
okvalificerade jobben skulle vara en väg för dessa människor att få ett arbete
och integreras i samhället. Idag finns tyvärr inte denna möjlighet eftersom
människor i mindre kvalificerade arbeten inte har ekonomisk möjlighet att
vara sjuka på samma sätt som tidigare.
Samhällsekonomiskt betalar vi idag ett högt pris för karensdagen. Det
gäller kostnaderna för långtidssjukskrivningar, som blir följden av att
människor bryter samman av arbetsbelastningen och därpå följande
sjukdomar. Det gäller även kostnaderna för alla de arbetslösa som inte
kommer in i arbetslivet. En ingång (i synnerhet för outbildade) vore att
komma in i de okvalificerade sektorerna och ersätta sjukskrivna. Därmed
slipper man bekosta försörjning och åtgärder för denna grupp av människor.
De skulle istället få riktiga arbeten och kunna försörja sig själva.
Ett annat pris samhället betalar för karensdagen är de ökade
sjukvårdskostnader och förtidspensioner som blir följden av att alltfler
människor slås ut från arbetslivet. Dessutom förlorar vi alla på att sjuka
människor som tvingas arbeta utför ett sämre arbete. Ytterligare en
konsekvens är att förskollärare, lärare, äldreomsorgs- och sjukvårdspersonal
kan smitta ner barn, äldre och sjuka för att de helt enkelt inte har råd att
stanna hemma. I synnerhet inom sjukvården kan detta få ödesdigra
konsekvenser.
Om man ser till det sammantagna slöseriet av ekonomiska och mänskliga
resurser, som karensdagen innebär och de djupa orättvisor som den lett till i
form av att vissa grupper på arbetsmarknaden kan stanna hemma vid
sjukdom medan andra inte har råd, är det inte överdrivet att hävda att det
snarast vore en vinst för samhället att ta bort karensdagen. De ökade
kostnader som slopandet av karensdagen skulle innebära skulle gott och väl
uppvägas av de positiva effekterna både på det ekonomiska och det
mänskliga planet. Detta är ett förslag riktat mot klassklyftor, arbetslöshet och
resursslöseri, och för folkhälsa, välfärd och långsiktiga samhällsekonomiska
vinster.
Det finns skäl att inför kommande prioriteringsdiskussioner överväga om
det finns utrymme att ta bort karensdagen. Detta är särskilt viktigt ur en
fördelningspolitisk synvinkel.
En analys av effekterna av vad det skulle innebära om karensdagen togs
bort bör därför göras och särskilt studier om det är familjer med låga
inkomster som drabbats hårdast av karensdagen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en analys av effekterna av vad det skulle
innebära om karensdagen togs bort.