Den 1 januari 1992 infördes 14 dagars sjuklöneperiod.
Arbetsgivaren fick därmed betala sjuklön till de anställda de
första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. I samband med att
sjuklönen infördes ökades också arbetsgivarnas ansvar för
arbetsmiljöarbetet och för att arbeta med aktiva
rehabiliteringsinsatser.
Vid omläggningen kompenserades arbetsgivarna fullt ut för de ökade
kostnader som ansvaret att betala sjuklön innebar. Bland annat till följd av
införandet av en karensdag och lägre ersättningsnivåer sjönk sjukfrånvaron
1992, och har så gjort under ett antal år. Detta har inneburit att den
kostnadsminskning som färre sjukdagar gett upphov till i allt väsentligt
kommit arbetsgivarna till del. Det gäller i första hand de stora företagen,
eftersom det var där som den minskade sjukfrånvaron fick störst genomslag.
Den 1 januari 1997 förlängdes sjuklöneperioden till 28 dagar, men
återställdes redan den 1 april 1998 till 14 dagar. Man räknade då med att
ytterligare ca 160 000 sjukdomsfall skulle handläggas av
försäkringskassorna.
Lagen om sjuklön utgör grunden för sjukersättning vid korta sjukdomsfall.
Företag med en lönekostnad upp till 130 basbelopp kan till en kostnad av
1,4 % av den sammanlagda lönekostnaden försäkra sig hos försäkringskassan
mot höga sjuklönekostnader. Dessutom kan anställda med återkommande
sjukdomsperioder omfattas av ett s.k. särskilt högriskskydd. Möjligheten att
försäkra sig hos försäkringskassan är något som bör utvärderas för att se hur
det har fungerat och i vilken utsträckning som det gjorts. En sådan
utvärdering bör riksdagen besluta om.
Vänsterpartiets förslag
Trots möjlighet till försäkring för företagen och det särskilda
högriskskyddet, bidrar sjuklöneperioden till att människor
med återkommande sjukperioder stängs ute från
arbetsmarknaden. Det kan t. ex handla om kroniskt sjuka och
arbetshandikappade. Risken är uppenbar att vi får ett
arbetsmarknadens A- och B-lag. Vi välkomnade därför
förslaget om att återställa sjuklöneperioden till 14 dagar.
Förslaget tog dock inte bort risken för utestängningseffekter
på arbetsmarknaden, men minskade dem.
De återkommande förändringarna av sjuklöneperioden har inneburit
påfrestningar för såväl försäkringskassor som för arbetsgivare och löntagare.
Från Vänsterpartiets sida pekar vi i motionen på områden där
sjuklöneperioden som sådan kan ha en hämmande inverkan. Det gäller dels
vissa gruppers möjlighet att få arbete, dels mindre företags vilja till
nyanställningar. Det ger vid handen att det är nödvändigt med insatser som
riktar in sig mot i första hand de mindre företagen.
Ett av flera viktiga steg som måste vidtas för att uppnå de
sysselsättningsmål som redovisas i finansplanen, är att förbättra stöden till de
mindre företagen. En sådan åtgärd skulle kunna vara undantag i
sjuklöneperioden för mindre företag. Vi har tidigare föreslagit att företag
med högst tio anställda skall undantas från kravet att betala sjuklön. Ett
sådant förslag skulle kunna innebära att avdrag får göras vid upprättandet av
den månatliga uppbördsdeklarationen.
Vid ett införande av ett undantag i sjuklöneperioden för de mindre
företagen bör detta kombineras med ett försäkringsskydd mot
sjuklönekostnader, som utformas på ett sådant sätt att marginaleffekter i
möjligaste mån förhindras. Om det, i den utvärdering av försäkringsskyddet
som föreslagits ovan, visar sig att de försäkringsmöjligheter som finns i dag
är utvecklingsbara kan man också tänka sig att förbättra dessa.
Det finns ett behov av att hitta en lösning för de mindre företagen och det
är därför angeläget att regeringen bereder frågan och tar fram underlag för
hur man kan genomföra en lättnad. Vad som ovan anförts om
sjuklöneperioden bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
försäkringsskyddet mot sjuklönekostnader i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sjuklöneperioden.