I dag föds färre barn i Sverige än på många år. Alltfler skjuter på
barnafödandet eller avstår från barn. Man uppskattar dessutom att
omkring 10-15 % av Sveriges vuxna befolkning har svårigheter att få
egna barn. Om det inte vore för invandringen skulle Sveriges befolkning
minska.
I kommunala budgetar syns barnen bara på utgiftssidan, och i dagens kärva
ekonomiska klimat tycks barn vara lika med kostnader för samhället. På
många håll sparas det också hårdhänt just i barnrelaterade verksamheter.
Ändå pågår diskussioner om hur man ska sätta fart på befolkningsökningen
igen - Piteås Harpaltsprojekt är ett av många, där blivande föräldrar utlovas
fria hotellnätter, hummer och champagne om de lyckas producera en
"millenniebebis".
Samtidigt har stödet till de föräldrar som väljer att adoptera barn stått stilla
i flera år. Adoptionsbidraget på 24 000 kronor täcker för de flesta inte ens
fjärdedelen av adoptionskostnaden, trots att adoption är ett säkrare sätt att få
nya medborgare i Sverige än alla fria hotellnätter i världen.
Vid den första adoptionen är det kanske inte så många föräldrar som
funderar på vad det kostar. Man har i regel två inkomster och lyckas skaffa
fram pengar på ett eller annat sätt. Men det är när man börjar fundera på
syskon som det kärvar till sig. Nu är man en barnfamilj och pengarna ska
räcka till mycket. Nu blir stödet till adoptionen mer aktuellt. Har man råd att
skaffa ett barn till? Klarar man kostnaderna? Ska inte adopterade barn ha
samma möjlighet till syskon som andra barn?
För övrigt har många adoptivfamiljer redan innan adoptionen ägde rum
betalat stora summor för medicinsk hjälp för att få barn. Trots de fria försök
med IVF-behandling (provrörsbefruktning) som en del landsting bekostar har
väldigt många betalat behandling själva, eller rest land och rike runt till
olika
fertilitetskliniker till höga kostnader.
I grund och botten är det inte bara adoptivfamiljernas plånbok och
bankbok saken handlar om, utan något mycket större: om adoptivfamiljer ska
räknas som likvärdiga med andra "biologiska" familjer så borde också det
ekonomiska stödet till dessa familjer och deras speciella behov och kostnader
kunna öka.
Under våren 1999 har NIA (Statens nämnd för internationella adoptions-
frågor) genomfört en enkätundersökning bland adoptivfamiljer för att få en
uppfattning om läget inom adoptionsverksamheten, hur de ser på bemötandet
från organisationerna, informationen de får och de kostnader som adoptionen
medför.
I NIA:s återrapportering till regeringen om adoptionsverksamhetens ut-
veckling har man påtalat att man anser att adoptionskostnadsbidraget bör
höjas från dagens 24 000 kronor till 45 000 kronor.
Biståndsstöd vid adoption
I maj inbjöds flera adoptionsorganisationer till NIA för att presentera sin
verksamhet och framföra viktiga synpunkter. Bland annat diskuterade
man de allt större kraven på biståndsinsatser och donationer och man
väckte frågan om inte Sida skulle kunna ta ett större ansvar i detta. Detta
var också en fråga som NIA:s ordförande Susanne Eberstein framförde i
ett av TV4:s morgonprogram i våras. Politikerna i nämnden tyckte att
detta verkade intressant och skulle undersöka om man inte kunde tillsätta
en utredning för att titta på frågan.
Adoptionskostnaderna varierar i dag mellan som lägst omkring 50 000
kronor och upp till ca 140 000 kronor. En stor del av dessa pengar går till
utlandet: institutioner eller myndigheter som organisationerna samarbetar
med. Det är i dag vanligt att de utlandsavgifter som betalas i samband med
en adoption även ska täcka andra kostnader än ren administration av
adoptionen och det blivande adoptionsbarnets vård. Det kan t ex gälla vård
för övriga barn på institutionen eller bidrag till social verksamhet. Rumänien
har t ex enligt sina bestämmelser bidrag till sociala projekt som förutsättning
för att få ta del av adoptionsprogrammet. Kina har, liksom Colombia och
många andra länder, praxis om en donation till barnhemmet i samband med
adoptionen.
Det är vid denna typ av "biståndsinsatser", som egentligen inte har med
den enskilda familjens adoption att göra, som Sida kommer in. Hur rimligt är
det egentligen att den enskilda adoptivfamiljen ska behöva betala detta
bistånd? Det är fullt möjligt att skilja ut dessa kostnader och få bidrag för
dem från staten, t ex via Sida. Det handlar ju trots allt om en biståndsinsats.
Man räknar med att denna del av adoptionskostnaden rör sig om i genomsnitt
ca 20 000 kronor per adoption för 1998 års adoptioner (för knappt 1 000
adoptioner per år handlar det om knappa 20 miljoner kronor). För Sida vore
detta inte någon särskilt stor utgiftspost och det borde på ett naturligt sätt
kunna passa inom Sidas verksamhetsramar.
Rättvisare pensionssystem för adoptivföräldrar
Det nya pensionssystemet innebär att pensionen baseras på inkomsten
under hela förvärvslivet. De som haft små barn (0-4 år) har pensionsrätt
för den tid man varit hemma eller kanske gått ned på deltid. En fiktiv
inkomst räknas ut, så kallade barnår, som är pensionsgrundande.
Enligt lagen ska det formella domstolsbeslutet om adoptionen ligga till
grund för de retroaktiva barnåren. Eftersom det ibland dröjt från någon
månad till år innan domstolsbeslutet fattats (Thailand och Colombia, t ex) så
innebär det att en del adoptivföräldrar går miste om pensionsrätt. Detta gäller
för de föräldrar som adopterat före 1999 - från och med 1999 har man
pensionsrätt från det att barnet, med socialnämndens medgivande, kommit i
föräldrarnas vård. Men för de föräldrar som adopterat före 1999 gäller
fortfarande lagen om att pensionen grundas utifrån tidpunkten för
domstolsbeslutet. Detta berör ca 40 % av adoptivföräldrarna i Sverige, som
alltså kommer att förlora pensionsrätt för ett barnår eller mer. För de allra
flesta handlar det inte om några stora pengar, men RRV har räknat ut att åtta
barnår kan betyda 450 kronor i månatlig pension. Något som en
adoptivförälder alltså skulle kunna bli utan.
Detta sätt att räkna, som helt och hållet beror på okunskap om hur inter-
nationella adoptioner fungerar, lever alltså kvar i det nya pensionssystemet,
men bör ändras å det snaraste. En enkel lösning är att i lagtexten göra
tillägget " eller på annat sätt kan visa att man haft barnet i sin vård". Det
ger möjlighet att även använda exempelvis barnbidragsbesked, pass eller ut-
betalning av föräldrapenning som underlag.
Stöd vid utländska adoptioner av barn som hunnit
fylla 10 år
Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) jämställs i vissa
avseenden vad gäller rätten till föräldrapenning adoptivföräldrar med
biologiska föräldrar. Dessutom ges enligt lagen (1988:1463) ett bidrag,
som för närvarande är 24 000 kr per barn, till adoptivföräldrarna. Dessa
rättigheter gäller dock inte när barnet har hunnit fylla 10 år när det
kommer i adoptivföräldrarnas vård.
Ett barn som adopteras vid lite högre ålder har samma, om inte ännu större
behov av föräldrarnas tillsyn och omsorg. Barnet har kanske smärtsamma
minnen av sitt liv i födelselandet. Oftast har flera separationer än vad som
gäller för ett spädbarn hunnit äga rum. Det är normalt för ett sådant barn att
"regrediera", dvs. återgå till beteenden som hör hemma i en lägre ålder. På
detta sätt kan barnet hämta in utvecklingsfaser som det hindrats att gå
igenom eller bearbeta sorgereaktioner av olika slag. Då behöver föräldrarna
kunna ta till sig barnet genom att vara "spädbarnsföräldrar". Kanske ska
barnet samtidigt gå igenom en pubertetsprocess. Ett äldre barn behöver
oerhört mycket stöd för att kunna ta till sig språk och för att komma in i
skolundervisningen. Ett äldre barn kan alltså vara minst lika arbetskrävande
som ett litet barn. Jämförelse med vad en "normal" 10-åring kräver av sina
föräldrar är inte rättvis.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om adoptionskostnadsbidragets storlek,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om biståndsinsatser i samband med adoption,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barnåren i pensionssystemet för adoptivföräldrar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt till ersättningar och bidrag till adoptiv-
föräldrar som får barn som är tio år och äldre.