Adoptioner av utländska barn är numera förknippade med höga kostnader för blivande föräldrar. För dem som fått beslut om medgivande till adoption och som efter utlandsansökan fått ett barn utsett, vidtar förberedelser för att ta emot barnet. Adoptioner genomförs i de flesta fall under medverkan av en auktoriserad adoptionsorganisation. För adoptioner gäller att de blivande föräldrarna måste erlägga en adoptionskostnad som varierar relativt kraftigt beroende på vilket land det handlar om. I de flesta länder ställs idag krav på att de blivande adoptivföräldrarna infinner sig i det aktuella landet för att genomföra adoptionen. Vistelsen kan variera mellan ett par veckor upp till ett par månader. Det är mycket positivt att så sker, men det medför naturligtvis kostnader för resa och uppehälle. Därutöver tillkommer kostnader av mer administrativ art som översättning och stämpelavgifter.
Totalkostnaden för en adoption kan variera kraftigt beroende på de faktorer som omnämnts. FFIA, Familjeföreningen för Internationell Adoption, som är en av flera auktoriserade organisationer, beräknar att de preliminära totalkostnaderna varierar mellan 68 000 kronor (Bombay) och långt över 100 000 kronor för andra länder. Andra organisationer redovisar jämförbara totalkostnader och i en del fall ännu högre.
NIA, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, har i årets återrapportering angående adoptionsverksamhetens utveckling pekat på kostnadsutvecklingen som ett problem. Adoptionskostnadsbidraget på 24 000 kronor har varit oförändrat sedan 1991. När det infördes täckte det vanligtvis hälften av kostnaderna. Numera täcker det vanligtvis en tredjedel eller en fjärdedel av kostnaderna. NIA har därför föreslagit en höjning till 45 000 kronor för att återgå till ambitionsnivån att bidraget skall täcka hälften av kostnaderna.
Vänsterpartiet erfar från många håll att adoptionskostnaderna tenderar att göra adoptionerna till en klassfråga. Personer med låga inkomster ser stora ekonomiska svårigheter att förverkliga en önskan att bli adoptivföräldrar till ett utländskt barn på grund av kostnaderna. Det gäller inte minst när det handlar om möjligheterna att adoptera ett syskon till ett första adoptivbarn, vilket i många fall är synnerligen viktigt ur barnens perspektiv. Det finns en svag tendens att antalet adoptioner av utländska barn minskar. Det kan finnas flera orsaker till detta, men de kraftigt ökande kostnaderna kan vara en orsak. Adoptionerna får inte bli en angelägenhet bara för personer med höga inkomster. Lämpligheten skall vara den avgörande faktorn. Därför är det nödvändigt att utreda möjligheterna att höja adoptionskostnadsbidraget och på annat sätt underlätta för alla som vill adoptera och som bedöms lämpliga att bli adoptivföräldrar, att få samhällets stöd. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen utreder nivån på adoptionskostnadsbidraget i syfte att underlätta adoptioner.
Stockholm den 1 oktober 1999
Rolf Olsson (v)
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v)
Lena Olsson (v)
Yvonne Oscarsson (v)
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Claes Stockhaus (v)
Carlinge Wisberg (v)
Alice Åström (v)