Få perioder i livet tycks så genomreglerade som de år då
man som förälder har små barn. Det krävs en stor portion
tålamod för att framgångsrikt leta sig fram genom
föräldraförsäkringens alla kryphål och undantag. Det finns
därför anledning att se över stödet till barnfamiljerna, inte
minst för att öka rättvisan mellan olika barnomsorgsformer
och öka valfriheten.
Men så länge nuvarande system existerar gäller det att göra regelverket
enklare och tydligare. En tidsgräns som de flesta nyblivna föräldrar
framgångsrikt lagt på minnet är 2,5 år. Har du lyckats skaffa dig en bra SGI
(sjukpenninggrundande inkomst) före ditt första barns ankomst får du lov att
behålla samma SGI om nästa graviditet sker inom 21 månader efter det första
barnets födelse - oavsett om du under mellanperioden valt att gå ner i
arbetstid och därmed i realiteten haft en lägre inkomst.
Bra, tänker de nyblivna föräldrarna och börjar planera. Många väljer att
tänja ut de 360 fullbetalda föräldradagarna under en längre tidsperiod och
kan på så sätt stanna hemma längre än ett år. Många väljer att under en
period återvända till deltid i stället för heltid på arbetsmarknaden. Den enda
oron - om man nu vill ha en större familj - är om man rent biologiskt ska
lyckas klara den magiska 2,5-årsgränsen.
Så plötsligt börjar man läsa reglerna lite noggrannare och upptäcker att nu
har det blivit en skillnad mellan SGI och FGI: Visst är det fortfarande 2,5 år
som gäller för min FGI, d.v.s. min föräldrapenninggrundande inkomst.
Däremot kan min egen (d.v.s. den hemmavarande eller deltidsarbetande
förälderns) SGI starkt påverkas om jag efter barnets ettårsdag arbetar mindre
än vad jag gjorde under den period som ligger till grund för min ursprungliga
SGI. Det vill säga: skulle jag själv ha gått ner i deltid och sedan exempelvis
blir långvarigt sjuk mellan den dagen mitt barn fyller ett och två och ett halvt
år så kan min sjukpenning bli radikalt lägre än vad jag trott.
Detta upplyser försäkringskassan förvisso om när man frågar eller läser
mycket noga i informationsmaterialet - men vägen ut från denna fälla är inte
enkel. För att min egen SGI (i detta exempel grundad på en heltidstjänst) inte
ska påverkas av mitt deltidsarbete måste jag efter barnets ettårsdag se till att
jag varje vecka tar ut ersättning som motsvarar en heltidstjänst (fem dagar).
Det vill säga: jag måste "fylla på" min lön från arbetsgivaren med ersättning
från försäkringskassan. Om jag exempelvis arbetar tre dagar i veckan måste
jag begära ersättning från försäkringskassan för de resterande två. Här går
det bra att även använda de så kallade garantidagarna (60 totalt). Detta gör
att många klarar av den besvärliga ekvationen - men många missar denna
information och befinner sig därför ovetande (i väntan på barn nummer två) i
en sårbar ekonomisk situation om de skulle bli långvarigt sjuka.
Varför inte göra de 2,5 åren till verkliga "friår" - d.v.s. låta även
föräldrarnas sjukpenningnivå under väntetiden på barn nummer två baseras
på den ursprungliga SGI:n. Det skulle öka småbarnsfamiljernas möjlighet att
finna den lösning som passar dem och deras barn bäst när det gäller att få den
praktiska verkligheten att gå ihop och en välkommen ekonomisk trygghet.
Även om man inte har några planer på ett andra barn vore en "frizon" på två
och ett halvt år för småbarnsföräldrar en välkommen reform.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förenkling av reglerna för
sjukpenning- respektive föräldrapenninggrundande inkomst.