Sverige har bevisat att en nation kan lyfta sig från armod och
fattigdom till välfärd och rikedom. Ska alla få njuta
välfärdens frukter krävs emellertid att vi lyckas förankra,
fördjupa och vidareutveckla folkhemsvisionen i framtiden.
Socialdemokratins kamp för ökad trygghet har dominerat välfärds-
politikens uppdrag. Kampen har gällt bland annat att skapa trygghet att
skaffa barn, trygghet vid sjukdom, trygghet vid ålderdom och trygghet vid
arbetslöshet. I tryggheten vilar en oerhörd utvecklingskraft. Trygga männi-
skor vågar satsa på att förverkliga sina drömmar om ett gott liv och anta
framtidens utmaningar.
Är då denna folkhemsvision förverkligad? Tveklöst för många, men
knappast för alla människor. Trots goda tider för svensk ekonomi är
fortfarande 300 000 människor arbetslösa, närmare 300 000 bor i stadsdelar
som är socialt och ekonomiskt utsatta. Många bor i delar av vårt land där
utflyttningen leder till försämrade livsvillkor.
Den tekniska och finansiella utvecklingen innebär en kraftig förskjutning
av makt och förmögenhet i samhället. Utvecklingen kommer därför
ofrånkomligt i konflikt med kravet på jämlikhet, vilket är en nödvändighet
för en levande och stark demokrati. Det beror på att utveckling i sig själv är
elitiserande. Kompetens, kunskap och kapital är utvecklingens nödvändiga
komponenter. Utan en effektiv fördelningspolitik riskerar utvecklingen att bli
ett hot mot jämlikheten.
Vi måste därför reformera socialförsäkringssystemet så att dess konjunk-
turkänslighet minskar, men i lika hög grad också för att stärka dess
principiella grunder. Det innebär bland annat att inkomstbortfallsprincipen
måste förstärkas och att inkomsttaket i socialförsäkringarna måste höjas eller
indexeras.
Socialförsäkringssystemets utformning påverkar också fördelningen av
tillväxten i samhället. I dag tillförsäkras egendomligt nog de individer som
endast har kortare sjukdomsperioder del av tillväxten, medan långtidssjuka
får en påtaglig standardförsämring. Dessa borde ha större skäl att på förhand
känna till vilken konsumtionsnivå de kan räkna med långsiktigt.
All internationell erfarenhet och forskning visar att selektiv välfärdspolitik
leder till inlåsning i fattigdomsfällor, fler fattiga barn, fler fattiga äldre
och
inte minst minskat stöd hos medborgarna. Ett generellt välfärdssystem är
överlägset i alla avseenden, fördelningspolitiskt och när det gäller
finansieringen. Bostadsbidraget är ett selektivt stöd, men eftersom det är, och
bör förbli, ett bostadssocialt instrument bör bostadsbidragen inte föras in i
diskussionen om den generella välfärdspolitiken annat än som ett selektivt
komplement.
Den generella välfärden omfördelar mellan hushållen och mellan livets
olika skeden. Om man jämför hushållens marknadsinkomster, den disponibla
inkomsten och den slutliga inkomsten blir bilden tydlig. Med slutlig inkomst
menas den disponibla inkomsten plus värdet av de offentliga tjänster som
hushållet konsumerar.
Gruppen ensamstående män har en nästan dubbelt så hög marknads-
inkomst som samma grupp kvinnor. Efter korrigering för skatter, transfe-
reringar och offentlig konsumtion är kvinnans "slutliga inkomst" något lite
högre än mannens. I slutet av 80-talet innebar detta att "endast" 5 procent av
svenska barn till ensamstående mödrar levde i fattiga familjer, i Tyskland var
motsvarande siffra 20 procent, i USA över 50 procent. Fakta sparkar.
Utan den generella välfärdspolitiken skulle var sjätte pensionär vara fattig.
De äldres marknadsinkomst är bara en tjugondel av vad de äldsta hushållen
konsumerar.
Det är effektiviteten i denna omfördelning till behövande grupper som
avgör ett samhälles civilisationsgrad.
De flesta av de otaliga förändringar inom den generella välfärden som
genomförts under senare år har haft sin grund i budgetsaneringen. Fokus för
förändringarna har därigenom inte kunnat vara en helhetssyn som inbegriper
fördelningspolitisk precision och förutsättningarna för folklig förankring.
Därför är det angeläget att regeringen analyserar den generella välfärds-
politiken ur ett helhetsperspektiv.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att regeringen analyserar effekterna av de förändringar som gjorts i
den generella välfärden.