De reumatiska sjukdomarna är som grupp betraktad en av de
stora folksjukdomarna i Sverige. Centrum för utvärdering av
medicinsk teknologi (CMT) vid Linköpings universitet har
visat i CMT-rapport 1999:5 "Samhällsekonomiska kostnader
för reumatiska sjukdomar" att den totala
samhällsekonomiska kostnaden per år uppgår till hela 27
miljarder kronor i 1997 års penningvärde. Samma studie
visar att det råder en kraftig obalans mellan samhällets
kostnader för denna grupp. De indirekta kostnaderna, det vill
säga framför allt socialförsäkringskostnaderna, står för hela
80 %, medan de direkta kostnaderna i form av vård och
läkemedel endast står för 20 %. Det kan således inte i
längden vara rimligt att taket för att aktivt försöka påverka
de sjukas situation är så starkt begränsat när taket för att
passivt avvakta förloppet får kosta samhället väsentligt mer.
Mot denna bakgrund bör prövas alla möjligheter till en
teknisk lösning där socialförsäkringspengarna ges en friare
användning.
Reumatologin är en tämligen ung och resursmässigt liten specialitet inom
hälso- och sjukvården. Idag råder det till exempel brist på reumatologer och
vid flera reumatologenheter i landet finns vakanta tjänster. Samtidigt har
primärvårdens betydelse ökat allt mer för denna patientgrupp.
Det är mot denna bakgrund viktigt att reumatologi får ett ökat utrymme
både finansiellt och personellt. Modern forskning har visat att tidig diagnos
och därmed tidigt insatt behandling är starkt avgörande för hur länge det så
kallade behandlingsfönstret står öppet. En sen diagnos kan därför innebära
att färre behandlingsalternativ finns att tillgå samtidigt som hela sjukdoms-
förloppet kan komma att få ett negativare utfall.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att utreda en friare användning av
socialförsäkringens medel.