Den ändring i gällande lagstiftning som genomfördes 1993 i riksdagen har gjort det näst intill omöjligt för den skadade att få ersättning för förslitningsskador som är arbetsrelaterade. Nu gällande bevisregler, enligt lagen om arbetsskadeförsäkring, gör det närmast omöjligt att få en skada godkänd, trots att det i många fall framstår som självklart att skadan är arbetsrelaterad. Det är också helt orimligt att försäkringskassan ofta inte utreder arbetsskador förrän de skadade omplacerats och gjort en väsentlig inkomstförlust eller beviljats sjukbidrag eller förtidspension.
1992 godkände försäkringskassorna 67 000 skador, varav 48 800 var arbetsrelaterade sjukdomar. Fem år senare uppskattas antalet bifall till 7 300, varav 2 700 var arbetsrelaterade sjukdomar.
Eftersom det mest är kvinnor som har de tunga och monotona jobben, är det i högre grad kvinnor som drabbas av förslitningsskador. Med nuvarande bevisregler, i arbetsskadeförsäkringen, är det mycket svårt att få ersättning för dessa skador. Skadetillfället kan inte bevisas som vid arbetsolyckor.
Lagen om arbetsskadeförsäkring har två syften. Det första handlar om att den som förvärvsarbetar och utsätts för skaderisker ska ha ett fullgott försäkringsskydd. Lagens andra syfte - att verka förebyggande - har gått förlorat. Genom att betydligt färre skador anmäls och ännu färre prövas är lagen inte längre ett effektivt verktyg i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.
Arbetsskadeförsäkringen bör ses över så att vi får en humanare syn på förslitningsskador och arbetsrelaterade sjukdomar än vad som nu är fallet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen.
Stockholm den 22 september 1999
Britt-Marie Lindkvist (s)
Hillevi Larsson (s)